Min man dricker för mycket

tack för era svar! han dricker oftast torsdag (då endast kanske 2 glas vin) + fredag o lördag. Om vi är hemma dricker han runt en halv till en flaska vin + något till kaffet men om vi är borta på middag/fest(kanske varannan helg) blir det kanske 2 flaskor vin och ca 10 cl sprit. Eller mer, jag vet inte riktigt. Om jag är med på festen går det bättre eftersom jag sitter som en trist jäkla tjatkärring och säger "Du tar det väl lugnt?" hela tiden. Förra året hände det ca 8 ggr att han blev så full att han knappast hittar hem, däremellan hade han fyllor då han verkar full men inte så att han inte vet vad han heter. Svårt att förklara.

han säger att han aldrig kommer sluta dricka även om inte han heller vill ha de där värsta fyllorna. jag förstår att han måste ta tag i det själv men det kommer han itne göra eftersom han inte vill. Känner mig så elak som funderar på att lämna honom för detta men vet inte hur jag ska kunna vara i detta förhållande om det aldrig blir någon ändring.

tack snälla för era svar! inte för att jag önskar detta på någon annan men det är i alla fall skönt att höra att jag inte är ensam om att ha dessa känslor.

anomnym (anhörig): så tråkigt att din man slutat gå på AA. du måste ha känt en sån lättnad när han tog tag i problemet och insåg att det var ett problem. och nu sån besvikelse. även min man har inget "stopp" eller jag lyckas ibland få honom att dricka lite mindre genom att tjata men får även jag höra hur tråkig jag är. har föreslagit att han och kompisarna gör något annat än att gå ut och dricka, t ex sportar, gå på bio eller nåt, men han har förklarat att det roligaste de vet är att gå ut. och det tråkiga är att i kompisgänget så hetsar de varann. har tänkt att flytta många gånger men eftersom vi är gifta känns det inte så lätt och nu när vi har en liten dotter. MEN det känns som om det är på upphällningen, känner bara så dåligt samvete, som att jag överger honom och inte är lojal. känner du att du tänker stanna/ge honom en chans, eller ställer du ett ultimatum?

anonym (jag med): oj, det låter exakt som min man. när vi träffades tänkte jag (naiv som jag var!) "vilket roligt partygäng". men när det sen fortsatte och jag förstod att det inte bara var en "galen singel/partyperiod" tyckte jag inte att det var lika kul. jag tycker absolut inte heller det är något fel att dricka eller bli full ibland, det är bara jobbigt att det alltid måste vara alkohol involverat i allt och att det går över gränsen. även min man använder det för att slappna av och han har låg stresströskel så det blir ofta. jag har det senaste ca 1,5 året inte druckit eftersom jag varit gravid och ammat. Trodde då att han skulle skärpa sig och det har varit lite bättre eftersom tillfällerna inte är lika ofta MEN många gånger har det spruckit. nu i december (en dålig månad med mycket på jobbet för honom och många fester/julbord) har han varit dyngrak 3 ggr. en gång blev han avslängd från taxin långt hemifrån oss för att han inte hittade plånboken. det du skriver är exakt som jag känner (de verkar väldigt lika tyvärr), jag litar inte på honom och han kan inte förstå hur han sårat mig. han brukar säga att "alla får skämmas för sitt" och att ingen är perfekt. accepterar din man att aldrig gå på fest etc? min man skulle aldrig göra det. vad säger din man när du säger att du tänker flytta om det händer igen?

någon mer som varit med om detta eller varit och vill berätta?

Bara jag...: Så tråkigt att läsa ditt inlägg, det låter som om vi sitter i samma sits. Ja, vad gör man när man har barn ihop och jag kan tänka mig att du har det tuffare med 2 barn att ta hand om. Jag har gått i flera år och hoppats och trott att det ska förändras men nu börjar jag förstå att det nog inte kommer att hända. Alltid finns det, som sagt, någon anledning till att gå ut. Känner igen den där känslan när han, som din man gjorde, lovade att komma hem i tid och inte dygnfull och han sen sviker det löftet. Man blir så ledsen, uppgiven och besviken och känner sig så enormt utlämnad. Jag har också tagit upp rådgivning men det har inte blivit något av, känner mig nästan för trött på det hela och uppgiven för att ta tag i det.

Jag är ledsen att jag inte kan skriva något till dig som gör det bättre men förhoppningsvis ger det lite tröst att veta att du inte är ensam om problemet. Det tycker i alla fall jag.

Kramar!