Jag vantrivs - han trivs, vad göra?
I oktober flyttade vi till en ny stad, jag och maken, i hopp om att lättare kunna hitta jobb.
För maken har det gått relativt bra, han jobbar extra några timmar här och där och går dessutom en kortare kurs nu på dagtid. Han har lätt för att få kontakt med människor och verkar trivas bättre och bättre i vår nya stad.
Det är jättebra och jag är glad hans skull, men...
Jag vantrivs så vansinnigt mycket, har inga vänner här eftrsom jag varken har kommit in på någon utbildning eller hittat något jobb, vilket gör det fruktansvärt svårt att träffa nya människor. Jag längtar tillbaka till min gamla stad, vänner och familj.
Vi ska ha barn snart också, vilket vi båda ser fram emot men jag fasar för alla ensamma långa lediga dagar.. Om jag åtminstone hade någon enda person att hälsa på eller hitta på något tillsammans med (förutom maken) så hade det kanske känts lite lättare...
Hela situationen gnager verkligen inombords och jag känner mig ledsen varje gång min man pratar om att gå ut och dricka kaffe med sina nyfunna vänner. Visar det inte för honom dock, men jag känner mig ännu mer ensam när det förs på tal...Han dessutom nämnt att han har berättat om mig och min situation för någon annan kursdeltagare (!!!) och mer eller mindre föreslagit att vi skulle träffas och ...ja vad? Jag vet inte...Men att tota ihop folk på det sättet funkar sällan särskilt bra.
Vi pratat om det här och han förstår mig ju och säger att om jag verkligen vill flytta tillbaka så kan vi försöka göra det, men inte på en gång, utan kanske till hösten eller så. Men det är ju länge kvar och då kommer han ju antagligen vara ännu mer etablerad här också.
Jag känner mig så rådvill, ensam och ledsen, behövde skriva av mig innan jag spricker.