ont av längtan efter honom....

svårt att skilja mig från min sambo...han vill så försöka och han älskar mig. Han har ingen annan familj än mig..och vad händer med barnen. Men jag känner att jag är så olycklig nu..vi skall på familjerådgivning och det kanske hjälper. Jag ber att tid skall få denna känslan att försvinna men det känns hopplöst nu och skall börja känna något för min man då??? vill känna för honom men det känns inte...inte något alls

Är jag verkligen kär...??? menar...det kan inte vara någon tillfällig flört?? den andra mannen är kär i mig och det är jag 100 % säker på. Jag ringde honom mitt i natten när det var som jobbigast för mig..det tog honom 10 min så var han hos mig...han steg alltså upp..gick ut i kylan och körde hem till mig. Menar...fan jag vet inte vad jag skall göra. Jag vill så prata med honom NU...vill höra hans röst...vill känna hans närvaro...vill höra honom säga..."jag saknar dig"...men jag har lovat min sambo att inte kontakta honom...Vill inte göra något annat än sova för då känner jaginte denna känslan...

jo...skiljas...men barnen??? jag önskar så i denna stund att jag inte hade två underbara barn tillsammans med min sambo. Men så är läget nu! Det är så svårt att skiljas...det är så jobbigt...men jag tänker inte på någon annan än den andra mannen. Det hemska är att när min man vill krama mig, hålla om mig så kan jag inte tänka annat än " krama mig så här istället för så kramar A*** mig , gör så för så gör han...*

Nä...det har jag också tänkt men det är så svårt när min sambo verkligen vill ha mig och har ingen annan familj. Vad skall jag göra? vill inte ta ifrån honom den enda familj han har...han vill ju så ha mig...men ärligt jag vill inte ha honom så. Han kan inte tänka sig att leva utan mig...men jag kan tänka mig att leva utan min sambo. Men det är så svårt !! jag känner inte för attkyssa min sambo eller krama honom...men så fort jag ser den andra mannen så vill jag ge honom en kram och en kyss...såg honom vid hans jobb när han satt och pratade med en vän till oss båda. Hon satt brevid honom och jag blev faktiskt lite småsur...hon tog i honom..(inte på ett annat sätt än vänskapligt) men jag blev likväl sur..hade sån stor lust att vräka ur mig " ta inte i min man"..men han är inte min man..vi är inte tillsammans för jag är ju fortfarande med min sambo. Sedan vet jag att tjejkompisen inte vill ha honom på det sättet men det störde mig likväl...jag blir inte klok!

Lisa 74...det är precis det jag tänker. Jag vet ju inte om den här andra mannen är ett språngbräd ut i ett annat liv. Sedan så kan jag kanske känna kärlek till min sambo...men jag vet inte hur!Är så besviken, arg och sårad av honom efter 5 år av totalt "jag måste göra allt"...allt från att ta hand om barnen, städa, handla...ALLT...jag har fått göra allt. Han har inte tagit något ansvar för barnen och jag känner att det kanske är det som har fått mig att tappa intresset. Jag vill ha en man som orkar, som vill jobba..som är musikintresserad som mig, som kan spara pengar, som bryr sig om sitt utseende, som är bra i sängen, som bryr sig om sina barn (han har 3 stycken), som får mig att le när jag är arg tex, som väcker den där känslan att " jag vill ha dig", som kan städa och är lite pedant, som lägger barnen till sängs, som är ute och går på promenader...jaa listan är lång

det är precis det jag också tänkt malin o...om det inte är en wow känsla jag har just nu för att jag saknar den så med min sambo. Om det bara är det som saknas...jag vet inte. Det enda jag vet är att jag saknar den här mannen så att mitt skelett gör ont.

Min man vet om hur jag känner för den här andra mannen...han vet om att jag inte tänker på någon annan...Han vet om att vi har haft sex..att jag har varit otrogen. Han vet om allt!! Det värsta är att jag är helt likgiltig inför hur min man känner..att han är sårad. Han började berätta för mig om hur han kände sig sårad och besviken och det enda jag gjorde var att stänga av. Han såg detta och sa att det är ingen vits att han pratar med mig nu för jag lyssnar inte.

Jag tror mig ha varit kär i honom men jag har ändå inte känt den där känslan av att jag inte skulle kunna leva utan honom. Det hemska är nog att jag skulle kunna leva utan honom men det kan inte mina barn. Vet att skulle vi skiljas så skulle han inte orka med barnen...hur skulle han orka med barnen då han inte har orkat med dem innan trots att de är hans hela värld. Jag tror mig stanna med honom för att jag känner skuld för hur han mår och hur han skulle må om vi skiljdes...FAN jag vet inte..känner bara att det här är så hopplöst. Han vill inte ge upp men jag känner ändå att jag vill inte ha honom som min man i livet...

Det är just det...jag tror mig redan ha lämnat honom. Härom dagen när jag kom hem kommenterade han mitt val av kläder. En svart ok lite urringat topp och en "jacka" att dra över. Hans kommentar var att jag kläder mig singel. Kan man göra det..och det är nog det jag gör. Jag tänker mera på mig själv som singel...Men min sambo och jag har pratat så mycket den här sista tiden och varje gång så känner jag att jag måste försöka för barnens skull men inte för hans och min skull...bara för barnen. Trots att jag ändå ser det som ett hopplöst fall att försöka...menar..jag har väl då redan typ satt en stämpel på att detta är dömt att misslyckas...
F*N vad jag saknar den andra mannen nu...jag saknar honom så!