Klart du får Faf
Jag har ett lysande exempel på någon som inte borde ha skaffat barn. Fick en son för 15 år sedan. Pappan var väl inte den bästa..., men han fick vårdnaden eftersom hon inte hade vare sig jobb eller bostad. Hon träffar en ny karl, de gör ett försök att ta hand om sonen, men hon orkar inte eftersom han inte gör som hon säger. Han flyttar tillbaka till pappan. Nytt barn med nya karln. Får förlossningsdepression och allmän panik och sticker med sonen ett par månader. Ångrar sig och kommer tillbaka till karln som skaffat sig en ny, men bryter med henne eftersom han anser att det är värt att kämpa för barnens skull. De får ett nytt barn efter fyra år, som jag förstått utan hans samtycke (men han får väl skylla sig själv då eftersom man är två om det...). Flyttar, byter dagis för sonen. Allt är frid och fröjd igen, hon är mammaledig, men maken sköter allt hushållsarbete och jobbar. Sonen börjar bli jobbig, hon skäller konstant på honom, han ska städa, äta rätt, gå rätt, inte prata, prata (5 år gammal)... De flyttar igen, byter dagis för sonen strax innan han börjar förskoleklass och han blir såklart ännu "jobbigare". Föräldrapenningen tar slut och hon söker jobb. Får inget, blir deprimerad och vill skiljas. Vägrar gå till familjerådgivning eller psykolog. Nu har han ensam vårdnad, hon träffar barnen (de två gemensamma) varannan helg på sin höjd. Eftersom det är så jobbigt och sonen bara gnäller så ringer hon ofta och vill att pappan ska hämta dem tidigare. 15-årige sonen träffar hon ett par gånger om året.
Att man kan göra ett misstag en gång är ju förlåtligt, men att man gör om samma misstag tre gånger - det är bara tragiskt. Pappan har ialla fall träffat en ny som är jättebra och barnen är gladare än någonsin.