känner igen det där..men jag inledde en relation för att jag ändå kände mej väldigt attraherad av honom..men jag har inte varit "upp över öronen kär" dvs blind av kärlek..hjärtklappning o man kan inte äta eller sova..jag blev lite blyg..o rodnade o kunde inte få ner mungiporna...och enormt sexuellt attraherad..vi är de bästa vänner o så ..med lika värderingar..men superkär :NEJ Har du kännt nått åt det hållet??Eller tycker du inte ens om när han rör vid dig?
aha..du vill ha den där fantastiska förälskelsen ..vem 17 vill inte ha den.o den kan ju inte beställas fram, o vem vet om man får uppleva den igen..Om man känner sexuell attraktion,har fantastiskt roligt ihop, är varandras bästa vänner.o samma värderingar+ samma intressen...Måste det ju vara en form av kärlek..men ofta har vi den där kärleksmallen i huvudet.Hur det SKA KÄNNAS!!den förstör allt..man kan ha världens bästa förhållande framför sig,där allt stämmer utan den där KÄNSLAN..Men man kanske kan vara kär utan att veta om det ,,för att känslorna kommit smygande o inte slagit ner som blixten i huvudet....Jag har då inte varit så där hyperförälskad på många år...
Ta det lungt o stressa inte..kanske det faller sig naturligt ändå till sist..Ni kanske "flyger på varann en dag" det hände i mitt fall..men vi skulle bara vara kompisar!!.."ja..eller hur."
det gick ju bra..ha,ha,ha!!O visst, du kan säkert bli så där kär igen..det är nog bara jag som e så där knepig..O förresten..vad är det för fel att hitta sin vän för livet i en relation..men det måste finnas något!!..som jag sa till min kille"det är nått"jag har ännu inte luskat ut vad detta något är..men mer än vänskap i alla fall......annars skulle vi inte va tesammans i 6 år....kram o lycka till!!......o jag tycker det låter som mer än vänskap..typ själsfrände....
berätta hur det går!:)