varför är ni rädda att föda?

- Rädd för att dö.
- Rädd för att smärtan ska vara ohanterlig.
- Rädd för att jag inte ska vara duktig nog.
- Rädd för att få jobbig tid efteråt.

Förra gången trodde jag allt skulle gå bra, "Kvinnor är skapta för att föda barn" sa folk. Och när det strulade (bristande progress, -> snitt, takycardi, -> infektion, smärtsam amning, -> deppighet) tyckte jag att jag haft tur som kommit undan med blotta förskräckelsen. För jag var uppenbarligen inte "skapt" för det, så varför ska jag då ha samma tur nästa gång?

Men vi får väl se hur det blir, jag tänker improvisera, så får vi se sen.