varför är ni rädda att föda?

Jag är (eller var?) nog rädd därför att det är något jag aldrig gjort och inte kan föreställa mig hur det är... Klassiskt kontrollbehov och skrajsen för att det är något okänt. Fast jag måste ändå säga att jag var betydligt mer rädd innan. När jag blev gravid och allt eftersom veckorna har gått, är jag mindre rädd och mer förväntansfull.

Det är väl inte så konstigt att man är rädd för något man aldrig varit med om tidigare?

De flesta är nog mer eller mindre rädda. Jag är väl lite "lagom" rädd. Var livrädd innan jag blev gravid, sen har det varit lugnt under graviditeten, har kännt att jag fixar det. Nu när det är så nära börjar jag bli rädd igen. Mest rädd för allt som kan hända, sugklocka, akutsnitt, spricka sönder helt, bebis mår dåligt osv. En "vanlig" förlossning är jag inte så rädd för, mest för allt som kan hända när man väl är där.

Jag var väl innan första förlossningen precis som Nickedockan lite smått rädd för det "okända" och livrädd för att spricka och bajsa på mig och allt det där. Men inte så rädd att jag klassar mig själv som förlossningsrädd. Smärtan var jag däremot inte ett endaste dugg rädd för -den visste jag att jag på nåt sätt skulle kunna hantera, vilket jag också gjorde.

Dom allra flesta av mina helt "normala" väninnor var väl lite smått rädda inför sin första förlossning i alla fall. Det är ju med nån slags skräckblandad förtjusning och spänning som man ser fram emot förlossningen om man är "normalt" rädd.

Nu slutade min första förlossning i kejsarsnitt så jag fick aldrig uppleva det som jag var rädd för... Och nu väntar jag andra barnet och är följdaktligen fortfarande lite rädd för det okända - mest rädd för att spricka och gå sönder!

Jag undrar också samma som du TS, för jag känner mig nästan orolig för att jag INTE är orolig!

Däremot är jag LIVRÄDD för det som kommer efter förlossningen, att ta hand om ett barn, bara jag och min sambo, hjääälp!

Jag tror det är rätt sunt och nórmalt att man är mer eller mindre rädd för att föda?

Man vet att det kommer göra fruktansvärt ont olikt något man nånsin upplevt.
Och man vet att man ska pressa ut ett stort bebishuvd mellan benen, ingen syn som verkar speciellt lockande.
Sen tror jag man är rädd eftersom man inte vet hur det kommer bli.
Men jag är nog mer rädd för att nått ska gå fel än vad jag är rädd för smärtan faktiskt.

Var rädd innan jag fick min dotter på grund av alla skräck historier man hört.

Nu är jag mycket mera rädd efter att fött barn en gång, det gjorde fruktansvärt ont och jag kännde mig så utelämnad så därför är jag rädd för att föda igen.

Jag var inte rädd för smärtan, men efter min andra förlossning vart jag livrädd för diverse saker. Först & främst för att barnet skulle dö under förlossningen, eller att det skulle bli skadat (haft komplicerade förlossningar innan där barnen mådde dåligt) jag var rädd för att bli behandlad som skit av personalen, att dom inte skulle berätta vad som hände (med liam tex berättade dom aldrig att han mådde riktigt dåligt) och med ebba så satt en utanför vår dörr och höll koll, men dom berättade inte varför... jag var rädd för att brissta hela vägen mellan underlivet & röven, som jag gjorde under  min andra förlossning. Det var 3 av mina största rädslor...

Med första barnet var jag aldrig nervös. Visste inget då om hur en förlossning fungerade. Kan säkert vara därför.
Nu denna graviditeten är jag mer nervös och rädd. Just för att något ska gå fel. Har läst en hel del och varit med om en förlossning tidigare så jag vet hur det är nu.
r inte rädd för smärtan det minsta! Utan just för att något kan gå fel med mig eller barnet.

och för att spricka...