vågar inte...

Känner igen det där ebbot.
Jag flytta ner till växjö från sthlm. Bort från alla polare och övrig släkt. Jag har min dotter här nere som är 3 år. Jag ville inte släppa henne pga mina kompisar osv. Och jag tyckte också det va skitjobbigt i början när man hade henne. Jag hade ingen kompis eller släkt här nere. Det va bara jag och min dotter. Jag börja till slut intala mig själv att "jag klarar det här". Just det där med att leka, räcker oftast bara med att man lägger sig på golvet eller sätter sig i sandlådan och är med så blir hon nöjd. Man får heller inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker jämnt. Jag skiter fullständigt i om folk glor när min dotter gallskriker och är arg när vi är ute och leker eller nåt sånt. Det är min dotter och mitt liv. Men jag kommer ihåg hur hopplöst allting kändes ett tag, men ge inte upp. Man klarar mer än man tror.