Sparkar DS barn mkt elle rlite i magen?

Hej!

Det är normalt att oroa sig för olika saker under en graviditet. När jag väntade mina två äldsta tjejer oroade jag mig för missfall den första tiden, sedan var jag cool-lugn. När jag senare väntade min son var jag orolig hela graviditeten. Inte för att få ett barn med Downs syndrom. Men för att barnet skulle dö i magen eller vid förlossningen. Min son var väldigt lugn i magen och jag hade pre-eklampsi. Elias slutade att växa och jag gick på ständiga tillväxtkontroller. När Elias väl föddes med sitt Downs syndrom var jag så lycklig över att han faktiskt levde och var så söt och frisk som han var. Mina värsta farhågor hade inte besannats.

Till er som oroar er för att få ett barn med Downs syndrom kan jag bara säga att oroa er inte. Det är inte världens undergång. Självklart sörjer man sitt barns handikapp och önskar att det inte fanns där, men samtidigt ser man en underbar människa som har sådana fina sidor att man önskar att det fanns fler sådana i vårt samhälle. Då skulle världen se mycket finare ut. De flesta som oroar sig har inte en aning om vad Downs syndrom verkligen är eller hur det är att leva med ett barn som har ds. Jag kan tänka mig mycket värre saker, men inte går man omkring och oroar sig för att ens bebis ska bli våldtäktsman, missbrukare eller mördare när man är gravid?

Njut av graviditeten och ta dagen som den kommer. Det som händer händer. Det är ingen ide att ta ut saker i förskott. Och att få ett barn med Downs Syndrom har varit det största som hänt i mitt liv. Jag är tacksam för det och jag är hedrad över att få det ansvar som krävs av att vara förälder till ett barn med speciella behov. Det lär mig att bli en bättre människa. Det lär mina barn att bli mer lyhörda och empatiska. Tänk om alla barn fick lära sig det....då skulle världen se så mycket finare ut.

Ha en bra lördagskväll!

Cissi

Hej!

Det är normalt att oroa sig för olika saker under en graviditet. När jag väntade mina två äldsta tjejer oroade jag mig för missfall den första tiden, sedan var jag cool-lugn. När jag senare väntade min son var jag orolig hela graviditeten. Inte för att få ett barn med Downs syndrom. Men för att barnet skulle dö i magen eller vid förlossningen. Min son var väldigt lugn i magen och jag hade pre-eklampsi. Elias slutade att växa och jag gick på ständiga tillväxtkontroller. När Elias väl föddes med sitt Downs syndrom var jag så lycklig över att han faktiskt levde och var så söt och frisk som han var. Mina värsta farhågor hade inte besannats.

Till er som oroar er för att få ett barn med Downs syndrom kan jag bara säga att oroa er inte. Det är inte världens undergång. Självklart sörjer man sitt barns handikapp och önskar att det inte fanns där, men samtidigt ser man en underbar människa som har sådana fina sidor att man önskar att det fanns fler sådana i vårt samhälle. Då skulle världen se mycket finare ut. De flesta som oroar sig har inte en aning om vad Downs syndrom verkligen är eller hur det är att leva med ett barn som har ds. Jag kan tänka mig mycket värre saker, men inte går man omkring och oroar sig för att ens bebis ska bli våldtäktsman, missbrukare eller mördare när man är gravid?

Njut av graviditeten och ta dagen som den kommer. Det som händer händer. Det är ingen ide att ta ut saker i förskott. Och att få ett barn med Downs Syndrom har varit det största som hänt i mitt liv. Jag är tacksam för det och jag är hedrad över att få det ansvar som krävs av att vara förälder till ett barn med speciella behov. Det lär mig att bli en bättre människa. Det lär mina barn att bli mer lyhörda och empatiska. Tänk om alla barn fick lära sig det....då skulle världen se så mycket finare ut.

Ha en bra lördagskväll!

Cissi