Min man dricker för mycket

Det är så svårt att säga. det framgår inte hur ofta han går ut idag? el dricker ? just att man blir väldigt full el får minnesluckor behöver väl inte betyda att det är ett beroende el dåligt. jag festar sällan men däremot när jag gör det så kan jag bli jättefull. min kille tycker såklart det är jobbigt, han kan bli orolig för mig om jag är ute, men det är samtidigt mitt val då.

men att han säger att ahn använder alkoholen för att slappna av tycker jag låter som en oroande argument. om man måset ta till droger för det låter det illa i mina öron iallafall...

Du har säkert rätt. Är det ett problem för dig så har han problem. Du kan inte tvinga honom att söka hjälp men du kan ställa ultimatum. Att du mår dåligt är ett bevis på att ert förhållande inte fungerar. Har han problem så kan han och vill inte heller sluta. Du kan gå i stödgrupp för anhöriga och få stöd av andra i din situation, men han måste själv ta tag i sitt problem. Du måste själv bestämma dig för var din gräns går.

tack för era svar! han dricker oftast torsdag (då endast kanske 2 glas vin) + fredag o lördag. Om vi är hemma dricker han runt en halv till en flaska vin + något till kaffet men om vi är borta på middag/fest(kanske varannan helg) blir det kanske 2 flaskor vin och ca 10 cl sprit. Eller mer, jag vet inte riktigt. Om jag är med på festen går det bättre eftersom jag sitter som en trist jäkla tjatkärring och säger "Du tar det väl lugnt?" hela tiden. Förra året hände det ca 8 ggr att han blev så full att han knappast hittar hem, däremellan hade han fyllor då han verkar full men inte så att han inte vet vad han heter. Svårt att förklara.

han säger att han aldrig kommer sluta dricka även om inte han heller vill ha de där värsta fyllorna. jag förstår att han måste ta tag i det själv men det kommer han itne göra eftersom han inte vill. Känner mig så elak som funderar på att lämna honom för detta men vet inte hur jag ska kunna vara i detta förhållande om det aldrig blir någon ändring.

Nog har din man problem så att det räcker och blir över. Min man har alkoholproblem och har till min stora glädje sökt hjälp. Men säg den glädje som varar för evigt. Från början (från dec 06) så gick han på nästan alla AA-möten i veckan plus att han har fått en att gå och samtala med på soc. (Dit har han gått 1 ggr) Mötena på AA har han slutat att gå på sedan julveckan. Han behöver inte dem - anser han. Nu har han börjat att prata om att han vill kunna dricka normalt dvs en öl till maten. Här hemma är det stopp med det. JAG vet att han inte kan dricka EN ÖL och sluta där. Så jag vet att när som helst är det kört igen. Igår ville han köpa en flaska vin för att fira att han fått jobb. Inte i h..te behöver man fira det med vin. Tyckte att vi kunde gå på bio istället. Fick då höra att jag är tråkig. Så nu är det bara en tidsfråga. Han har i dagsläget varit nykter i snart 2 månader. (Han är periodare)
Igår var jag iväg på Al-anon möte. Ett möte för oss anhöriga. Det är skönt att höra att man inte är själv. Dock kan man bli lite avundsjuka på dem som har män som varit nyktra i flera år nu. DIT kommer aldrig jag att komma.
För 2 år sedan var jag gravid men fick missfall i v.11. Nu efteråt kan jag tycka att det var bra. För jag vill inte att mitt barn ska behöva växa upp en med en far med alkoholproblem. Min man vill fortfarande att vi ska skaffa barn men jag har sagt nej. Det är ju inte han som måste sitta och förklara varför pappa försvinner bort i flera dagar, varför pappa inte håller det han har lovat. Nä, så ont vill inte jag mitt barn.(detta var innan jag förstod att han hade alkoholproblem, vi hade nyss blivit tillsammans).
Så mitt råd till dig är att- om du ser att han inte vill söka hjälp - flytta därifrån. Du kan inte hjälpa honom. Det är bara han som kan hjälpa sig själv genom att söka prof. hjälp.
Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag inte varit gift nu.

Hej!
Skulle kunna vara jag som skrev detta för ett tag sen.
Befann mig i exakt samma sits som du.
Sen vi fick vårt barn för ett år sen, har han som tur är skärpt till sig.
MEN vägen dit har varit lång och jobbig.
Jag tycker inte det är något fel med att man dricker lite ibland när det är fest och så vidare. Och nån gång ibland kan det väl bli för mycket för de flesta. MEN, det är inte ok när din magkänsla gör att du blir orolig och han inte förstår och lyssnar på hur du känner inför det här.
Att du bryr dig och är orolig är ju för att du älskar honom.

För att dra min historia kort, så började den också med att när jag träffade min man var han ute mycket och festade.
Jag tyckte det var ok, och reagerade inte speciellt. Men när vi sen flyttade ihop och började planera en framtid ihop och hans festande fortsatte, ja då reagerade jag mer på hans alkoholvanor.
Saken är den att han aldrig känner nån gräns.
Plus att han kan använda alkohol för att slappna av när han till exempel är trött och har jobbat mycket. Vilket gör att han somnar på soffan tidigt i fyllan. Skitkul, speciellt när man har barn??

Under graviditeten ställde jag ett ultimatum. Efter att i flera år ha haft ont i magen så fort vi skulle ha gäster eller vi skulle på fest, så sa jag att det minsta han kan bjuda på är att hålla sina spritvanor i schack nu när jag väntade barn. För det är en period i mitt liv jag inte vill må dåligt.
Vid ett tillfälle blev han såklart dyngrak, och då tog det hus i h-vete.
Även efter att vårt barn var fött så drack han dagen innan sonens dop och blev ovän med en släkting som vägrade komma.
Min besvikelse var enorm.
Även vår bröllopsnatt saboterade han genom att bli dyngrak och sen slå sönder glas och annat på hotellet och bråka med personalen.
Så det är fina minnen man har.

Han har som sagt skärpt till sig nu. Inga starköl blir det, och ingen sprit. Nån gång har jag märkt att han har druckit och på morgonen hittat en tom flaska vin som han gömt undan.

Vi kan tyvärr aldrig mer gå på fester eller annat där han blir frestad att dricka.

Jag har sagt att nån gång till han gör bort sig, och han ser inte röken av varken sitt barn eller mig.
Och då är valet hans.

Så nu åter till dig. Du gör inget fel, lita på din magkänsla.
Om jag vetat vad jag skulle behöva gå igenom så hade jag lämnat honom innan. För detta har tärt oerhört på mig, och gör att jag alltid har en misstro till honom.
Kan helt enkelt inte lita på honom fullt ut.

Han säger också att jag bara ältar när jag vill prata ut om hans "misstag" med spriten, och att han ju faktiskt bättrat sig?
Och han anser inte alls heller att han har problem, trots att jag har stått och hoppat av frustration och skrikit ut mina tårar.
Och det gör ont. Om han åtminstone förstått att han sårat.

tack snälla för era svar! inte för att jag önskar detta på någon annan men det är i alla fall skönt att höra att jag inte är ensam om att ha dessa känslor.

anomnym (anhörig): så tråkigt att din man slutat gå på AA. du måste ha känt en sån lättnad när han tog tag i problemet och insåg att det var ett problem. och nu sån besvikelse. även min man har inget "stopp" eller jag lyckas ibland få honom att dricka lite mindre genom att tjata men får även jag höra hur tråkig jag är. har föreslagit att han och kompisarna gör något annat än att gå ut och dricka, t ex sportar, gå på bio eller nåt, men han har förklarat att det roligaste de vet är att gå ut. och det tråkiga är att i kompisgänget så hetsar de varann. har tänkt att flytta många gånger men eftersom vi är gifta känns det inte så lätt och nu när vi har en liten dotter. MEN det känns som om det är på upphällningen, känner bara så dåligt samvete, som att jag överger honom och inte är lojal. känner du att du tänker stanna/ge honom en chans, eller ställer du ett ultimatum?

anonym (jag med): oj, det låter exakt som min man. när vi träffades tänkte jag (naiv som jag var!) "vilket roligt partygäng". men när det sen fortsatte och jag förstod att det inte bara var en "galen singel/partyperiod" tyckte jag inte att det var lika kul. jag tycker absolut inte heller det är något fel att dricka eller bli full ibland, det är bara jobbigt att det alltid måste vara alkohol involverat i allt och att det går över gränsen. även min man använder det för att slappna av och han har låg stresströskel så det blir ofta. jag har det senaste ca 1,5 året inte druckit eftersom jag varit gravid och ammat. Trodde då att han skulle skärpa sig och det har varit lite bättre eftersom tillfällerna inte är lika ofta MEN många gånger har det spruckit. nu i december (en dålig månad med mycket på jobbet för honom och många fester/julbord) har han varit dyngrak 3 ggr. en gång blev han avslängd från taxin långt hemifrån oss för att han inte hittade plånboken. det du skriver är exakt som jag känner (de verkar väldigt lika tyvärr), jag litar inte på honom och han kan inte förstå hur han sårat mig. han brukar säga att "alla får skämmas för sitt" och att ingen är perfekt. accepterar din man att aldrig gå på fest etc? min man skulle aldrig göra det. vad säger din man när du säger att du tänker flytta om det händer igen?

någon mer som varit med om detta eller varit och vill berätta?

Har suttit och läst din insändare, har exakt samma problem...
Min sambo dricker jätteofta. Vi har två barn ihop och man kan ibland känna sig ensamstående fast man inte är det..sitter och gråter just nu har börjat leta efter någon typ av rådgivning, känns bara så stort...kändes skönt att läsa att man inte är ensam fastän man inte önska som sagt att någon annan ska ha det så här. Min sambo jobbar på ett stor företag som går bar och det är väldigt ofta fester, utgångar, firande av det ena och det andra och alltid är det sprit med i bilden...våra barn har varit sjuka nu i ett par veckor och de senaste dagarna har varit hemska utan sömn och oro..han var ute med sitt jobb igår , en avtackning som var tvunget att gå på, och bara du kommer hem i någorlunda tid sa jag så man kan hjälpas åt på natten, vi har inte sovit på nästan tre nätter...man är ju inte stabilast i humöret då...det lovade han....kom hem runt tolv inatt dyngrak, spydde och hade sig...är ju som sagt inte första och antagligen inte sista ggn...vet inte vad jag ska göra!
Ville bara skriva av mig...du är inte ensam, stor kram på dig!!

Bara jag...: Så tråkigt att läsa ditt inlägg, det låter som om vi sitter i samma sits. Ja, vad gör man när man har barn ihop och jag kan tänka mig att du har det tuffare med 2 barn att ta hand om. Jag har gått i flera år och hoppats och trott att det ska förändras men nu börjar jag förstå att det nog inte kommer att hända. Alltid finns det, som sagt, någon anledning till att gå ut. Känner igen den där känslan när han, som din man gjorde, lovade att komma hem i tid och inte dygnfull och han sen sviker det löftet. Man blir så ledsen, uppgiven och besviken och känner sig så enormt utlämnad. Jag har också tagit upp rådgivning men det har inte blivit något av, känner mig nästan för trött på det hela och uppgiven för att ta tag i det.

Jag är ledsen att jag inte kan skriva något till dig som gör det bättre men förhoppningsvis ger det lite tröst att veta att du inte är ensam om problemet. Det tycker i alla fall jag.

Kramar!

Jag vet precis hur du känner dig...
När jag träffade min sambo för snart två år sedan så var de också ett gäng som satt och söp sju dagar i veckan på olika krogar runt om i stan.
Till en början tyckte jag det var okej och var ofta med ut och festade. Sedan blev jag gravid och tyckte då inte längre att det var okej att han drack sju dagar i veckan.
Han har haft jätte svårt att förstå mig under graviditeten och han har inte heller accepterat det alla gånger.
Vi har haft många och långa bråk om detta. När vår son föddes för fem månader sedan så lugnade han ner sitt drickande uner en period, men nu har våren kommit och ute serveringarna har öppnat och har drickandet ökat igen.. har nu börjat räkna hur många dagar han dricker på en vecka, förra veckan var det 6 av sju...(inte så han super sig full alla dagar men han tar ändå 1-3 öl) Denna vecka en så länge 1 gång....

Jag tycker detta är oerhört påfrestande och jobbigt så nu ska jag börja gå hos en kurator för att lära mig släppa taget och inte bry mig!

Det är jobbigt, men man lär sig leva med det! Hoppas jag! 

Jag har läst era inlägg och förstår precis hur ni har det. För sex år sedan var jag själv i samma sits. Ensam med två små barn och en alkoholiserad man. Jag tjatade och vädjade till honom under flera år att sluta dricka, utan resultat.

En dag bestämde jag mig att jag fått nog. Jag tog barnen och flyttade.Min man bröt ihop totalt!!! Han sökte då vård frivilligt på behandlingshem ett par månader. Nu har det gått sex år och han är fortfarande nykter alkoholist. Vi har flyttat ihop igen och är lyckliga tillsammans. När jag frågar honom om detta, så säger han: Att det var först när något dramatiskt hände som han vaknade upp.Han kom till insikt att han miste något viktigt i livet.

Mitt råd till er: Gör något dramatiskt! Flytta eller vad som helst. Men GÖR något!!!!!