Ska man vara ärlig?
Min bonusdotter frågade häromdagen om jag trodde att pappa skulle bli ledsen om hon valde att bo hos mamma på heltid. Hon har sedan hon var 4 år bott varannan vecka hos oss. Nu är hon 13. Jag vet ju att han skulle bli ledsen, men jag sa att "det kan han ju inte bli, det måste du få bestämma", jag ville inte att det skulle på verka hennes ev. beslut. Men nu börjar jag fundera på om jag gjorde fel. Hur länge ska man ljuga för barnen om att föräldrarna inte blir ledsna? Kanske vore bättre om jag sagt "ja, han skulle bli ledsen men han skulle inte älska dig mindre för det"? Vad säger ni? När ska man börja vara ärlig mot barnen? Ska jag säga som det är till henne, eller?