Istället för "Duktig"...

Jag har inte läst JJ ännu men blev riktigt intresserad av pedagogiken nu när jag läste i denna tråd.

Mycket håller jag med om, men andra saker tycker jag låter helt galet. Så klart.

Om mitt barn (som inte har kommit ännu) springer och visar en teckning för mig kommer jag berömma teckningen om jag tycker den är fin. Jag kommer vilja uppmuntra barnet för att den målar (det är ju nyttigt för kropp och själ ), och jag vill att den ska få bekräftelse att den målar bra. Om barnet presterar något bra tycker jag absolut inte att det är något fel i att ge barnet bekräftelse.

Det jag tror är viktigast är INTE att ta bort bekräftelsen på saker som barnet gör - jag tror barn behöver höra att de är duktiga på att måla t.ex.
Att man är duktig på att måla är ju något som man själv ofta inte vågar tro på förrens man har hört det många många gånger.
(jag personligen blir ju skitglad över att höra att min sambo tycker att jag är duktig på att fotografera till exempel och skulle absolut inte vilja att han slutade att tala om det)
Däremot håller jag med om att det inte är nödvändigt att påpeka för barnet att det är duktigt för att det äter upp sin mat. Men om man nu får ett barn som tycker jättemycket om t.ex. musik kommer jag absolut inte att dra mig för att berätta för barnet att det är jätteduktigt på att sjunga för att uppmuntra det och göra så att den vågar sjunga och tror på sig själv!

Okej, så man tar INTE bort bekräftelsen på saker som barnet gör. Istället tror jag att man ska LÄGGA TILL även annat beröm som inte baserar sig på prestation. Som t.ex. att påpeka att det är roligt att umgås med barnet. Att den är en underbar liten människa som man alltid kommer att älska. Så att den även känner att man uppskattar den för att den är precis den den är - en unik person!

Jag tycker precis som någon skrev här ovanför - om barnet kommer och visar upp en teckning, jättestolt, skulle det kännas helt fel att INTE berätta för barnet att teckningen är fin. Att istället börja svamla om "hur tänkte du när du ritade den". Nej. Det är inte det som barnet vill höra.

Att ge ett barn bekräftelse när det behöver det tror jag inte alls kan leda till att barnet kommer få dålig självkänsla. Små barn behöver ju bekräftelse.
Men som sagt var, LÄGG TILL även andra uppskattningar, det tror jag är "det rätta".

En sak till - när jag växte upp fick jag supermycket beröm när jag fick fina betyg i skolan och de berömde våra prestationer jättemycket. Då blev man stolt och kände sig skitsmart och kompetent!
Samtidigt berömde de oss jättemycket även när vi "misslyckades" med något, de berömde att vi försökt och sade alltid att "så länge man gör sitt bästa är det toppen" osv osv.
Då kände man en trygghet, man kände att det inte var prestationen i sig som gjorde att man var duktig. Utan det var min person, det faktum att jag var envis och försökte, som gjorde just mig så bra.

Jag tycker verkligen att mina föräldrar gjorde rätt. Jag skulle inte velat att de inte berömde mig när jag kom hem med fina betyg, då skulle jag börjat tvivla på om huruvida de var fina eller inte, huruvida jag var smart och ambitiös eller inte.
Barn behöver både och! Det tror iallafall jag.

Pasadena -> Detta är en jätteintressant diskusion och jag känner (ovanligt nog ) inte att jag vet precis vad som är det rätta.

Angående att få bekräftelse från sin sambo så måste jag säga att angående vissa saker så BEHÖVER man inte bekräftelsen för man "vet" redan med sig själv att man är bra på vissa saker. Och det är ju toppen! MEN - det är ju roligt att höra att andra OCKSÅ tycker att man är duktig på det, även om man själv redan "vet om det".

Om jag bakar bullar t.ex. är det ju toppen om jag tycker att de är skitgoda så att jag kan njuta av dem, men jag blir såklart ÄNNU mer nöjd om även andra tycker om dem så att flera kan få njuta lite av min bakkonst.

Jag håller med om att "rita" är en handlig som egentligen inte bör värderas precis som att "äta" "springa" och "sova". Alla kan göra allt och det vore toppen om man aldrig värderade något som "bättre" eller "sämre" utan enbart handlingar!

Men för att ta exemplet med fotografering t.ex. så tycker jag faktiskt att det finns "dåliga" och "bra" fotografier. Enligt MIG alltså. Sedan ser man på fotografer som utvecklar ett helt eget bildspråk som folk tycker är helt sjukt från början, senare blir fotografen geniförklarad för att det var så originellt!
Det som är viktigt tycker jag är att påpeka för barnen att sådana bedömningar baseras utifrån personlig smak, en person kan tycka att dens teckning är ful eller intetsägande medans en annan kan bli jätteberörd och betagen av den.

Min (något förvirrade) poäng - att försöka framföra för barnen att vissa personer kommer kanske tycka att den målar fult, men det kommer även finnas vissa som tycker den målar fint! Huvudsaken är att den själv är nöjd med vad den målar.