Amatea skrev 2007-02-21 20:51:13 följande:
Einstein skrev 2007-02-21 15:31:22 följande: Amatea skrev 2007-02-21 15:19:20 följande: TS, en fråga- har din man tagit ut sin pappaledighet? Han låter som en som kanske inte gjort det och i så fall har han ju nu ett utmärkt chans att göra det. Alla har ju rätt att gå ner i arbetstid till 75% och har man dagar kvar fyller man upp den sänkta arbetstiden med detta. Kanske kan han då jobba sina långa dagar men vara ledig fler dagar i veckan, kanske regelbundet 1-2 dgr per vecka? Eller så kan man så klart korta sina dagar också.Annars är ju tio timmar per dag under 8 arbetsdagar vanligt i USA och kallas compact week. Jag hade själv gärna jobbat så men inte nu när barnen är små. Nej, han har inte tagit ut sin pappaledighet och jag tvekar på att han kommer att göra det heller fullt ut! Han får inte ens ta ut VAB för sin chef utan att det blir väsen! Att oroa sig gör aldrig morgondagen lättare, det gör det bara tristare idag!Men där är det ju bara att stå på sig, det är ert val om han ska vara föräldraledig, inte chefens. Visst kan det vara motigt att känna sig som *krånglig* gentemot chefen men då får man vara *krånglig*. Ska det bli lättare för alla föräldrar att vara hemma mer och jobba mindre så måste man våga kräva sin rätt- både som mamma och som pappa.(Och jag måste ju tillägga att mammor måste våga vara *krångliga* gentemot sina karlar och inte nöja sig med att *så är det* gällande karlarnas arbetstider. Kan kvinnor vara borta från jobbet och/eller gå ner i tid så kan männen det också, de har inga unika jobb som står över kvinnornas jobb!)
Hehehehe! du har rätt! Fast jag har stångat mig blodig i det här fallet! Jag brukar kunna få min man att förstå hur jag tänker och han brukar för det mesta hålla med mig, men inte vad det gäller jobbet. Som chaufför har man ingen trygg arbetssituation. Åkerier kursar kors och tvärs!
jag förstår min man, men det gör det inte mindre jobbigt för mig. Mitt största problem är att han inte förstår mig! Det är antagligen nödvändigt att han jobbar så som han gör både för företaget och för vår ekonomi. Mitt problem är att han tycker att jag är gnällig när jag tycker att det är jobbigt! jag måste ju ha rätt att tycka at tdet är jobbigt att vara så mycket själv med barnen som jag är, oavsett om det går att ändra situationen eller ej! Jag är inte riktigt frisk, sonen har astma och dottern är fruktansvärt pappig och antimammig just nu. Dottern är i trotsåldern och vi har konflikter flera gånger per dag. Jag är dessutom arbetslös och makens jobb begränsar mig väldigt i mitt jobbsökande, eftersom det inte finns något nattis här och släktingarna bor långt bort. Jag önskar bara att han kunde börja stötta mig, istället för att göra tvärt om!
Makens jobb styr mitt liv otroligt mycket och jag känner mig låst av hans jobb!
