Mytomani?

Läste artikeln! Tack för att svarade!
Jag har några följdfrågor bara. Kan insikt förändra mytomanen, dvs.. Kan han bearbeta det själv. Eller är det en sådan pass allvarlig sjukdom att den kräver medicinering/terapi osv

Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag att jag är en mytoman själv. Och det funkar, precis som de skrev i artikeln.
Jag går i terapi för andra saker just nu, och även fast det gått så pass lång tid i terapin, kan jag inte förmå mej att säga att jag har problem med detta. Jag har kämpat HÅRT för att "skärpa" mej med lögner. Men jag litar inte på mej själv. Detta är precis som du skrev, ganska komplicerat och konstigt. Och jag kan inte förstå varför. För jag har ingen anledning till det.. alls.
Det är ju nåt som inte står rätt till helt enkelt. Och det här är första gången jag vågar prata lite om det. Jag har ställt till det ganska rejält med mina lögner..mest i tonåren, det blev värre när jag drack om man säger så. ja jag vet inte.. jag ville nog bara skriva av mej litegranna.. hoppas du inte dömer mej för hårt. Jag "tycker inte om" lögnare själv. Men är en. Och varför jag undrar lite om detta är för att jag önskar så hett att jag kan ta mej ur det hela...

Tack. Jag kan bara säga tack. Jag mådde dåligt efter att jag skrivit det förra inlägget.. känns som ett sån´t jäkla svek emot dem som står mej nära. Det värsta är väl den onda cirkeln som lögner ger. Just idag så kommer det inga "stora" lögner ifrån mej, men de som jag hasplade ur mej för 10 år sen får jag fortfarande mörka för, och parera och passa mej för vad jag säger så att det inte blir fel för dem som var inblandade då.

Jag kom på ett exempel som jag ljög om häromdagen. Helt sjukt, ofattbart och konstigt. Och jag ville inte göra det men gjorde det ändå. Varför vet jag inte...
Min pappa frågade hur mycket jag hade gått ner i vikt, för han tyckte jag såg så smal ut. Då sa jag att jag gått ner 8 kg fast jag gått ner 7. Jag VET att jag gått ner 7 och det är så löjligt att det inte är sant. Men ljög gjorde jag.
Och vad gör ett kg kan någon undra? Jo.. det betyder ju allt.
Jag ville imponera liiiite mera antagligen.

Så ser min vardag ut idag. Jag säger att jag ätit spaghetti fast jag käkat potatis. Helt i onödan. Det skadar ingen. Men det gör ont i mej. Och det går så snabb och jag hinner inte ens reagera på ljuget som jag hasplar ur mej.

Oftast finns det en sanning bakom lögnen liksom. Och så kan de förstoras eller förvärras eller förbättras utan att jag har kontroll.. och sedan de här smålögnerna som jag har för mej..

Shit jag mår så himla dåligt nu. Jag vet inte vad jag ska göra.
Men tack för tipset om att avslöja en lögn i taget. Men jag är ap-rädd!

Förlåt om det blev långt. Men det var skönt att för första gången erkänna det för någon annan än mej själv.
Jag har faktiskt varit medveten om mina problem länge länge.
Och jag har ljugit så länge jag kan minnas.
ojojoj.. jag kommer verkligen att hamna i helvetet.
Finns det nån förklaring till varför man blir så här eländigt konstig?

Tack för visat stöd!

Anonym(Hmm..) Får jag fråga vad hon ljög om? Jag är lite nyfiken på hur andra är som har de här problemen.
Jag har själv en farbror som är grav (om man får säga så) mytoman.
Han har ljugit bort hela sitt liv.
För mej kom en vändpunkt ändå, när jag bestämde mej för att sluta dricka. Då blev det "lättare" att automatiskt hålla sej till sanningen.. men som jag skrev i ett tidigare inlägg. Inte fan hinner jag med alla gånger heller. Det är som jag är två personer.. en som är "Jag" och en som tar över. För det är faktiskt ärligt sagt när jag säger att jag inte hinner med själv.
Men jag skyller liksom inte ifrån mej nu.. utan jag försöker bara förklara.. ( för mej själv kanske)

AvaAva:
"Man kan ha lärt sig att man får uppmärksamhet om man tar i lite extra när man berättar något."
- med mitt förnuft förstår jag det, och accepterar det som en anledningen och förklaring. Det verkar logiskt. Men jag kan inte förstå att jag är så vek som människa att jag kräver uppmärksamhet så mycket att jag tom ljuger för att få den.
Med andra ord. Om jag ska försöka kolla på det här lite objektivt. Varje gång jag ljuger så får jag lite extra uppmärksamhet och då ska jag må lite bättre av det. Men uppmärksamheten är ju inte sann. Den betyder ju ingenting egentligen då "bedriften" var en lögn.

"Dåligt självförtroende kan vara en orsak.. Man tror helt enkelt att man inte duger till som man är"
Jag vet att jag har dåligt självförtroende. Det har jag alltid haft. Men jag känner väl lite spontant att det är det ju många som har.. och alla springer ju inte omkring och ljuger liksom.
Det måste ju antingen hännt någonting när jag var liten, eller det måste ha fötts nån känsla hos mej.. eller så är jag född med någon defekt. Och då menar jag psykisk defekt. Men det verkar ju lite konstigt det med..

Jag vill på nåt sätt ta mitt ansvar. Men jag vet inte hur.
Jag vill reda ut. Men får sådana skuldkänslor och dåligt samvete för allting.
Skulle vilja säga förlåt till alla utan att behöva ta konsekvenserna.
Fy fasen. Usch. Jag är rädd för konsekvenserna tydligen...

Aj vad tragiskt. Allting. Synd om barnen också.
Till mitt försvar, om jag nu behöver försvara mej... Är väl att jag aldrig gjort något sådant. Lögnerna har väl inte påverkat mitt liv och ställt till det på det sättet.
Jag har "skyddat" mej själv in i det sista i vissa situationer, blånekat och ljugit om större saker för att jag är rädd för vad som skulle tyckas om mej om det kom fram.
Men inte på det där skadliga sättet. Och TUR är väl det.
Just i din väns fall så måste hon ju även ha andra problem som hon försökte dölja med lögnerna.

Finns det olika sorters myomani tror du?
Jag pratade med en kille för några år sedan som själv sa att han va mytoman, och han hade fått "vanliga" ångestdämpande för att kontrollera sitt impuls-ljugande. Och det hjälpte sa han.
Jag vet ju inte om jag kan tro honom, han va ju mytoman
Skämt åsido, detta är ju inget roligt alls.

Jag känner bara att det är såå skönt att diskutera det här med någon nu när jag kommit ut ur garderoben.
Igårkväll hade jag stark ångest över att jag "erkännt" men redan idag känns det bättre.
En frustration naturligtvis, över att det är som det är.
Men med mycket jobb så kanske jag kan övervinna det här (?)

jag har också känt en mytoman. hon hittade på massa personer som inte fanns, hon ringde flera gånger och låtsades vara någon annanstans än vart hon var, och så försa hon sig eller man såg henne på gatan en minut senare och sånt där. hon var också kleptoman. hon hade sinnessjukt dåligt självförtroende. jag antar att hon ville låtsas som att hon hade ett busy liv och snodde våra pengar för att bjuda oss på saker så att vi skulle gilla henne.

Eh hoppsan! snodde hon era pengar för att bjuda er på saker? Skapligt sjukt, som med allting annat hon gjorde...
Vad hände med henne? Bröt ni bara kontakten med henne, eller?

ja vi konfronterade henne (vi som var hennes närmaste vänner) och hon förnekade in i det sista. vi var skapligt förbannade, eftersom hon snott flera tusen i kontanter och flera mobiltelefoner och busskort och plånböcker, till och med kläder! men tyckte ändå synd om henne så vi lät henne vara. man hade ju god lust att slå ner henne alltså, men vi polisanmälde inte ens...kanske man borde gjort men vi ringde hennes mamma och berättade allt (vi var i 16 års åldern) och hon försvarade och förnekade så dom lever väl kvar i sin lögn och tjejen hoppar från vän till vän då alla kommer på henne till slut..

Usch vad hemskt! Och hennes mamma tog alltså inte heller sitt ansvar! Fyfan. Hon hade säkert kunnat få hjälp redan då. Men så är det ju med alla former av missbruk egentligen. Att de som står en närmast blir "medberoende" och mörkar och försvarar.
Okej. Men jag ser stora skillnader på dem som är beskrivna här i tråden och mej iaf. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. En lögn är en lögn oavsett innehåll.
Jag ska fan se till att jag aldrig sårar/bedrar/sviker någon så.

Tack för länken till sidan.. tittade igenom den lite som hastigast nu, var in på tvångssyndrom. Ska gå in på den och läsa mer utförligt lite senare..
Jo jag vet ju vad OCD är, men jag har aldrig tänkt på att det är så jag lever. Men nu när du skrev om det inser jag ju att det faktiskt är så.
De här lögnerna som att säga: "8 kg istället för 7, "potatis istället för egentliga pasta" "att en tröja kostat 100kr mer eller mindre" - typ den sorten...
Är ju inte genomtänkta och menade som att lura en annan människa.
Jag vinner inte på att säga dem, och jag förlorar inte heller.
Det är tom lögner som ingen bryr sej om. Har ingen vikt. Men ändå gör jag det.
Och när man tittar på just det mönstret så är det ju tvångsmässigt.
Jag har bestämt mej för att berätta om dessa "vardagslögner" för min kurator imorgon. Jag har gått igenom ett helvete sen igårkväll när jag skrev här för första gången, men nu vill jag bara få hjälp att lösa det hela på bästa sätt.

Jag vill tacka dej AvaAva för det stöd jag fått av dej!