Jag är själv bonusmamma. I vår familj umgås vi inte med mamman socialt - ett kalas eller en julafton där vi är tillsammans allihop är helt otänkbart. Det är väl inte så att vi hatar varandra, men relationen är ansträngd. Det hade med andra ord inte alls varit bra för min mans son om vi skulle tvinga oss själva att sitta och äta middag tillsammans. Detta förhindrar inte att min mans ex kan prata med min mans föräldrar ändå, men vi går inte på släktkalas tillsammans.
Ibland har min man och hans son "egentid", tex någon helg där jag åker bort. Men om min mans son plötsligt skulle få för sig att han aldrig ville träffa mig igen skulle det nog bli svårt för honom att få träffa sin pappa särskilt mycket. Vi behöver ju också vara tillsammans i vår familj när vi är lediga och inte dela på oss varje gång. Sonen är ju välkommen att vara med hos oss. Men om vi aldrig var tillsammans allihop skulle ju inte sonen heller kunna vara en del av vår familj, som också innehåller hans lillasyster. Vara sig han vill det eller inte så finns jag där, och jag kommer inte att försvinna även om han kanske skulle vilja det. Nu är det ju så att jag inte är elak mot honom, men han kanske inte tycker jag är sådär jätte underbar. Våra situationer är nog olika, men jag tyckte att jag ville säga detta i alla fall.
Jag har en kompis vems son aldrig träffar sin pappa. Det är klart att han är ledsen för det, men han trivs ändå bättre så än om han skulle tvingas umgås med en människa som inte bryr sig. Istället har han en superbra styvfar.
