Ska man vara ärlig?

Åke Vilse: Det skulle jag kunna. Har redan sagt att hennes två småsyskon skulle sakna henne. Så långt sträckte jag mig.

Vi vet inte varför hon vill bo bara hos mamma och tycker så klart det är jättetråkigt. Och enligt hennes mamma spelar det ingen roll varför, så vi får inte fråga henne heller. Men vi misstänker att det bla är för att vi ju är en småbarnsfamilj och här måste man ta hänsyn till sovande syskon o lyssna t bebisskrik. Hos mamma finns inga syskon, bara storasyster. Men vi skulle ju vilja veta varför, helt klart. För är det ngt som är fel, går det ju att ändra bara man pratar om det. Det kom väldigt plötsligt också. För bara två veckor sen, sist hon var hos oss, pratade vi om hur vi skulle göra om hennes rum och nu vill hon inte bo här längre. Och i perioder har hon velat bo bara hos oss, men då har mamma satt sig emot det. Men nu när det är tvärtom har pappa inget att säga till om. Det känns så orättvist.

Tack för era svar. Jag sa ungefär som jag skrev tidigare till henne. Att pappa skulle bli ledsen men älskar henne ändå. Hon verkade ta det bra. När hon skulle gå på kvällen fick pappa en jättekram.

LCHE:
Tack. Givetvis ska vi inte döma skälen, oavsett vilka det är. Men nu får vi inte ens veta dem. Vi tycker bara det är lite underligt. För bara ngn månad sen sa hon att hon ville bo hos oss jämt. Därför känns det ju som om ngt har hänt. Vi bor 5 min gångväg från mamman, så man kan ju träffas ändå. Men hon kommer inte över så ofta och det är inte alltid man har tid för henne när hon kommer. Och vi förlorar vardagen med henne, och hennes småsyskon får ju inte lika tät kontakt.