Styvmamman from hell

Cinet -> Styvmamman accepterar inte att pappan har ett förflutet med någon annan än henne. Genom att "eliminera" barnen ur hans liv så kan man låtsas som om ingen förflutet med någon annan finns. Styvmamman har haft långa samtal med sin svärmor (barnens farmor) om mig och hur hemsk jag är genom att bara finnas. Hon har också haft långa samtal med mig om att det nu är hon och han och hon bestämmer. Visst är det egentligen pappan som är problemet, det är ju han som har ansvaret för att han ska sköta relationen med barnen. Pappan är, tyvärr, det jag-svagaste jag känner till. Säger styvmodern "hoppa" så frågar han bara hur högt och hur länge. Han sätter henne på piedestal och gör allt för henne och till och med är den hon vill att han ska vara.

Hans föräldrar är förtvivlade över hur han blivit tillsammans med henne och har försökt prata med honom om det men han vill inte lyssna på det örat. De har också pratat med henne men det har inte heller gett resultat. Innan han träffade henne var allt perfekt för barnen. Mamma och pappa bodde visserligen inte ihop utan hade nya partners men de pratade med varandra, umgicks, bråkade aldrig och firade till och med jul ihop. Sedan kom den elaka styvmodern in i bilden och de förlorade pappa. Så han är problemet men hon är orsaken.

Tyvärr der det ut som de blir utan pappa men det är så jävla irriterande att det beror på en människa som fan inte har något med barnens relation till sin pappa att göra.

Rymdmamma -> Han har ju ändrat sig en gång - när han träffade sin nya fru blev han en helt annan människa. Jag tror säkert att han kan ändra sig själv men tveksamt om han gör det så länge hon styr.
Han kunde inte förklara särbehandlingen när vi var på familjerätten. Men han försvarade den med att "under vissa omständigheter kan det blir så". Familjerätten tyckte inte att det var acceptabelt vilket de talade om för honom.
Barnen har inte riktigt vågat protestera mot behandlingen när de varit hos pappa. De har berättat när de kommit hem. I början tog jag det inte så allvarligt utan trodde att de försökte spela ut oss mot varandra. Jag förklarade att hos pappa gäller pappas regler på samma sätt som mina regler gäller hemma. Men sedan fick jag höra samma historier från annat håll och då förstod jag att det var precis så illa som barnen beskrev.

Kobje -> Jo, jag vet, han är superpuckot som låter sig styras. Han och nya frugan har varit tillsammans i 8 år. För 3 år sedan fick jag veta hur barnen behandlades där och sedan dess har de inte varit där. Under den här tiden har de hållit god min när de träffats på kalas, julaftnar och när han hälsat på barnen (hon lät honom inte hälsa på barnen själv heller). Men umgänget har knakat hela tiden. Han har tjafsat med barnen om dagar och tider, ändrat hela tiden för att han och frugan haft annat planerat och när de varit här har det alltid varit hon som talat om (ganska snabbt) att det är dags att åka hem. Barnen tycker att det är hon som saboterar umgänget och vill därför inte att hon ska ha någon som helst del i deras liv. Att de alla ska följa med som en familj när pappa och barnen träffas är lika rimligt som att jag, min sambo och vårt kommande barn ska vara med också då vi är en del av barnens familj. Det skulle aldrig nya frugan acceptera heller för hon är så sjukligt svartsjuk. Det är ju barnens relation med sin pappa och de måste få ha den ifred.
När vi diskuterade detta på familjerätten la han ingen skuld på henne, tvärt om så försvarar han henne i allt men har själv ingen förklaring till varför det är som det är. Hon är gudinnan för honom... svårt att förklara men t ex så öppnar hon aldrig bildörren själv utan han springer runt bilen som en litet tätting och gör det åt henne som hon vore en drottning. Ingen skugga ska någonsin falla på henne.

Beckasin -> Jo, de klarar sig utan pappa. Det vet både barnen och jag. Jag har en sambo som funnits i barnens liv sedan de var små och de fungerar bra tillsammans. Men det svider ändå för dem att deras pappa väljer bort dem. Nu är de dessutom i en känslig ålder så det är inte så muntert när pappa kommer på tal.

Rymdmamma -> Jag tycker personligen att pappan kan dra käpprätt åt..., de har farmor, farfar och fastrar med familjer och det fungerar bra. Men barnen har inte gett upp riktigt än. Men jag tror inte de tar mycket mera dynga...

Minisemester? Jo, tjena... när pappan valde att sluta träffa barnen helt under ett år hade de krävt att han skulle umgås en lördagkväll i månaden med dem, bara han utan fru och syskon. Eftersom kvällarna är heliga och ska spenderas med frugan och ingen annan så valde han att sluta träffa barnen. Han träffar bara barnen dagtid. Han har varit och bowlat med dem en gång och gått på en tidig bio en gång, det är hur umgänget sett ut sedan september 2005. Egentid tror jag inte finns i hans värld för han är så beroende av andra (frugan) för att "vara någon". Han är väldigt jag-svag, inte bara enligt mig utan enligt hans föräldrar och syskon också.

Rymdmamma -> Det där med badandet fick jag inte veta på en gång. Barne själva tyckte ju att de var tillräckligt stora för att gå själva... ungar tycker ju sällan att de är för små. Det var i ett helt annat sammanhang, för drygt ett år sedan det kom fram. Jag frågade barnen hur de ville att pappa skulle vara när han umgicks med dem och de sa att de skulle vilja att han badade med dem. jag sa att vuxna inte gillar att bada lika mycket som barn, vi tycker oftare att det är för kallt etc. Då kröp det fram att han följde inte med alls...

Jag har tagit upp det med styvmamman, lugnt och sansat. Hon sa att de inte alls var ensamma utan att grannpojken, då 9 år, var med. Jag påpekade att det ändå inte var lämnligt att en 9 åring ska hålla rätt på två mindre barn som inte kan simma. När jag tog upp det på familjerätten hade historien ändrats och även grannpojkens pappa var med. Så var det inte alls enligt barnen.

Jag har, som sagt, pratat med styvmor... i timmar. Hon har ringt för att skälla på mig ett par gånger men vi är inte riktigt på samma nivå. Jag är äldre än hon, mer verbal och mer dominant så hon viker sig alltid, talar om hur trevlig jag är, att hon ber om ursäkt för att hon hade en otrevlig ton i början, säger att hon förstår att barnen har rätt till sin pappa, att hon förstår hur barnen kan tycka att hon kommit mellan barnen och pappa sedan lovar bot och bättring tackar för den trevliga pratstunden och lägger på. Varenda gång har det resulterat i att umgänget blivit struligare... Helt hopplöst.

En gång har jag flippat ur och ringt och skällt. Då hade pappan lämnat av barnen på tomten en kall oktoberdag. De hade tunna fleecejackor på sig, ingen nyckel så de kom inte in och dottern hade dessutom magsjuka. Jag hade bett barnen hälsa pappa att jag skulle vara hemma och ta emot dem samma tid som jag lämnat av dem hos honom för jag skulle åka bort till en annan stad över helgen. Barnen sa det till honom men han sa att han inte tänkte köra i mörker så han skjutsade hem dem betydligt tidigare än jag kom hem. Inte ringde han och meddelande mig det heller. Så barnen satt och väntade först men började frysa så mycket och dottern kräktes ju så de lyckades ta sig in genom att bryta upp ett källarfönster. Barnen ringde sedan till mig och berättade vad som hänt. Jag kastade mig i bilen och körde 15 mil alldeles för fort och bölade så jag knappt såg vägen hela vägen hem. När jag ringde (forfarande i lipen) och skällde på pappan skyllde han allt på barnen. Han tyckte att det var deras ansvar att säga till mig och dessutom hade han fru (död åt häxan) förbjudit honom att köra i mörker för det kunde hända en olycka då.

Det biter inte när jag skäller på honom (eller henne för den delen), de bryr sig inte när jag försöker resonera med dem. Jag trodde att polletten trillade ner när familjerätten gav honom onda ögat och talade om att så behandlar man faktiskt inte sina barn men som det ser ut nu så skiter han ju ändå i det.

Jag har ingen förmåga att skriva kort...

Pallas -> Precis!

Rymdmamman -> Det har hänt en olycka på vägen han måste köra för att komma till mig. Hans föräldrar krockade i en korsning. Det var mitt på dagen en solig vinterdag. Hans mamma körde och hade väjningsplikt men missade den vita bilen som inte hade några lysen på som körde på huvudleden. Hade det varit mörkt så hade hon sett bilen för då hade den haft lyset på. Denna olycka använde nu pappa som ursäkt för att inte köra till oss och helst inte i mörker. Det finns fem andra vägar man kan ta, varav två är inte ens någon omväg men han vägrar ändå köra mer än absolut nädvändigt och inte allt i mörker. Jag har gett honom kartor och erbjudit mig att bidra till extralysen till hans bil men icket...

När barnen bestämmer sig för att han är en obotlig skitstövel som de inte tänker ödsla mer energi på så applåderar jag men till dess... Kan ju trösta mig med att mina barn har tur, de behöver ju inte bo i den familjen 24/7, precis som du säger. Jag vet inte hur de behandlar sina barn men jag har förstått på farmor och fastrar att det inte verkar stså helt rätt till. Bland annat så har dottern alltid haft topp på sig under tröjorna för att inte visa "bobbarna", hon har aldrig kunnat visa sig naken för t ex farfar för ingen karl får se "bobbarna" och farfar har aldrig fått torka henne när hon var mindre och behövde hjälp på toan. Jag hade svårt att få mina ungar att klä sig allt när de var små... Tror inte det finns tillräckligt för en soc-anmälan för de missköter inte barnen så vitt jag vet... uppfostrar dem bara konstigt.

Jag hade ett förslag till barnen. Jag sa att om styvmamma inte respekterar dem och väljer att följa med på kalaset trots att de inte vill så behöver de inte visa henne någon respekt när hon är här heller och jag kommer inte att stoppa dem om de är taskiga mot henne. Hon är ganska känslig så jag och mina ungar kan vara rätt fula i munnen. Undrar om hon känner sig sugen på att följa med i fortsättningen om hon hela tiden får kommentarer som "Håll käften, häxa!" och "Jag pratar inte med dig, cp-kärring". De skulle fundera på det men jag tror att de tycker att hon förstör kalaset med sin närvaro ändå.

Anna D -> Det finns inte på kartan att barnen ska få ta på sig skulden för att det inte funkar med pappa.Pappan klagade på familjerätten över att han tycker att jag smutskastar han och frugan inför barnen. Jag sa som det var, att situationen är som den är och det beror på honom och frugan vilket barnen ska vara mycket medvetna om och att de aldrig ska behöva känna att de har någon skuld i det som hänt och inte hänt för det är inte deras ansvar. Jag sa inte att även mormor och farmor ofta talar om för dem att pappa är en skit som inte klarar av att bry sig om dem.

Kobje -> Nej, jag lär dem inte vara respektlösa. De har artigt hållit god min när hon varit med i alla år (och det är många år) trots behandlingen de utsatts för. Deremot vill jag inte att mina barn ska lära sig att det är vad de måste göra i alla lägen. Om någon är upprepat och medvetet är respektlös mot barnen vill jag att de visar att de inte tolererar detta genom att säga ifrån. Om personen ändå väljer att visa samma respektlösa beteende tycker jag att barnen kan visa den personen den respekt de förtjänar. jag har lärt barnen att i första backa undan och undvika personen de inte tycker om men i detta fall, när personen kräver att komma och hälsa på barnen i deras hem, så ser jag inga skäl till varför barnen ska tiga och artigt le. Hon tränger sig på dem trots att de uttryckligen talat om att de inte tycker om henne och att de inte vill att hon ska komma.

Jag måste prata om pappan och styvmamman. Barnen pratar om dem och ställer frågor och jag kan inte gärna vägra svara och bara tiga. Jag har alltid sagt tidigare att har man ingen snällt att säga så ska man inte säga något alls. Men jag tror att just det bidrog till att barnen inte berättade allt som hände när de var hos pappa och att när de berättade så förstog jag inte hur illa det var. Istället för att berätta och ställa frågan (och få något svar) "varför?" så teg de och tog på sig saker och mådde dåligt.

Jag antar att du tror att jag snackar skit om pappa och nya frugan inför barnen. Det är inte riktigt så. De är ju inga små barn, de är tonåringar. Det är lättare för dem att förstå varför styvmamman beter sig konstigt om de får veta att hon är svartsjuk än om man säger något luddigt till svar när de frågar. Dessutom tycker jag det är bättre att de förstår att styvmamman inte mår bra och att pappa och hon har det lite jobbigt ihop istället för att de bara ska bara klassa dem som "dumma i huvudet". När barnen sagt att pappa nog inte tycker om dem har jag förklarat att han förmodligen gör det men inte känner sig fri att visa det. Även när de svartmålat styvmor som häxan från helvetet som osar ondska så har jag tonat ner det och sagt att hon förmodligen har upplevt något som gjort henne så misstänksam. Hellre en nyanserad och mer riktig bild än en svart-vit förenklad.

Angående psykdoktor... Sambon har jobbat som läkare på psyk och barnens mormor har läst barnspykologi och jobbar sedan 80-talet på psyket. Jag tycker att vi är ganska uppmärksamma på hur barnen reagerar i olika situationer fast det är klart, man blir lätt hemmablind så man ska aldrig säga alldrig. Men vi pratar väldigt mycket med barnen om hur de känner, hur de skulle vilja att det var, vad de tycker etc. Tror att det är nyttigt för dem att sätta ord på sina tankar och få ventilera dem och dessutom få respons istället för att alla vuxna ska lägga locket på och säga "Du är barn, detta angår inte dig."

Det verkar vara en sexuellt överförbar sjukdom som drabbar män hårdast. Kvinnor kan vara bärare men männen får också symtomen. Tror hans nya fru smittat honom. Sjukdomen heter idioti

Kobje -> Nej, jag tror inte hon envisas med att vilja träffa barnen för att hon vill ha en relation med dem. Med tanke på vad hon sagt till mig och hur hon agerat inför barnen så tror jag snarare att hon vill vara med för att markera för barnen och mig (speciellt för mig) att han är hennes nu. Hon är vansinnigt svartsjuk vilket hon själv talat om för mig. Hon och pappa har alltid hållit varandra i händerna när de varit här, ofta har hon suttit i knät på honom och på senaste vuxenkalaset ställde hon sig plötsligt upp och när alla tystnade och tittade på henne (det såg ut som hon hade tänkt hålla tal) böjde hon sig över pappan och gav honom en djup och lång tungkyss. Enligt barnen är de inte alls speciellt kärvänliga när de är hemma hos sig och bara barnen är där. Så jag kan inte tolka det som annat än en demonstration. Utstuderat elak och illasinnad tror jag inte heller att hon är. Hon tycker säkert att hon gör rätt och ställer rimliga krav utifrån sin egen synvinkel på saken. Barnen tycker inte att det är rätt och rimligt, jag tycker inte det, farmor, farfar, tre fastrar med familjer, mormor och familjerätten tycker inte heller det. Sanningen är subjektiv men i det här fallet är det barnen som drabbas vilket hon backa för. Det är först och främst barnen umgänge med sin far - inte barnens umgänge med hennes make.

Barnen har tänkt över mitt förslag och beslutat att de inte vill ha henne i sitt hem överhuvudtaget så det är ingen risk de kommer att såra henne verbalt. Hur det än blir så sänker vi oss inte ner på deras nivå för vi kommer aldrig att utsätta någon för livsfara...

Tillbaka till ondska. Jag har sagt till barnen att det som mår illa gör illa så hur dåligt barnen än mår över hur pappa och styvmor agerar så ska de veta att det förmodligen beror på att pappa och styvmor själva mår ännu sämre. Jag har faktiskt pratat med pappa och föreslagit att de ska gå i familjeterapi tillsammans eftersom deras förhållande verkar vara baserat på svartsjuka och klängighet och har en negativ inverkan på umgänget barnen. Det var inte så populärt... Han slängde på luren och i nästa sekund ringde frugan och berättade i upprörd ton att de minsann älskade varandra mer än normala par gör... Det var förresten vid ett tillfälle då det också var bråk om hon skulle följa med eller inte. När han fortfarande kom och hälsade på barnen så turades de om att välja vem pappa skulle ha med sig. Varannan gång fick pappa ta med sig vem han ville och då följde givetvis styvmor med, och varannan gång fick barnen välja om de ville ha pappa ifred eller träffa syskonen och eventuellt styvmamman också. Detta var en överenskommelse mellan barnen och pappa som han hade gått med på (det var skrivet kontrakt dem emellan) men tydligen föll det inte i god jord hos frugan för ibland följde hon med trots att barnen inte ville och ofta ringde pappa och tjafsade om det med mig.

Den här gången, när jag föreslagit familjeterapi och hon ringt upp, påstod hon att deras dotter, då 5 år, inte ville komma om inte mamman också fick komma. För att bevisa det höll hon luren mot dottern och sa "Säg att du inte vill följa med om inte mamma får" varpå barnet snällt upprepade "Jag vill inte följa med om inte mamma fål". Jag sa att jag respekterar banets vilja och att hon naturligtvis inte ska följa med om hon inte vill men att jag hoppades att styvmoder klargjorde för sin lilla dotter att det också skulle innebära att hon bara skulle kunna träffa sina syskon hälften så mycket som hon hittils gjort. Efter ett långt samtal (typ 3 timmar) med styvmodern hade hon lugnat ner sig, sa att hon tyckte jag var mycket trevlig, att det varit så skönt att få prata av sig, att hon accepterade att mina barn inte såg henne som en naturlig del av umgänget med pappa och att dottern naturligtvis ville följa med pappa och träffa syskonen även i fortsättningen.

*suck*

Barnen är oftast storsinta, de har varit det i alla år och har varit artiga och vänliga mot henne. Men nu är det barnens kalas, hemma hos barnen. De tycker att hon skulle förstöra det fullständigt med sin närvaro. De säger att de hellre ställer in än att stå ut med att hon kommer. Julaftnar, småsyskonens kalas och då de träffas i andra sammanhang håller de god min. På famors födelsedag ställde styvmodern till med världens scen, började böla och skällde på farmor och sa att hon kränkt henne djupt eftersom hon bjudit mig och barnen på sitt kalas. Jag och barnen gick undan och höll även då god min. Packade bara ihop våra saker, tackade för oss och åkte. Farmor (stackars farmor) ringde sedan och skämdes över sin svärdotter... Nu är det styvmammans tur att backa.

Jahapp, då har jag skrivit en roman igen då...