Ska börja jobba imorgon....

....kram på dig med!!!

Jag började arbeta i måndags och var också nervös för hur det skulle gå! Visst är det krävande och man kan vara helt mentalt sliu i huvudet när man kommer hem men trots det så vet man och känner att man ändå kommit en bit på vägen när man börjat jobba igen...och så har man nåt att sysselsätta sig med på dagarna. När jag började nu efter sjukskrivningen på 2½ månad så jobbar jag 75% och det är nog ganska smart att inte jobba full tid direkt för trots allt är det psykiskt jobbigt med alla möten med människorna i ens omgivning! Hoppas att det kommer gå bra och du ska se att spänningarna släpper efter första dagen....tror jag i alla fall ..så var det för mig!

Kram & lycka till!!!

...hoppas att ni får positiva besked ang. din mamma imorgon, håller tummar och tår!!!

Kram till dej gullefjun.
Jag ska egentligen börja jobba på tisdag, men jag känner att jag inte är redo ännu... Det får ta den tid man behöver.
Och enl min kurator så ska jag vänta med att gå tillbaks...
Så i morgon ska jag träffa läkaren... Vi får se vad hon säger.
Vet dom på ditt jobb vad som hänt? Min chef har informerat alla på mitt jobb och det känns lite lättare. Men hur informerar man alla sonens innebandyföräldrar? Vet inte hur jag ska gå tillväga när träningarna sätter igång igen efter juluppehållet. Vill inte ens åka dit...
Kram på dej och lycka till!!!
Håller tummarna att det går bra för din mamma oxå.

En stor kram fån mig till er som ska tillbaka till jobb och verklighet. Mitt råd är at vänta lite om ni inte känner er redo, eller börja försiktigt med halvtid.
Lycka till

Först få jag säga jag hoppas du få en bra besked imorgon om din mamma. Sen ska jag säga om det är någon tröst, förmodligen är dina arbetskompisor lika nervös för att traffa dig om de ha inte innan.Första dagar är rätt påfrestende men ta det lungt och försöka kämpa igenom de. Jag hoppas det gå bra för dig, gå du tillbaka 100% direkt?
Sen den du skriv:Kram till alla änglar med föräldrar
Ha jag inte sett innan o tyckte det va vackert,jag är säkert min Liam gav dig en stor kram tillbaka.

Åh så jobbigt..
Allt det som ligger bakom dig ..och mamma som har cancer--

Jag vet väldigt mycket om den ilskna sjukdomen, då jag själv haft den. Jag är friskförklarad sedan två år tillbaka-- och livet har blivit väldigt ljust. Du får väldigt gärna ställa frågor till mig på mejlen. Cancer innebär inte döden.

Rörigt eller inte--så är ditt liv rörit just nu..
Puffar över all den styrkan och all den värmen jag förmår, till dig och din oroliga dag imorgon.

Varmaste kramarna

Pia

Gullefjun:
Jag har nu jobbat sedan den 1 september och det har väl gått bra, men jag var som dig livrädd för första dagen. Skulle jag bryta ihop om någon frågade något? Jag visste inte hur jag skulle reagera på någonting. Men första dagen gick faktiskt bra och en tung sten föll från mina axlar. Nu efteråt så förstår jag ju att det var många som inte vågade fråga något av rädsla för att göra mig ledsen.

De första två veckorna gick jag över dvs hade inga måsten jag gick mest runt och bara var och drog mig undan om jag kände för det.

Jag tror nog det är bra att inte gå in heltid på en gång.

// Kramar Linda

Imorgon börjar jag också jobba, egentligen 100% men min chef har ordnat mitt schema så jag är undervisningsfri på torsdagar och kan planera hemma. Det är oerhört nervöst, men jag är redo att börja igen (om inte annat är plånboken mer än det..) så jag får se hur det går. Känns konstigt, jag har precis börjat förstå vad som hänt på riktigt, och nu får jag inte tiden att tänka på det. Men, det måste ju gå.

Förstår dina känslor. När jag tog hissen på väg upp till mitt jobb så bultade hjärtat i 190. Var så nervös och hade så förutfattade tankar om hur folk skulle möta mig. Så kom jag tillbaka och allt var som vanligt vilket nästan blev ett slags antiklimax. Mina närmsta kollegor kom med rörande närmanden, jobbar mest med killar och de var nog säkert lika nervös som jag. Tyvärr hade inte min chef informerat alla om vad som hänt så jag fick själv skicka ett mail för att slippa fler gratulationer. Men kan säga att ingen medvetet har sagt eller gjort något av elakhet.

Kan så här efteråt säga att börja jobba när jag väl kommit så långt har nog varit bra. Jag får kontakt med omvärlden och när jag kommer hem har jag faktiskt en anledning att inte riktigt orka med alla vänner som på något sätt känns jobbigare, på ett personligare plan att träffa. Det är något med att sina arbetskamrater är man inte så nära som sina bästa vänner så om kollegor säger något somm känns ledsamt så sårar det inte lika mycket som ens nära vänner. Men jag har faktiskt min just nu bästa vän på jobbet och hon har haft 4 missfall under lite över ett år och hon har lotsat mig igenom det mesta och få mig ofta att till och med skratta!

Så var inte rädd för att allt kommer bara vara fel och jobbigt du kommer upptäcka guldkorn där du minst anade det. Kanske upptäcker du att någon varit med om något liknande för det är något med sorg som kan få folk att dela sina egna erfarenheter.

Däremot försök att få jobba halvtid första veckan iallfall det gjorde jag och det kan jag rekommendera.

Lycka till imorgon

Förstår dina känslor...

Jag börjar med imorgon. Fast på nytt jobb men iallafall första gången bland folk efter Gabriel
Känns kusligt men skönt att få komma ut och träffa lite folk igen. Få andra tankar i huvudet.

Tänker på dig lite extra imorgon