Mytomani?

www.svd.se/dynamiskt/idag/did_2287709.asp

Läste artikeln! Tack för att svarade!
Jag har några följdfrågor bara. Kan insikt förändra mytomanen, dvs.. Kan han bearbeta det själv. Eller är det en sådan pass allvarlig sjukdom att den kräver medicinering/terapi osv

Det är nog inte många mytomaner som är medvetna om sitt problem....
Man kan bli beroende av att ljuga precis som man kan bli beroende av alkohol,droger,mat...osv...
Det är liksom inte bara att "sluta ljuga" utan det är en väldigt perplex situation som jag tror att det är mycket svårt att ta sig ur utan proff. hjälp.

Är det en anhörig till dig som har problem?

Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag att jag är en mytoman själv. Och det funkar, precis som de skrev i artikeln.
Jag går i terapi för andra saker just nu, och även fast det gått så pass lång tid i terapin, kan jag inte förmå mej att säga att jag har problem med detta. Jag har kämpat HÅRT för att "skärpa" mej med lögner. Men jag litar inte på mej själv. Detta är precis som du skrev, ganska komplicerat och konstigt. Och jag kan inte förstå varför. För jag har ingen anledning till det.. alls.
Det är ju nåt som inte står rätt till helt enkelt. Och det här är första gången jag vågar prata lite om det. Jag har ställt till det ganska rejält med mina lögner..mest i tonåren, det blev värre när jag drack om man säger så. ja jag vet inte.. jag ville nog bara skriva av mej litegranna.. hoppas du inte dömer mej för hårt. Jag "tycker inte om" lögnare själv. Men är en. Och varför jag undrar lite om detta är för att jag önskar så hett att jag kan ta mej ur det hela...

Jag dömmer dig absolut INTE!
Jag tycker att du är stark som vågar ta tag i problemet.

Det ÄR svårt att erkänna att man har problem med mytomani eftersom det känns så tabu....

Ta en sak i taget....
Börja med att berätta för din terapeut om EN sak som du har ljugit om.
Små,små steg till att kunna vara ärlig.

Som sagt så har du ingenting at skämmas för.Det är inte det fel att det har blivit som det blivit utan nu är det dags att du får hjälp så att du kan leva utan lögner.

Du får gärna höra av dig om du känner att du behöver någon som du VERKLIGEN kan vara ärlig med.

Tack. Jag kan bara säga tack. Jag mådde dåligt efter att jag skrivit det förra inlägget.. känns som ett sån´t jäkla svek emot dem som står mej nära. Det värsta är väl den onda cirkeln som lögner ger. Just idag så kommer det inga "stora" lögner ifrån mej, men de som jag hasplade ur mej för 10 år sen får jag fortfarande mörka för, och parera och passa mej för vad jag säger så att det inte blir fel för dem som var inblandade då.

Jag kom på ett exempel som jag ljög om häromdagen. Helt sjukt, ofattbart och konstigt. Och jag ville inte göra det men gjorde det ändå. Varför vet jag inte...
Min pappa frågade hur mycket jag hade gått ner i vikt, för han tyckte jag såg så smal ut. Då sa jag att jag gått ner 8 kg fast jag gått ner 7. Jag VET att jag gått ner 7 och det är så löjligt att det inte är sant. Men ljög gjorde jag.
Och vad gör ett kg kan någon undra? Jo.. det betyder ju allt.
Jag ville imponera liiiite mera antagligen.

Så ser min vardag ut idag. Jag säger att jag ätit spaghetti fast jag käkat potatis. Helt i onödan. Det skadar ingen. Men det gör ont i mej. Och det går så snabb och jag hinner inte ens reagera på ljuget som jag hasplar ur mej.

Oftast finns det en sanning bakom lögnen liksom. Och så kan de förstoras eller förvärras eller förbättras utan att jag har kontroll.. och sedan de här smålögnerna som jag har för mej..

Shit jag mår så himla dåligt nu. Jag vet inte vad jag ska göra.
Men tack för tipset om att avslöja en lögn i taget. Men jag är ap-rädd!

Förlåt om det blev långt. Men det var skönt att för första gången erkänna det för någon annan än mej själv.
Jag har faktiskt varit medveten om mina problem länge länge.
Och jag har ljugit så länge jag kan minnas.
ojojoj.. jag kommer verkligen att hamna i helvetet.
Finns det nån förklaring till varför man blir så här eländigt konstig?

Tack för visat stöd!

Du har redan tagit det första(och svåraste)steget;att erkänna för dig själv att du har problem.

Ups.....skickade iväg texten innan jag hade skrivit färdigt.

Orsakerna till att man utvecklar mytomani kan vara många......
Man kan ha lärt sig att man får uppmärksamhet om man tar i lite extra när man berättar något. Dåligt självförtroende kan vara en orsak.. Man tror helt enkelt att man inte duger till som man är.

Kämpa på:du är INTE ensam.

Jag hade en kompis för ett par år sedan som var mytoman, sa upp bekantskapen med henne när jag fick nog av hennes lögner...Kan tillägga att hon inte har en enda vän kvar...Det är bra att du får terapi o inser ditt problem...
Lycka till!

Anonym(Hmm..) Får jag fråga vad hon ljög om? Jag är lite nyfiken på hur andra är som har de här problemen.
Jag har själv en farbror som är grav (om man får säga så) mytoman.
Han har ljugit bort hela sitt liv.
För mej kom en vändpunkt ändå, när jag bestämde mej för att sluta dricka. Då blev det "lättare" att automatiskt hålla sej till sanningen.. men som jag skrev i ett tidigare inlägg. Inte fan hinner jag med alla gånger heller. Det är som jag är två personer.. en som är "Jag" och en som tar över. För det är faktiskt ärligt sagt när jag säger att jag inte hinner med själv.
Men jag skyller liksom inte ifrån mej nu.. utan jag försöker bara förklara.. ( för mej själv kanske)

AvaAva:
"Man kan ha lärt sig att man får uppmärksamhet om man tar i lite extra när man berättar något."
- med mitt förnuft förstår jag det, och accepterar det som en anledningen och förklaring. Det verkar logiskt. Men jag kan inte förstå att jag är så vek som människa att jag kräver uppmärksamhet så mycket att jag tom ljuger för att få den.
Med andra ord. Om jag ska försöka kolla på det här lite objektivt. Varje gång jag ljuger så får jag lite extra uppmärksamhet och då ska jag må lite bättre av det. Men uppmärksamheten är ju inte sann. Den betyder ju ingenting egentligen då "bedriften" var en lögn.

"Dåligt självförtroende kan vara en orsak.. Man tror helt enkelt att man inte duger till som man är"
Jag vet att jag har dåligt självförtroende. Det har jag alltid haft. Men jag känner väl lite spontant att det är det ju många som har.. och alla springer ju inte omkring och ljuger liksom.
Det måste ju antingen hännt någonting när jag var liten, eller det måste ha fötts nån känsla hos mej.. eller så är jag född med någon defekt. Och då menar jag psykisk defekt. Men det verkar ju lite konstigt det med..

Jag vill på nåt sätt ta mitt ansvar. Men jag vet inte hur.
Jag vill reda ut. Men får sådana skuldkänslor och dåligt samvete för allting.
Skulle vilja säga förlåt till alla utan att behöva ta konsekvenserna.
Fy fasen. Usch. Jag är rädd för konsekvenserna tydligen...