Jodå, det fins nog många. Jag är en av dom, håller på att ta oss ut relationen, eller åtmonstone den destruktiva delen. Just nu håller vi på att flytta i sär för att få distans till varandra.
Min relation finns beskriven i min presentation och uppföljd i blogg här på FL.
Hur har du det själv? Vad pågår hos er?
Motsats till konstruktivt. D v s söndertrasande i stället för utvecklande.
En destruktiv relation upprätthålls absolut av båda parter. Men det krävn egentligen bara en för att avsluta den.
Finns det någon som har haft en destruktiv relation för att sedan få ihop den igen? Till att bli en normal relation?
Men jag har aldrig kännt ett behov av den spoänning ni beskriver ovan och vill verkligen inte utsätta mig för den. Tvärt om så försvinner känslorna ju mer vi bråkar och jag ger upp lättare för var gång. Jag får nog inte de "kickarna" som ni beskriver.
Det bryter ner mig men jag tror inte att jag är ute efter "spänning". Tvärt om.
Vad krävs för komponenter för att starta ett destruktivt förhålande?
Räcker det med att en person ahr ett enormt bekräftelsebehov ovh är osäker eller krävs det att båda skall ha någon form av "problem"?
Jag kan se min egen relation. Hon har bekräftelsebehov, låg självkänsla. Jag har hög tankeverksamhet och väldigt bra självförtroende överallt utom i just relationer. Den kombimnationen håller på att ha ihjäl oss båda två.
Vilsen.
Du gör en förändring inom dig själv och om inte han gillar det som kommer ut så är det ju faktiskt så att hans förutsättnignar har ändrats, den han lever med förändras.
Men kan det inte vara så att den som kommer ut är en bättre människa som trivs bättre med sig själv och då blir lättare att leva med?
Hur du än gör så måste du ju bejaka dina egna känslor och din egen person. Om det kostar din relation så kanske det är ett OK pris för att äntligen få börja leva?
Spelar det någon reoll vem som sabbar en relation? Varför hitta en syndabock? Situationen är som den är, du inser att du måste göra en förändring. Arbeta igenom den tillsammans så gott det går. Stäng inte ute honom. Men låt inte honom styra vart du skall gå, bara stödja. Älskar han dig så ger han dig en chans.
En sådan förändring som du pratar om tar säkerligen flera år att genomföra.
Om man lever med någon som har en störning, liknande borderline så blir man ena dagen hyllad som väldens bästa människa, den andra dagen hånad som en idiot. Men lever för de dagarna man blir hyllad, man minns de dagarna, man längtar efter dom.
Detta kommer att finnas kvar så länge det finns känslor. Men vet att efter regn så kommer solsken, men man vet också att regnet kommer tillbaka.
Jag säger inte att min sambo har Borderline men jag är ganska övertygad att det handlar om något liknande. Det finns aldrig mellanting.
Många dagar är jag otroligt uppskattad, andra dagar totalt nedvärderad. Detta är absolut ingenting som är bekvämt, men de bra dagarna "tror" jag på henne. De dåliga dagarna tror jag också på henne. Denna bergodalbana är en mardröm efter ett tag, man blir mer och mer bruten. Ju mer bruten man blir, ju mindre energi har man kvar att ta det slutgiltiga steget bort.
Men om störningen är något man kan göra något åt?
Då finns det ju också en ljusning?
Det är ju viktigt att man har ett eget liv. Det behöver inte nödvändigtvis vara något ens partner är utestängd från men det måste finnas någont man själv kan styra över.
Vilsen, om inte din partner gillar att du går ut, men du går ut ändå? Vad händer? Han blir sur och kallar dig egiost, ja. Men låt honom göra det då? Man får vara egoistisk i bland. Han är ju också egoist som vill att du skall leva efter hans läror i stället för att ha egen vilja.
Vad händer om dy bryter mönstret och tar kontroll över ditt eget liv?
Men man kan ju också själv vara den som bidrar mest till destruktiviteten i en relation utan att man är medveten om det?
Vi som lever i en destruktiv relation ser vår partner som den skylldige men vad är det som säger att det inte är oss det är fel på?
I mitt fal tror jag det är en kombination.
Som Anonym skriver; Hon har en störning och hans reaktion på den förstärker problemet.
Ungefär så kan jag uppleva mitt förhållande. Kombinationen gör att det blir ännu värre. På så vis kan ju båda hitta en ny partner och bli lyckliga. Men det är ju inte så enkelt.
Jag tror att en relation som är som en bergodalbana gör att man får starkare känslor, både positiva och de negativa. Detta gör att förälskelsekänslorna finns kvar längre.
Det som händer i kroppen vid en förälskelse är väldigt likt en psykos. Om man blir lämnad i det stadiet så kan man bli väldigt sårad, svartsjuk o s v. Man får en "ägandekänsla" över sin partner.
Vem som helst kan ju förstå att det inte håller i längden. Det är nog tänkt att de känslorna skall vara 1-3 månader men om det pågår längre tider så blir det ju oerhört påfrestande för kroppen och även för psyket. Detta i sin tur förstärker destruktiviteten och även passionen, vilket gör det till en cirkel som är svår att ta sig ur.
Bara en teori...
www.adlibris.se är en ypperlig bokkälla på internet.
Hur man står fast vid sitt beslut? Jadu... Om du kommer på det så berätta för mig, det är ett av mina största problem. Så många gånger som vi gjort slut för att sedan, under tiden vi diskuterar bodelning sitter och kramas i stället...
Anonym; ÄR du destruktiv?
Har du i så fall funderat på vad det beror på? Jag tror inte att destruktivitet är en "sinnestämning" utan ett symptom på något. Det är nog detta "Något" du bör fokusera på.
Vill du läsa böcker så läs om självkänsla, hur du bygger dig själv, hur du lär dig att uppskatta dig som du är o s v...
Jag tror att det krävs 2 för att få fram en destruktiv relation.
Inte nödvändigtvis två destruktiva människot, men en som kräver och en som föder. Man kan inte lägga all skuld på bara en person. Det kan vara en person som har det största problemet men man är ändå två.
Sedan finns det givetvis undantag. Vi har ju läst om oerhört våldsamma relationer där ena parten systematiskt misshandlar den andra, kontrollerar allt från, som anonym skriver ovan, schampoosort(!).
Men att en av parterna är mer grälsjuk än den adra utlöser nog inte en destruktiv relation om inte den andra parten har en läggning för det också.
JO, men om man då inte vill bryta relationen utan laga den. Vad i helsike gör man?!?
Känner igen det du skriver. I mitt fall ville jag nog göra drastsiak saker för att tvinga mig ur relationen. Det sista var att misshandla henne. Tidigare har jag hållt mig till att slå sönder dörrar, en förnsterruta och handen.
Men inte ens misshandeln avslutade relationen. Hur känner man för varandra när inte ens en sådan händelse kan få en att ge upp? Vad händer i hennes huvud? I mitt? Vad är det för beroende som får en att vara kvar? Vi har ju många fina stunder att se tillbaka på och förmodligen även att se fram emot men i helhet så mår jag sämre i dag innan jag träffade henne, även hon mår sämre nu än innan hon träffade mig.
Nu har vi ett datum på när vi flyttar i sär men vi är båda överräns om att vi skall fortsätta på distans.
Kan vi inte få denna relationen atr funka så vetekatten. Vi har försökt så länge, givit upp så många gånger för att ändå ta tag i det igen och fortsätta.
Vad är det? Besatthet?
Man skall nog vra försiktig med att kontakta sina EX om det har varit en passionerad men destruktiv relation. Risken att man hamnar där igen är säkert ganska stor.
Det måste vara svårt att få en normal relation till en människa man har bråkat så mycket med. Vi kommer att försöka få ordning på vår relation och om det inte lyuckas så kan ingen säga att vi inte provat allt. Lyckas vi inte med detta så vetesjutton om det går ö h t.
Jag tror att man uppskattar tryggheten väldigt mycket efter ett destruktivt förhållande. Men är man lagt åt det hållet att man söker passionen som en drog så är det kanske svårt att lägga det bakom sig. Har man en gång fått smak för det så kanske man inte vill tappa det? Kan man gå från destruktivitet till ren passion i samma relation?
TROTS bråk eller anledning till passion?
Ett sätt att upprätthålla passionen är att bråka. Det är en del av en destruktiv passion. Så det kan absolut vara ett sätt att bli beroende av drogen "passion" att bråka och gräla.
Skulle tro att de flesta lever i en relation som har denna kombinationen. Men som du säger, det är inte de som skriver här 
Min förra långa relation var som i punkt 1 ovan. Trygghet till förbannelse men inte mycket passion. Det var nog det som gjorde att jag valde att lämna den relationen. I dag kan jag se tillbaka och sakna ett sådant förhållande men jag vill givetvis ha passion som en komponent.
Det gäller att, som i allt annat, hitta rätt balans.
JAg tror inte heller att varken jag eller min sambo är destruktiva människor men kombinationen är destruktiv. Den trasar sönder oss så vi blir ännu mer destruktiva mot varandra.