Osams med vuxen dotter!

Tack, teja! Bara det att du svarat mig, gör att det känns lite bättre! Jag vet att jag inte borde låta henne tala till mig på det sättet. Men hon vet ju precis vad hon ska säga för att såra mig som allra värst... Antagligen skulle hon inte vara så hård och kall om hon mådde bra själv. Och mycket handlar väl om att hon är för ung för att förstå att man inte alltid kan ställas till svars för de omständigheter som dycker upp i livet. Tack för att du brydde dig tillräckligt om mig för att svara, teja! Det betydde mycket mer än du kan ana!*kramar tillbaka*

Murcia, min dotter fyller 23 i år. Hur många gånger ska jag be henne om förlåtelse för att jag inte var en tillräckligt bra mamma när hon växte upp? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt. Hon vill inte acceptera mina förklaringar till varför det var som det var. Att jag ALDRIG hade någon som avlastade mig, eller aldrig hade någon som helst hjälp från deras pappa vare sig ekonomiskt eller på annat sätt...inget sådant spelar någon roll för henne.

Jag tror att hon kan vara besviken på att pappan inte levde upp till de förväntningar de hade på honom när han väl kom tillbaka in i deras liv. Hon och ett syskon flyttade till honom, och först verkade det nog som att de hade dragit en vinstlott mot hur de hade det hos mig. Jag var ju fattig, bodde i lägenhet osv. Han bodde i hus, kunde köpa mer kläder osv. MEN, han hade dessutom en ny kvinna i sitt liv, som efter ett tag blev hans fru. Och som iom det satte stopp för att spendera pengar på hans barn med mig. Märk väl, ett barn stannade hela tiden hos mig, och har aldrig varit intressant för pappan.

REA, jag tror att det är en del saker som pappan har ljugit om när det gäller hur det hela gick till för en massa år sedan. Bla att det var jag som hindrade kontakten mellan dem. Sanningen är att det var han som tog avstånd, skaffade sig hemligt nummer med dåvarande flickvän, senare fru. Jag stod hela tiden i telefonkatalog och kunde nås om man ville. Efter ett fyra år ville han plötsligt träffa barnen. Det var när han skulle börja betala för dem, tidigare hade han sluppit. Hans advokat reagerade väl över att han inte hade kontakt så han ringde. Ville hämta dem över en helg. Jag sa nej, de känner inte dig. De var ju fortfarande små, och han ville inte gå med på att träffa dem innan. Så rann allt ut i sanden igen. Vad det gäller derars nuvarande kontakt, så är det inte så mycket till kontakt. Hon har ringt till honom för att få hjälp med att flytta, och hon övningskörde med honom några ggr. Men han var inte på hennes eller de andras student osv.

Jag vet att hon verkligen avskyr mig för att jag inte jobbar. När de växte upp, jobbade jag som städerska. Även det var något som hon föraktar. Hon föraktar mig verkligen för att jag är hemma om dagarna. Vill varken se till värk eller annat som jag bär omkring i min ryggsäck. Det är klart att jag förstår att det inte är mitt fel att jag blev utsatt för övergreppen från min morbror. Ändå känns det som att jag kanske ändå förtjänar det på något sätt. Att jag faktiskt har mindre värde än många andra, och att jag faktiskt har mig själv att skylla.

Jag tackar för era tröstande ord!

Eftersom jag själv aldrig har fått någon ursäkt från mina föräldrar mfl för de där med morbrodern, känns det som att jag kommer i kläm. Det är säkert barnsligt av mig, men jag tycker att det är orättvist att de "kommer undan" utan att ställas till svars för att de inte skyddade mig och de andra. Samtidigt ska jag ställas till svars för saker som är rena rama bagatellerna i jämförelse. För det är så, dottern vägrar lyssna på det som jag har varit med om. Men hon anser sig sååå skadad av mig. Fattigdom, och att vara utsliten både mentalt och kroppsligt...livet som ensamstående med små barn ÄR inte alltid så lätt. Men man gör så gott man kan, gör man inte?

(fundering), jag har en fråga till dig. Var lär man sig sådant? Jag har ju som jag skrivit tidigare föräldrar som inte klarat av att visa mig den vägen. Ända sedan jag var riktigt liten har de krävt att jag ska ta ställning i deras bråk. Jag skulle vara den som medlade och som ordnade så att allt blev bra igen. Jag har varit föräldrar till mina föräldrar på det viset! Alltså har jag ingen sund källa där jag kan söka rätt väg att gå.

Jag har inte sökt förståelse på det sättet från mina barn. Tro inte att jag har försökt bearbeta övergreppen genom att prata med mina barn om dem. Det vore ju groteskt!

Jag vet var jag har mina föräldrar! Jag VET att jag inte kan lita på att de finns där för mig om jag behöver dem. Det är inte vad jag hade velat, men på sitt sätt är det ändå lättare nu när jag vet, än tidigare när jag trodde att de skulle finnas där för mig. Trots att de inte försökte hjälpa mig när jag blev mobbad och slagen i skolan, trodde jag som vuxen att de ändå skulle kunna stötta mig sedan. JAG skulle hellre göra mig ovän med grannar eller andra vuxna, för att hjälpa mina barn. Men mina föräldrar tänkte annorlunda...

De kunde åtminstone ha erkänt hur det var när jag var barn. Att pappa och många andra slog mig för att jag var "uppkäftig". Att de valde att låta mig bli sexuellt utnyttjad, att de inte vågade hjälpa mig i skolan för att de var rädda att stöta sig med de andra barnens föräldrar, osv, osv. Hade de gjort det inför mina barn, hade jag nog känt att jag kunde ställas mot väggen med det som min dotter säger... Men när de förnekade allt, och min dotter iom det säger att jag ljuger...var finner jag styrkan? När jag låg på intensiven efter ett självmordsförsök, ringde de till sjukhuset en gång för att kolla om jag levde. Sedan...inget. Några månader senare flyttade jag till en annan stad.

Jag kanske ÄR en dålig mamma, det är kanske så. Men jag har inte styrkan att ge dottern hur mycket utrymme som helst för att spy galla över mig. Jag går sönder inombords av det. Min engergi går just nu åt till att försöka hålla näsan över ytan. För de andra barnens skull.

Många förutsätter nog att det går att lösa problem om man vill. Men om det är så att det redan är bestämt vem som ska vara ansvarig och vem som har all skuld, redan på förhand. Hur gör man då, som den som alltid har gjort fel? Hur klarar man av en sådan "rättegång"? Skuldbördan är redan klar, återstår att döma den skyldige. Så känns det för mig!

Tack för era svar!!! Jag uppskattar att få lite andra perspektiv på det hela, har ju bara mina egna annars!

(lia), menar du att min dotter tycker egentligen synd om mig för min barndom och mitt mående, o allt det andra jag har skrivit om...men att hon reagerar genom att anklaga mig för att vara en dålig mamma när hon var barn, och för all del, även nu?

Jag förstår inte riktigt hur du menar.

Jag kan garantera att hon INTE tycker synd om mig, absolut inte! Hon anser att jag har mig själv att skylla för att mitt liv sett ut som det gjort. Allt har varit mitt eget fel, och hon föraktar mig för att jag inte klarar av att jobba. Det är ingen känsla jag har eller något som jag inbillar mig. Hon har sagt det rent ut. Hon,liksom många andra ser ned på de som inte har arbete. Tycker att jag borde se till att "kamma till mig", ungefär. Bli som folk och börja jobba igen. Att hon har den åsikten, kan jag inte göra så mycket åt. Alla har rätt till en åsikt, förstås.

Hej igen, ts här! Börjar med att säga tack till de som kommer med inlägg och uppskattar att det inte finns några påhopp utan att alla har en snäll ton i sina inlägg.

En sak som jag tänker på, är att det nog är lättare att se saker klart när man har lite fler år att lägga bakom sig. Jag menar, hur lätt är det för någon som precis har blivit vuxen...att klara av att tänka att det man säger och gör kan få konsekvenser för andra på ett sätt som man absolut inte menar? De allra flesta föräldrar har sina barns bästa för ögonen! Vissa vill ge pengar, status och prylar och försöker jobba ihop så mycket de kan. Kanske för att de själva saknade just sådant när de själva var barn. Andra försöker ge så mycket som möjligt av sig själva istället och försöker jobba så litet som ekonomin tillåter. Kanske för att deras föräldrar var ständigt frånvarande när de var små?

Det finns inga garantier för att deras barn ska uppskatta de val som de gjort, utan kanske hellre hade velat att föräldrarna gjorde det andra valet. Då är det ju försent, och det kommer vara en källa till irritation och kanske tom osämja.

Jag ser på svaren att det är många som själva har olika sorters erfarenheter av hur det är att känna sig svikna av sina föräldrar. De flesta kanske känner så, rent av? Sedan kan man ha mer eller mindre otur, antar jag. Det finns säkert de som har fruktansvärda agg mot sina föräldrar utan att de egentligen borde känna så. Så finns det säkert lika många som har haft all anledning att hata sina föräldrar och tom bryta med dem, men som ändå har styrkan och förmågan att älska dem så mycket mer än de "förtjänar"...

Till er som svarat och som är lite yngre, kan jag säga att jag inte hade någon som helst anledning att för femton-tjugo,eller ens för tio år sedan tro att jag skulle bli så ansatt av min dotter som jag nu blir. Mycket kan ändras under åren som går medan barnen växer upp. Framför allt formas man som människa under tiden man blir äldre. Man kan se saker i annat ljus osv. Jag hoppas och tror att min dotter kommer se saker i annat perspektiv när hon själv har barn som passerat tjugo. Förhoppningsvis har hon ändå sluppit att hennes barn vänder sig mot henne som hon själv vänt sig mot mig. Men hon kan ändå ha mer förståelse för annat än hennes egen sits då. Tror jag!

Apropå det, jag såg att någon undrade varför jag känner så mycket ilska mot mina föräldrar angående min morbror, och att undrade varför jag inte riktade den mot honom istället. Det GÖR jag, men det går inte att göra så mycket åt mer än så. Han är nämligen död sedan nästan tjugo år! Dessutom kan jag anse att han ju var sjuk som betedde sig så, och på så sätt inte helt kan ställas till svars för vad han gjorde.

Om någon av er visste att någon släkting hade agerat på "pedofilvis" mot ett litet eller för all del större barn i er släkt eller bekantskap...hade ni då verkligen inte gjort något mer än bara pratat om honom/henne? De vsste ju, men konfronterade honom aldrig. Vidtog aldrig några åtgärder.

Mina barn hade INTE fått sova kvar där, inte ens med annan vuxen närvarande. Mina barn hade inte lämnats ensamma med honom/henne ens för ett ögonblick. Jag kan av egen erfarenhet säga att man blir märkt för livet av sådan upplevelse som jag pratar om. Det är inte bara sexlivet som påverkas i vuxen ålder, så mycket annat, tex tillit förstörs också.

(mammas tös),jag har tagit upp det i vuxen ålder. Men under alla år mellan övergrepp och vuxen ålder sa jag inte ett ljud pga skammen jag kände. Visste instinktivt att det inte var "normalt", och trodde att det var mitt fel att det hände. Ganska vanligt, skulle jag tro. Och, naturligtvis, det beror ju på hur trygg man känner sig med sina föräldrar. Jag hade verkligen inte den relationen med dem, att jag kunde säga något om detta!!!

När det väl blev så att jag berättade, var det i ett bråk som eg handlade om helt andra saker. De ville INTE kännas vid att jag fortfarande kunde må dåligt av något som min morbror gjorde mot mig när jag var barn. Det hemska är, att jag inte förrän då fick veta att min syster också var utsatt! Ringde sedan mina kusiner med onda aningar, och de bekräftade att även de varit utsatta. Men min syster var alltså den första, och det visste mina föräldrar och andra mostrar mfl om. Hade de agerat DÅ, hade ingen mer behövt bli skadad för livet. De visste inte om oss andra, eftersom vi var lite äldre när vi blev utsatta, och dels kom ihåg, dels blev tillsagda att inte säga något. Vi lydde...var och en övertygad om att det skulle vara så, och att tron vara var den enda som råkat illa ut på det sättet. Å andra sidan har jag svårt att tro på att de verkligen inte hade en aning. Han var ganska plump, och kom ofta med öppna kommentarer om hur vi utvecklades rent fysiskt från tio-årsåldern bla. Och han dålde inte att han gillade det han såg, utan glodde sådär som äckel-gubbar gör,även inför andra. Tror faktiskt att han inte kunde hejda sig...inget försvar, bara konstaterande.

Halstabletten! Jag ser att du förstår precis vad jag menar när det gäller föräldrars önskan att ge de egna barnen det bättre än man själv hade det. Ser samtidigt att det dels är som vi resonerat om här, men även att man kan göra SAMMA misstag som sina föräldrar. Slagna slår sina barn, bortglömda glömmer bort, osv.

Du har rätt, min dotter är väldigt, väldigt lik mig själv. Med glimten i ögat kan man faktiskt säga att hon är en starkare dos av mig själv! Kan inte riktigt säga om det är för- eller nackdel att det är så.

Förlåta mina föräldrar...*tänker efter* Jag tror att det vore väldigt lätt för mig att förlåta dem. Det enda jag vill ha, är ju just erkännandet att de förstår vad de har fattat för beslut, och vilka följder dessa har fått för mig. Från att inte agera vid mobbningen, att jag blev slagen av pappa mfl, att de inte en enda gång, vad jag kan minnas iaf, har ställt upp för mig när jag varit i behov av det. Men jag känner att jag inte kan förlåta dem, så länge de vill leva i villfarelsen att de har gjort allt rätt. Erkänn, och förlåtelsen är möjlig, ungefär! Nu umgås jag med dem ändå nuförtiden. Men, skillnaden är att jag vet att jag inte ska räkna med dem när det gäller. Så sent som när mitt yngsta barn skulle födas hade de "jour" den sista tiden. Någon behövdes för att se efter det lilla storasyskonet. En dag, bara tre dagar innan h*n föddes...fick jag veta att de var mer än tio mil bort. Det hade de glömt att berätta för mig och min karl. Eftersom hans föräldrar var bortresta fyra dagar, hade ju mina föräldrar lovat att finnas till hands. Både jag och karln blev snopna, kan jag säga.

Vilken ryslig historia du berättar! Att stjäla sitt barnbarn på det sättet... Men jag vet ju att det för inte så länge sedan var helt andra tider, så jag ska inte döma helt. Men nog kan man fundera på hur de kände sig inombords, både mormor och mor... Stackars, stackars dottern!

Birgitta2, jag vet att du har rätt!!! Jag ska inte ge henne mer ammunition! Jag märker att du har lätt att se det även ur en mors perspektiv. Det uppskattar jag väldigt mycket! På något sätt hamnar ju i kläm mellan min roll som mamma och min roll som dotter. Så är det när man är mitt i livet som jag ju är. Många här på fl, har precis påbörjat sin föräldraperiod, och då är det inte så lätt att tänka sig in i att man själv kommer stå där som mamma till en vuxen dotter. Man är närmare rollen som dotter, om än nyvuxen sådan. Den som har rätt att tycka att ens föräldrar har misslyckats mer eller mindre med sitt uppdrag som förälder, och som i och med det har rätt att känna sig arg och besviken på dem. Att man sedan fortare än man anar plötsligt befinner sig i den andrar rollen och förväntas "tåla" att själv bli ifrågasatt och anklagad, det blir vars och ens egna upptäckt med tiden...

Om man utan vidare var så mogen som ens barn behövde, skulle alla mor- och farföräldrar betraktas som underbara. Man behöver inte läsa många trådar här på fl, för att förstå att det inte är så.

(Dotter), vad bra att du har kunnat prata med din mor på ett bra sätt om hur du har upplevt allt! Jag undrar bara aningen om du menar att jag skyller på mina tillkortakommanden på något?

Halstabletten, Murcia och Birgitta2, tack för ert engagemang! Jag kommer vara lite upptagen på hemmaplan till nästa vecka. Men jag ville titta in och se vad som skrivits, och berätta att jag blir lite "borta" ett tag. Tack än en gång, och trevlig helg! Hoppas att ni vill resonera vidare nästa vecka!*kram*

Nu är jag tillbaka igen! Det blev längre uppehåll än jag trodde. Jag och dottern tillbringade en dag tillsammans den där helgen. Det gick riktigt bra. Vi har inte pratat ut, men vi har lagt det bakom oss för tillfället. Får nog vara bra så, tror jag.

En sak som jag undrar över är, om det är någon nytta med att "gå och prata med någon", eg? Hur många känner att det hjälper? Jag menar, det är en sak att det känns bättre för stunden, men har någon känt att det hjälper i det långa loppet? Eller har jag bara träffat fel personer att prata med? Jag har nämligen pratat med ganska många, bla beroende på att jag har flyttat, eller att personerna jag pratat med har slutat mm. Och jag känner inte att det har förändrar så mycket om man verkligen ska hårddra det... Är det för att jag är omöjlig att ändra på, eller vad tror ni?