Förlorad ungdomstid
Jag udnrar om det finns någon mer än jag som ofta känner sig sorgsen över en förlorad ungdom, eller vad man ska säga. Hela mitt liv har jag varit överviktig, ledsen och ensam. Det börjar bli lite bättre nu, (är 27 år) men en sak som jag tycker är skitjobbig är när folk pratar om sin ungdom och så. Det hör liksom till att man ska ha varit ute en massa, hånglat med tusen killar, haft ett stort härligt kompisgäng att umgås i, nojat över vikten på det där charmigt ungdomliga sättet. "Du vet väl hur det var när du var 20, inte satt du inne hela tiden då?" JO, det gjorde jag!
Jag tror inte att jag kan vara ensam om att ha haft det så, men det KÄNNS så, och det vore skönt att se om det finns fler som känner som jag. Jag känner ofta att livet i stort sett är "slut", eller, den ROLIGA delen är slut, och jag som inte ens hade någon...
