• Anonym
    Äldre 22 jan 22:43
    4257 visningar
    13 svar
    13
    4257

    Min man är känslomässigt avtrubbad.

    Orkar snart inte leva mer i denna känslokyla, det är inte så att han slår oss, eller gör illa oss, jag har inget drastiskt att klaga på, men han är så känslokall. Det är så trist, han rör aldrig på smilbanden, ger sonen mer kritik, han får sällan beröm, jag får heller aldrig kramar, leenden, uppskattning, han lever i en stereotyp mansroll. Det är verkligen jättejobbigt. Jag blir gråtfärdig när jag tänker att jag ska leva mitt liv såhär med en känslomässigt avtrubbad man, nä då är jag hellre ihop med en man ála Italien som lever ut sina känslor, sin passion, sin ilska, vad som helst än en man ála Norrland som bara går runt och ser arg ut hela tiden, och frågar man så är han inte arg - det är hans standardmin.. Det är verkligen jättejobbigt. Snälla hjälp mig. Hur ska jag klara av att leva ett helt liv med en man utan (synliga) känslor?

  • Svar på tråden Min man är känslomässigt avtrubbad.
  • Sencha
    Äldre 22 jan 22:45
    #1

    Jag antar att han inte alltid varit sådan? Något har fått dig att bli kär en gång i tiden, eller?

    Varför tror du han förändrats? Är det något som tynger honom?

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 22 jan 22:52
    #2

    Njae han har nog alltid varit sån mer eller mindre, så långt jag kan minnas, visst har det blivit värre med åren - lite mindre avtrubbad var han väl när vi var nykära, men han har alltid hållt känslorna i schack och inte visat alltför mycket känslor, typ en kram och "ja, ja, nu är det bra" osv. vet inte om det är min egen taskiga barndom och brist på kärlek som lockade till denna avtrubbighet, men nu när vi har egna barn känner jag att det är så ledsamt att se vårat barn bara få kritik och bli avvisad hela tiden när alla andra pappor springer med videokameran, leker med sitt barn osv och han sitter som en stel pinne och knappt tar i oss.

  • Anonym (samma­)
    Äldre 23 jan 00:06
    #3

    Åh, jag vet precis hur du har det och det är skit jobbigt.
    Min sambo är ungefär sådär, jag kallar det nonchalant mentalitet.
    Fast snart är han inte min sambo längre, han flyttar ut i mars, ett gemensamt beslut.
    Jag orkar inte med denna avtrubbade tillvaro längre. Ett förhållande går ju ut på att ge varandra uppskattning och uppmuntran och framförallt att SE varandra, det blir liksom fel när det bara är en som sköter om den biten.

    Vad trist att höra att din sambo inte ens kan engagera sig i erat barn, det gör min om än halvhjärtat många gånger. Men man blir så ledsen när barnen ska drabbas, hur kan man ignorera ett barn?
    Nä, usch jag känner verkligen med dig. Se upp så du inte dras med och blir deprimerad själv.

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 29 jan 13:50
    #4

    anonym (samma) ja det är jättejobbigt, när jag var gravid osv inte en reaktion, han bara la märke till när det var jobbigt, men han blev inte ens glad utan likgiltig var han hela tiden, han säger att han har känslor att han bara är dålig på att visa det, men man själv känner sig ful och äcklig när ens man inte reagerar något positivt alls eller skiner upp. Jag är rädd att det ska hända vårt barn, att han ska behöva söka bekräftelse från den tomma vägg till man hans pappa är och känna sig ful och äcklig när han aldrig reagerar.

  • Aroree
    Äldre 29 jan 13:55
    #5

    Men herregud jänta - VARFÖR valde du hanom då???? OCH varför valde du att skaffa BARN med honom????

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 29 jan 14:24
    #6

    Därför att när vi möttes så var han mer avslappnad om än ändå ganska stel, men mer "normal" men jag insåg sedan att det var för han festade så mycket då och slappnade av av det, nu när han slutat dricka är han som en vägg...

  • Anonym
    Äldre 29 jan 20:09
    #7

    Min sambo påminner om din, fast han brukat ge lite komplimanger ibland o gosar o skrattar med barnen.

    Vi har dock aldrig kunnat skratta tillsammans, vi har inte alls samma humor... Sedan får man aldrig ngt gensvar när man berättar något kul eller uppseendeväckande. De flesta jag känner säger åtminstone ett Nähää?, Oj!! eller ställer motfrågor. Min sambos standardsvar på allt är "hm" sedan tyst.

    Har även väldigt svårt för att förstå och leva sig in i andras känslor, och en allmänt negativ syn på mycket i livet.

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 30 jan 21:17
    #8

    Anonym - ja så är det med min man också, och han är väldigt duktig på att dra ner stämningen för oss andra t.ex vi kan sitta o ha jättetrevligt så kommer han in och ser/verkar tjurig och så frågar man om han är sur och han svarar "HAR JAG SAGT NÅT ELLER?" så är det nästan varje kväll... men han är inte sur, det är bara hans standardmin. Han har en väldigt negativ världsbild, får man till exempel en rolig idé eller något hittar han alltid en massa kritik och trycker ner det totalt, det kan gälla allt, känns som ingenting duger. t.ex högskolestudier, jobb osv = positiva saker, men nej han hittar alltid något som gör att vi måste rata idén och ifrågasätter man honom blir han istället arg sedan tillbaka till hans standardmin = likgiltig.. Vår son får aldrig göra något utan han begränsar hans lekar hela tiden till de mest banala sakerna t.ex han får inte ta ut leksakerna från rummet, han får inte röra det eller det, säger till honom hela tiden, det är hans standardgrej. Min känsla är att han blev så begränsad som barn, hans mamma anser att barn ska synas men inte höras och att barn som "lever" är väldigt bortskämda, det är ett privelegium att få vara barn och busa litegrann mellan varven. Därför har han lärt sig att skala bort sina känslor otroligt bra... En vän beskrev det väldigt bra - att han kändes väldigt "Norrland" nu menar jag absolut inget illa menat mot dem, det kan lika gärna vara den uråldriga svenska mannen, väldigt stereotyp.
    Men han är inte elak eller något, jag tycker bara det är otroligt psykiskt påfrestande att alla våra glädjesmoment i våra liv blir så begränsade.. T.ex positiva besked som glädjebesked osv bemöts av ett "Jaha okej". eller när jag lyckades få otroligt goda studieresultat och ville gå och fira efter flera år av slit "men det kostar så mycket pengar... grattis.. jag är jätteglad" säger han med en trött och likgiltig röst dvs han säger att han är glad men hela kroppen visar att det inte väcker en enda känsla i honom. Samma reaktion kommer hela tiden, vad som än händer, när sonen tog sina första steg: "Jaha... duktigt" med likgiltig röst. Det är verkligen jättejobbigt, man nästan försöker provocera fram reaktion från honom, han är så olevande som man kan bli.. Jag håller på att bli tokig.. verkligen... När vi möttes festade han till det ganska ofta och det kanske låter sjukt men det var så jag älskade honom, då var han avslappnad, drog vitsar, gav mig kramar och bekräftelse, sa att han älskar mig, skrattade, livade upp stämningen. Men nu är han väldigt likgiltig och nästan som om han vore död eller något... Det smittar ju dessutom av sig på mig så nu har jag väldigt svårt att känna glädje inför saker och ting, känner mig mest likgiltig.. Min födelsedag har vi slutat fira därför att han orkar inte engagera sig, sonens födelsedag får jag styra upp för annars hade den säkert inte heller blivit av.. Han orkar inte engagera sig i något. Sitter och är livlös mest hela tiden.. Är nöjd som han är, på 4 år har han inte gjort ett enda framsteg i livet, jobbar på samma jobb, kommer hem och är tråkig och likgiltig, klär varken upp sig, sköter om hygienen elelr något... men han kan ju göra saker åt sin situation så att han livar upp lite, men det verkar som att inget är roligt utan alkohol. Snart känns det som att jag vill dricka mig full bara för att stå ut med den begravningsstämning vi har hemma hela tiden...
    Samtidigt känns det som jag inte vill lämna honom därför att det känns som det ska "mer till" för att överge "familjelyckan", dvs drastiska saker som är ohållbara, detta är inte ohållbart men otroligt frustrerande...

  • Anonym
    Äldre 30 jan 21:30
    #9

    tycker synd om er, men tråkigt att du inte förstod detta tidigare.. men ibland blir man ju förblindad av kärlek.

  • Hey Prince­ss
    Äldre 30 jan 21:38
    #10

    Din man verkar deprimerad. Han behöver göra något åt sig själv. Klart du inte skall fortsätta leva det begränsande livet som ni gör nu, du och din son. Han är kanske inte medvetet elak din man men han är elak. Det är elakt att inte se och bekräfta sitt eget barn, begränsa leken på absurda sätt etc.
    Tänk igenom det hela en gång till. Så kan du väl ändå inte vilja fortsätta ditt och din sons liv...?!

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 1 feb 16:16
    #11

    Hey Princess - Absolut inte, det är därför jag söker råd och stöd här, vad föreslår du att jag ska göra? Precis som du säger är min man inte elak och han har inga onda avsikter, men detta påverkar hela vår familjesituation negativt och han klarar inte av att ta tag i det eftersom han inte ser det som ett problem för sin egen skull och blir mest besvärad när det kommer på tal, tycker inte att han är konstigare än någon annan..  

  • Anonym (samma sits)
    Äldre 1 feb 17:55
    #12

    när jag läser dina inlägg Ts så tror jag nästan att det handlar om mig! Jag lever men en karl sen 5 år tillbaka.Han var mysig på alla sätt och vis men har en deppression i bakgrunden och den vägrar släppa taget! jag har två barn sen andra förhållanden och han älskar verkligen barnen. Men nu har jag bestämt mig,jag ska flytta! Han har en sån negativ inverkan på oss att jag har bestämt mig att vi måste försöka utan han. vill han komma tillbaka så måste han söka hjälp. Jag älskar honom men måste tänka på mina barn i första hand. Lycka till och jag hoppas att det kommer gå bra för er!

  • nublu
    Äldre 1 feb 18:46
    #13

    Om du verkligen vill försöka så försök få med honom på familjeterapi. Förklara att du inte står t att leva med en glädjedödande mumie och att ni behöver hjälp. För något är fel, så "lam" kan man inte vara.

    Om inte han vill så skulle säkert du må bra av att prata med någon och få hjälp med vad du känner. *kram*

Svar på tråden Min man är känslomässigt avtrubbad.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.