Älskar jag mitt barn?

Vet du vad, tror att du vekligen behöver prata med någon.

Min allra bästa kompis kände så för sin första son, det var först när han var runt 6 månader som det började släppa och hon började känna mer och mer.
Hon sa precis som du att hon vill han inget illa och att han är jätte söt och så....men hon känner inget!

Nu har hon fått sin andra som som är 1 ½ månad och hon säger att hon kan inte sluta titta på honom....kärleken är så stor. Det hon är mest ledsen för idag är att hon aldrig fick uppleva detta stora med sin första......kan väl tilläga att idag älskar hon sin äldsta massor!

Snälla ni, sök hjälp! Prata med någon om det här, för jag unnar verkligen alla att få känna den fantastiska kärlek som jag känner till min dotter. Och framförallt unnar jag alla barn att få ha föräldrar som älskar dem över allting annat

Jag är avundsjuk på hennes pappa, han älskar henne så det tåras i ögonen på honom när han tittar på henne.
Om vi är ute hon o jag och jag inte svarar när han ringer blir han utom sig av oro.
När de är ute en hel dag ringer jag inte ens.

Jag tycker att de första 6 mån är tråkiga... då är barnen ganska krävande, men det blir bättre....
Gör det inte det och du känern dig orolig så prata med BVC. det är vanligt att det är så och de vet vart du kan vända dig.

För mig tog det 7 mån innan jag kände att kärleken mellan mig och min son fanns där. Har en dotter sedan innan och där fanns kärleken ganska så snart... NU har jag dåligt samvete för att jag inte har haft "den" kärleken för honom...

Jag tror att det kan bero på er relation till ert barns far också?? Tror ni inte att det kan ligga något i det? Om ni älskade hennes far, verkligen.... Och levde tillsammans med honom had det kanske sett annorlunda ut? Kan känna igen dessa känslor hos ensamstående. Har inga barn själv.

Snälla du prata med någon jag tycker det låter som förlossningsdeprition. Skäms inte utan prata med din bvc sköterska hon kan säkert hjälpa dig!!

Jag känner mig inte speciellt nere eller deprimerad, bara likgiltig.
Går inte förklara.

Jag trodde att barnet var mer eller mindre nyfött, skulle nog också rekomendera att du pratar med någon på BVC.

På BVC vill de bara höra hur UNDERBART allt ska vara,

och visst vi har det väl ok, men jag undrar hur vanligt detta är och hur många som jag tiger om det.

Säger man något i vänkretsen är man en egoist som inte förtjänar barn.

Har fått höra att jag är olämplig som förälder o borde adoptera bort henne eller "ge" henne till pappan.

På mitt BVC kallas man till ett frivilligt möte några månader efter förlossingen.
För att prata om hur man mår som mamma. Man får fylla i ett formulär med lite frågor och sen diskuterar man med BVC-tanten. Skulle det vara så att man vill ha hjälp med sina känslor så får man en tid till kurator/psykolog.

Kan verkligen rekomendera detta, och tycker att alla BVC skulle införa detta. Då hade man lättare upptäckt sådana här saker och kunnat hjälpa i tid.

Visst kan det ta lite tid innan de där himlastormande känslorna kommer. För till en början så känner man ju faktiskt inte varandra. Men ju längre tiden går, desto mer tycker jag att mina känslor har växt sig otroligt starka. Nu kan jag börja gråta bara jag tänker tanken på att lämna honom på dagis till exempel.

Mitt råd är till TS: Gå och prata med någon! Och skäms inte för dina känslor.

kram!