Bonusbarn

Jag skulle inte gärna kalla det TVUNGEN, då jag GÄRNA gör det.

Jag har mina två biologiska barn och min bonus får lika mycket uppmärksamhet och engagemang av mig som dom får.

Ja då har du ju tur som känner så, att du gärna gör det. Men då har du förhoppningsvis en mkt tacksam sambo och bonusdotter oxå! Vilket jag inte har, så känns rätt tråkigt att behöva ta hand om allt själv

Jag håller med piaf jag gör GÄRNA det.
Vi är ju EN familj och vi anser att man tar ansvar lika mycket för alla barn i en familj, den vecka mitt bonus barn är hos oss känns det som hon också är mitt barn jag gör ingen skillnad på henne och mina biologiska barn

Tacksam... vet inte.
Vi tänker nog inte så.
Han gör lika mycket för min son, hans bonus, och vi delar lika på ansvaret för vår gemensamma. Jag skulle inte göra saker bara för att, om han hade tagit det för givet eller så.....

Jag hade och kände ansvar för mitt"bonus"barn...men efter ett antal diskussioner oss emellan, och med barnet i fråga och hans mor, har jag slutat lägga mig i. jag anser att jag då måste få del av allt, inte bara när det gäller roligt för barnet. utan jag måste få säga ifrån om han gör något dumt och tjata och bli arg, som jag blir på mina egna barn när de gör ngt helt galet.... Jag måste kunna påminna om att tvätta händerna efter nr. 2 (på toaletten)-besöket och att spola utan att barnet sitter och gråter hysteriskt i 2 timmar av det. Det är en 9-åring jag pratar om. Och hotfulla sms av pojkens mamma då jag tycker att han får hjälpa till att hänga upp nya gardiner i vardagsrummet, när han torkade av sina chokladiga händer på de vi vita hade. Så tyvärr så har jag lagt ansvar och sånt på hyllan ett tag när det gäller mitt bonus-barn. Hoppas det går bättre i framtiden, men just nu har jag inget ansvar!!!!!!!!

Kanske ska tillägga att frågan gäller främst de som har en sambo som är hemma oxå, inte en som jobbar jämt. Här är det jag som får ta ansvar för allt, inklusve hans son sedan tidigare de veckor han är här. Och detta även när han själv är hemma. Tycker inte det känns riktigt rättvist. Hans son är inte lätt att ha och göra med trots att han bara är snart 5 år. Han käftar emot, lyssnar inte, förstår inte, bryr sig inte, lipar, svär, kallar en fula saker när man säger ifrån i osv. Och oftast är det bara jag som säger ifrån här hemma när han håller på. Och hans mamma ska vi inte ens prata om!! Därifrån får jag oxå ta en hel del skit, och detta utan att min sambo säger ett pip åt henne.

Tezziluringen:

Ja, så skulle nog min yngsta son också bete sig om han inte hade haft ordning och reda runt sig (läs: vet vem det är som bestämmer, älskar honom, tar ansvar, vem han ska lyssna till etc).

Min äldsta skulle nog bara försvunnit i en ensamhet och inte sagt någonting, under de omständigheterna.

Förstår inte hur du menar nu? Vilka omständigheter? Jag gör då så gott jag kan iaf, men får ingen respons tillbaka, förutom en omöjlig 5åring och en sambo som inte bryr sig.

Ojoj. du borde nog ta ett allvarligt snack med din sambo, om du inte redan gjort det. han ska stå på din sida när det gäller, det är Ni som är en familj nu. samma regler för alla barn i huset? din sambo bör inte kräva av dig att du ska ta ansvar, eller ta det förgivet. hoppas det går bättre i Er relation så småningom....

Tezziluringen:

De omständigheter du precis beskrev. En pappa som inte bryr sig alls, utan lämnar ansvaret till någon som inte vill ha det och en mamma som "vi inte ens ska prata om".