Älskar jag mitt barn?

Jag tycker det låter lite som en förlossningsdepression. Kanske en mildare variant. Tror känslorna kommer med tiden ändå, men kanske ska du försöka få lite hjälp. Någon att prata med.

Dessutom, hade du verkligen inte älskat henne alls så hade du nog inte ens haft henne kvar.

Det tar tid att lära sig älska sitt barn, jag tror inte jag älskade min son så där direkt. Kände ingen superstark kärlek för det där lilla knytet.

Jag tror inte det har med relationen till barnets pappa att göra....
Min man skaffade barn tidigare med djävulen själv, men ändå älskar han sina barn oerhört mycket.

Och vad min man än gör mot mig, så älskar jag vår son, för han är en egen individ.

jag tycker oxå att det låter som en form av förlossningsdeprission, men jag är inte alls påläst i det ämnet. Men googla lite på det och se om det känns som det stämmer på dig!

Hej viss skall man inte känna det så...,men jag vet exakt vad du pratar om mitt första barn (som var sjuk som liten) tog det flera år att känna ...ja som man ska jag gjorde det som förväntades av mig..men inte mer när jag fick mitt andra barn gick det upp ett ljus för mig..."är det så här det skall kännas"
Jag skämmdes då för att jag inte kännt det så med den första...blä vad jag mådde dåligt.(och kan göra än idag till skuld för den älsta) Nu har mina känslor vuxit sig starka och blivet en tigrinna för mina barn ....men det tog säkert ca 3 år med den älsta...
Jag själv pratade lite med dem på BVC där jag fick 0 uppbackning deras kom. var att det kan vara så med ett sjukt barn och ens känslor för det.
Det är ju olika men prata med någon om det. Och försök att inte tänka på att du ska känna och varför du inte känner ...jag lovar att det kommer när du slutar att känna krav krav som du ser och tro att andra har ...men inte har på dig
Många kramar
Och som sagt Prata om det du är inte ensam!!!!

TS: skit i vad andra tycker och tänker om hur du ska göra. Du känner ju som du känner! Åh, sådant kan jag bli irriterad på, när omgivningen lägger sig i....

Jag tror som många andra att det ligger nå´t i en förlossningsdepression. Förlossningen kanske inte blev som du hade tänkt dig?
Den första tiden blev heller inte som du hade föreställt dig...
Det krävs en hel del av en när man får ett litet barn, kanske inte så mycket som man tänkt kanske?

jag håller med en av ovanstående om att de första 6 månaderna är ganska tråkiga.

Som de flesta skrivit så visst den första tiden är "tråkig" och alla reagerar inte på samma sätt. Men när du skrev att du får ångest när du skall hem igen till bebben då reagerade jag lite. Du skulle kanske prata med BVC om hur DU mår. Man kan må bra men ändå ha en lättare form av förlossningsdep. Det skadar ju inte att söka hjälp för att förstå sina egna känslor. Det är ju helt nytt att få barn (om man inte har fått innan) så det är såååå mycket olika känslor som fladdrar runt i kroppen.

Lycka till och massor av styrkekramar

Jag känner igen mig precis i hur du beskriver. Med min första dotter fick jag ingen som helst kontakt. Jag tyckte att hon var jättesöt och så, men jag kände inget speciellt mer. Detta höll i sig länge, tills hon var 1 1/2! Pratade med en väninna om detta som påpekade att det kan vara en förlossningsdepression. Jag hade inte en aning om att det fanns något sådant. Jag kontaktade BVC som konstaterade att jag hade förlossningsdepression pga min hemska förlossning. Både jag och min dotter höll på att dö. Troligen var 6 och vi har en jättebra relation. Vi är inte så kramiga mot varandra, men det är för att hon är inte ett speciellt kramigt barn. Hon kommer till mig och gosar när hon vill. Jag fick även en mildare form när jag fick mitt andra barn, men då visste jag var det var och jag arbetade mig igenom det.

Men du är inte knäpp eller ensam om att känna så här. Det är inte gyllene himlar och rosa moln i början för alla. Det är synd att det porträtteras så.

Kola med bvc om de kanske kan hjälpa till på något sätt. Det är aldrig fel att be om hjälp, det är inget fel på dig alls. Detta är så mycket vanligare än vad man tror.

Shit vad har jag skrivit. Det ska stå så här: Troligen var det av rädsla att förlora henne, som jag avskärmade mig henne. Nu är hon 6 osv....

de tre första månaderna med min lilla tös tyckte jag att jag kände så lite - att jag borde känna mer. visst var hon söt och go osv men jag kände inga himlastormande känslor. 6 månader blev det rätt mycket bättre. sen började det vända ordentligt. nu är hon 2 1/2 och helt underbar (och hopplöst trotsig och jobbig med ibland). men nu kan jag knappt tänka mig hur man kan älska någon varelse mer. jag var rätt nere i början pga amningsproblem osv. vet inte om det påverkade eller om jag helt enkelt bara är sån här - att jag behöver mer tid än andra att fästa mig hårt vid någon - även om det är mitt eget barn.

Hejsan!

Nu har jag inte läst alla inlägg i tråden... men när jag fick mitt första barn för snart 8 år sedan så var det lite kaotiskt, hon föddes 7 veckor för tidigt och fick ligga inne med en del hjälp de två första veckorna.

Jag knöt aldrig band till henne på de sättet man har hört talas om från alla andra. Det tog lääääänge innan jag kunde säga att jag älskade henne. Kanske berodde det på att vi inte fick den naturliga närheten. Hon är aldrig ammad och har från dag nr 1 hemma sovit i sin egna säng.

Idag är hon en mycket bestämd ung dam som går första året i skolan. Hon är en känslomänniska och grubblare och jag älskar henne men det är inte lika omedelbart som med lillasyster.

Jag är inte perfekt i min uppfostran men jag älskar båda mina barn idag. Och jag älskar dem trots att jag:
- Ibland lämnar bort dem till barnvakt (farmor och farfar) för en kväll, helg eller vecka.
- Skäller på dem.
- Låter dem äta godis en tisdag.
- Tjatar på dem.
- Inte har dem i vår säng på nätterna (dom har aldrig frågat efter det).
- Inte har ammat någon av dem.
- Inte alltid lagar näringsriktig mat till dem.
- osv, osv, osv...

Jag har insett att man inte kan ha dåligt samvete för att man gör sitt bästa i sin barnuppfostran. Dåligt samvete hindrar bara mig att umgås på ett sunt och bra sätt med mina barn.

Jsg tror att det till viss del är naturligt att ha de känslorna som du har. Känslorna kommer troligtvis... för mig tog det långt över året med första barnet. Upplever du det jobbigt så be att få prata med någon på BVC. Dom är vana vid sådana samtal.

Lycka till!

hej!

nu har jag  inte läst alla inlägg.

Men jag kan säga att jag förstår hur du känner.
Med min son som föddes  december-03 kände jag enorm kärlek från hans första andetag.

MEN

med dottern kände jag inget...jaha en bäbis. som du säger jag tog hand om henne ammade henne, kramade och pussade på nattade och ja allt man ska göra. men jag kände inte den där " min älskade lilla gull unge, jag kan äta upp dig för att du e så underbar"...

det tog ett bra antal månader innan jag kände något!!! sånt där  mamma-barn kärlek.
Men nu e hon mitt allt min lilla princessea.

Det e inte många som erkänner det men  babisar mellan 0-6 månader e ganska tråkiga, de gör ju inget, de kramas ju inte tillbax, säger inget vettit, gnäller, ja de bara är mat sov och bajs maskiner typ.

men jag tycker du ska ta det lungt och inte stressa, gå och prata med någon om du känner för det. se till att du inte blir fast i lgh med barnet, ut gå promenader träffa folk, lev så normalt som möjligt.

en dag säger det PLUMS! så har du geggat ner dig med den ljuvlig ÄLSKADE gullunge Lyckan.

ta det lungt