Varför så svårt att bli kär?

det kanske är så att ni passar bättre som vänner och att ni tycker om varandra på det sättet helt enkelt

Jag håller med förra inlägget.

Hur länge har ni träffats? Ibland blir man kär långsamt men om ni har träffat varandra med romantiska avsikter i några månader utan att något händer så tror jag att ni kommer att förbli goda vänner. Det är inget fel med det, en god vän kan vara mycket bättre än en förälskelse.

Hur länge har ni träffats? Jag har EXAKT samma problem, det klickade bara inte med förra....eller med nån alls förresten...

Snarare klickar det hejdundrande med en UPPTAGEN kille som inte ens vet om det.....skitbra liksom.....

Vi har träffats ca 6 ggr sen i slutet av nov.
Han arbetar borta i veckorna, så det blir på helgen man träffas.
Men vi messar hur mycket som helst ( har skickat 800 mess förra månaden) =) Sen skriver vi alltid god natt tillvarandra, puss och kram förekommer liksom gumman och gubben.
I bland förstår jag fan ingenting. Och hadde det här varit innan jag fick barn hadde jag varit överhetad av kärlek och känslor och nu nada.
Kan man förbli vän med en kille man träffat så här eller kommer det förmodligen rinna ut i sanden då det inte blir någon kärlek.
Hoppas inte han är ju stört skön :)

Jag tror att ni kan förbli vänner men ni får inte haka upp er på varför ni inte får några känslor för då kan det nog rinna ut i sanden.

Det finns väl inget som säger att du måste få känslor bara för att han är "perfekt".

Nu har jag slarvat och inte läst igenom HELA tråden, så med risk för att upprepa något:

Hur länge har du varit separerad - du kanske inte är färdig för den där romantiska kärleken ännu?
Och den här superkompisen kanske är exakt vad du behöver - och mäktar med - just nu.

Jag skilde mig för två år sedan, och jag har många gånger tänkt att "men jag är väl jättetillgänglig och öppen för nytt" och allt mycket sånt. Men nu börjar jag så sakteliga förstå att det är jag inte alls, så många människor kan inte ha fel, nämligen.
Och själv är jag alltså övertygad om motsatsen. Förstår du vad jag är ute efter?

Han kanske är helrätt på alla sätt och vis, även som kärlekspartner, men inte förrän om ett halvår eller nåt. Kanske.

Sen tycker jag att det är helt fantastiskt att ni båda känner sådär att kärleken till barnen är så stor att allt annat blir B, liksom.
Vad fint, och att båda känner så.
Det tycker jag låter som den mest lovande av grunder att stå på, vad ni än blir för varandra i framtiden.

Ja igentligen är det ju inte mer att grubbla över, Bara hoppas att vänskapen håller.

Men jag är lite nervös över att jag aldrig kommer att bli kär igen, det skulle ju vara tråkigt.

Men å adra sidan så har jag ju den största kärleken i mitt liv så det kanske inte är så farligt. :)

känner igen det där..men jag inledde en relation för att jag ändå kände mej väldigt attraherad av honom..men jag har inte varit "upp över öronen kär" dvs blind av kärlek..hjärtklappning o man kan inte äta eller sova..jag blev lite blyg..o rodnade o kunde inte få ner mungiporna...och enormt sexuellt attraherad..vi är de bästa vänner o så ..med lika värderingar..men superkär :NEJ Har du kännt nått åt det hållet??Eller tycker du inte ens om när han rör vid dig?

Är i samma situation, och vi pratade om det på en gång.
Sedan upptäckte vi att vi dessutom har ett jättebra sexliv.
Men, nu efter ett par månader känns det som om en kärlek håller på att växa fram. Som om man helt enkelt hoppade över förälskelsen. Känns som om vi varit tillsammans nått år. Tyvärr går båda och vaktar lite på den andre och vågar inte säga vad man känner. I alla fall jag, men det känns som om hon också känner något.

Lycka till, häng inte upp dig på det. Ha kul och se vad som händer.

Anonym (analytisk)> iblan så längtar jag efter honom, men inte så där som man gör när man är kär utan bara saknar honom. När vi kramar om varandra känns det ju bra och han får gärna röra vid mig men den där elchocken man brukar känna den finns ju inte.
Jag begriper inte mycket just nu, men man kanske inte behöver begripa allt heller.

Hihi... Har tänkt lite på det här och när jag läser så ser det ju ut som att jag är kär bara inte vet om det... =)

aha..du vill ha den där fantastiska förälskelsen ..vem 17 vill inte ha den.o den kan ju inte beställas fram, o vem vet om man får uppleva den igen..Om man känner sexuell attraktion,har fantastiskt roligt ihop, är varandras bästa vänner.o samma värderingar+ samma intressen...Måste det ju vara en form av kärlek..men ofta har vi den där kärleksmallen i huvudet.Hur det SKA KÄNNAS!!den förstör allt..man kan ha världens bästa förhållande framför sig,där allt stämmer utan den där KÄNSLAN..Men man kanske kan vara kär utan att veta om det ,,för att känslorna kommit smygande o inte slagit ner som blixten i huvudet....Jag har då inte varit så där hyperförälskad på många år...

Anonym(analytisk) Hehe... Ja det kanske är den kännslan jag letat efter, men den kanske inte kommer.
Då finns det ju bara ett problem kvar och det är killen, han kanske inte ÄR kär i mig.
Men jag får väl hoppas eller också lägger jag ner det.
Han är ju trots allt en jätte jätte bra kompis också och varför trassla till det så att vi kanske inte kan va nå mer kompisar för? Dilema, dilema

Ta det lungt o stressa inte..kanske det faller sig naturligt ändå till sist..Ni kanske "flyger på varann en dag" det hände i mitt fall..men vi skulle bara vara kompisar!!.."ja..eller hur."
det gick ju bra..ha,ha,ha!!O visst, du kan säkert bli så där kär igen..det är nog bara jag som e så där knepig..O förresten..vad är det för fel att hitta sin vän för livet i en relation..men det måste finnas något!!..som jag sa till min kille"det är nått"jag har ännu inte luskat ut vad detta något är..men mer än vänskap i alla fall......annars skulle vi inte va tesammans i 6 år....kram o lycka till!!......o jag tycker det låter som mer än vänskap..typ själsfrände....

berätta hur det går!:)