Istället för "Duktig"...

Intressant att läsa, använder helt klart "duktig" för mycket, och har mycket riktigt fått en "duktig storasyster"... hm, dags att tänka till lite kanske!
Ska försöka använda mig av "Vad jag tycker om när vi..." , " vad kul att se att du har ritat!" och liknande. Vill dock gärna undvika "vad snäll du är för att du hjälper" etc. För personligen vill jag arbeta in att det ofta inte handlar om att hjälpa till. Städar mina barn sitt rum är det definitivt inte att hjälpa till, det är ju deras rum. Lagar de mat tillsammans med mig så är det inte jag som får hjälp, utan det är vi som lagar maten vi alla ska äta tillsammans. De gör en viktig insats för sig själva osin familj precis som vi andra, de "hjälper inte mamma".

gaaaaww, har verkligen tänkt idag, och jäklar vad många "duktig" det blev innan jag hann stoppa!! (ja, jaghar ju i och för sig många barn att dela det på, men ändå!!) Måste verkligen få kontroll över det där!

Himla nyttig tråd det här, lär mig massor av era olika exempel. Fortsätt!

Bollar det vidare med min man och vi peppar varandra nu.

Tyckte just att jag lyckades ganska bra på simskolan med 6-åringen igår. Nu var det inte det att jag lyckades bekräfta hennes person och den biten med just denna insident, men jag tyckte jag fick till det bra med att berömma rätt prestation iallafall. Förra gången vågade hon inte följa med ut i stora basängen, men den här gången gjort hon den. Utan den här tråden hade jag garanterat berömt henne för att hon var så duktig som simmade i den stora bassängen. Nu berömde jag henne istället för att hon vågade prova. För min lilla stora tjej är annars det som är svårat, att prova sånt som man riskerar att misslyckas med, hon vill helst kunna allt innan hon ens testat.

Det är väl inget fel med lite självkritik ibland!? Tycker vi är skyldiga våra barn att tänka till för hur vi ska kunna göra vårt bästa för dom.
Tanken är väl att det vi försöker uppnå med att tänka till , såsmåningom blir lika spontant som det varit att säga "duktig" för vissa av oss tidigare. Självklart hinner inte hjärnan alltid med när man pratar med sina barn, varje ord man säger något är inte planerat, precis som ens humör och reaktioner inte är det. Så visst finns det spontanitet! Men tänker man på det mellan gångerna så sitter det till slut.

Min tjej är oxå en trygg duktig mogen tjej. Dock tar hon inte för sig speciellt mycket på dagis, väntar ständigt på sin tur när ingen annan gör det. Självklart får hon beröm för detta, samtidigt så vet jag att hon skulle ha fördel av att våga ta för sig lite mer ibland. Och jag vet oxå att jag har/har haft en tendens att andvända ordet duktig i situationer då ett annat uttryck kanske gynnat henne bättre, och så här i efterhand så undrar jag hur mycket mitt "duktigande" har haft fingrarna med i spelet. Kan jag bygga upp hennes självkänsla och självförtroende ytterligare genom att tänka till lite hur jag uppfostrar henne/ talar till henne, så tycker jag det är ett billigt pris. Självklart kommer jag att fortsätta att andvända ordet duktig för all framtid, för hon är ju duktig! Men hon är mycket annat oxå! Och jag vill bibringa henne att det inte är det enda viktiga att hon är duktig, utan att hon är OK ändå. Och mycket mycket annat.

jojja:
HÅller med du! Märker ofta att mina barn gråter när de slagit och fått lite halvont mest för att bli sedda. Det går väldigt snabbt över. De kommer till mig får en kram och att jag kanske blåser, får en lugn pratstund, och sen är det bra. Brukar prata om det, fråga om var det gjorde ont, om det gör jätteont eller bara lite ont, om det fortfarande gör ont. Om hon kanske gråter en del för att hon blev rädd också. Låta henne sätta ord på vad det är hon känner, och få bekräftelse på känslan. Vet man vad man känner så är det alltid lättar för en individ att hantera det. Går att aplicera på själsliga sår i framtiden oxå inbillar jag mig.

Julmust: just precis!! Så som din syster har jag oxå tänkt! Att jag ska minsann se till att mina barn känner sig bra, och att de känner att de kan göra vad de vill av sina liv. Slut med den där kvinnliga ödmjukheten, "jag ska inte tro att jag är nåt", Jag ska berömma dom jättemycket , och se till att de känner sig fina och duktiga!. Och så har jag berömt dom en massa, med orden "fin" och "duktig". Och så har det på sätt och vis haft en helt annan effekt än det varit tänkt. Kanske fiskar inte mina barn ständigt efter beröm, men jag tror ändå nu att jag borde ge dom lite mer av något annat, och lite mindre av "duktig" och "fin".

hehe. Min 6-åring låg precis och hade en mysig stund med vår ena 4-månaders bebis. Bebisen låg och jollrade och 6-åringen säger "åh, vad du är duktig!". Hehe. Och visst är hon duktig och kapabel med den där lilla tungan, men det har hon varit ett bra tag. Självklart får min 6-åring säga att lillasyster är duktig hur mycket hon vill! Men det är intressant att hon valde den kommentaren, antagligen för att jag skulle ha kunnat göra det omdet varit jag som gullat med bebisen. Eftersom jag är ute och jagar upp mina egna "duktig" så var det lite lustigt tyckte jag. (Antar att om det varit jag nästa gång istället skulle säga "å, vad jag tycker om när du pratar med mig så här!) Självklart fattar jag med att det inte spelar någon roll vad jag säger till en 4-månaders ännu, men som sagt, jag ska ju ändra mitt eget tankesätt!

Pasadena:
Men näee, Jesper Juul eller ej, så kan jag inte hålla med om att man ska behandla barnen på samma sätt som man behandlar en kompis, som inte bor i huset ens! Har inte läst om dammsugaren, men tycker inte man ska tacka för varje liten sak barnet gör. Jag förstår att man ska behandla barn som fullvärdiga individer, men det är stor skillnad på om man bor tillsammans eller ej. Behandlar hellre barnet istället som jag hade gjort med min partner ifall han hade gjort något hushålls-mässigt hemma. Visst finns det situationer då jag säger tack till honom, men oftare säger jag ju då " Gud så skönt att det blev rent!" eller "Va mysigt det är att laga middag tillsammans!. De är kommentarer som oxå tas upp på tråden som något som är bra att säga, dock verkar de likställas med "Tack" utav många, och det håller jag inte med om.

Pasadena:
Då är vi fullständigt överens. Men ville alltså inte att vikten av få känna sig delaktig och nödvändig i hemmet skulle glömmas bort. Och att "tack" kan vara en fälla i sig, precis som "duktig" kan vara. Självklart säger jag tack om mina barn kommer och säger till mig att de vill hjälpa mig torka disken som jag diskat. Dock säger jag inte tack istället för "vad duktigt" när de städat sitt eget rum. Utan hellre säger jag då "Vad skönt att det blev gjort va?" eller "En sån ordning! Nu vet ni var ni har sakerna!" eller "Vad bra, nu hinner vi se på Bollibompa!"

Lövet2:
nja, gäller inte mig, jag tycker som sagt att t o m mitt fjärde barns jollrande är fantastiskt duktigt när det kommer.

Tycker heller inte man ska undvika att värdera ett barns handlingar rakti över. Är ett barn just duktigt så är det klart hon ska få höra det. Det oxå! Poängen är väl bara att många av oss värderar/ har värderat HELA tiden, så ofta att det blir ett förhållningssätt, och det ger ett underskott på annat, som exempelvis bygger upp självkänslan istället.

Fast... som ett barn av Duktighets-generationen. Jag tror fasen i mig jag minns detta från min barndom!! Låt säga att jag blev uppfostrat med alldeles för många "duktig" mot mig, och jag kom med en teckning och visade för någon vuxen som läst Jesper Juul(Fanns Julle på 70-talet?) . Och bara möttes med en massa " åh, titta en hund!" VAd blå den är!, Vad använde du för pennor?". Men jag hade redan lärt mig att hoppas på ett "Åh, vad fint!!". Då tror jag att jag blev präktigt besviken... Jag tror jag tänkte "Hon tycker att det blev fult.... Använde jag fel pennor..? Blev den för blå alltså?. "

Jag tror fasen jag kan minnas en sån episod!!! .....( hm, har väl kanske inte den bästa självkänslan jämt heller, nåt jag jobbar på, hehe, nu vet jag varför!) Men iallafall! Hur ska vi hantera alla dessa som redan blivit stukade av duktighets-syndromet? Finns det då inte en fara i att inte ge dom ett enda "fint" till svar? Vore inte det bästa i den sitsen vara att kombinera. "Vilken FIN blå färg på hunden?, Vadhar du använt för pennor?" Bara en tanke...
Tror jag blivit jätte-misstänksam om jag fått till svar "Är DU nöjd med teckningen?" Det är ju inte därför jag visade upp den för den vuxne, vad jag själv tycker vet jag ju redan.. Den vuxne vill inte säga vad hon tycker för hon tycker den är ful, så därför låtsas honatt det spelar mest roll vad jag själv tycker.... Typ så hade nog mitt resonemang gått. Alltså MITT resonemang, jag som redan fått alldeles för många "duktig" tidigare i livet.

Paseda: tacksam för boktips bara! för visst är detta hur intressant som helst. Ska kolla på biblioteket, är den för ny, eller tror du att den finns där?