Osams med vuxen dotter!

Jag vet inte vad jag ska skriva för att  få dig att må bättre! men det är inte ditt fel att du har varit med om mycket tråkigheter och mår dåligt.
(Jag ryser när jag läser hur din dotter klankar ner på dig.)
jag tycker du verkar vara  en underbar mamma för dina barn så lyssna inte på dom hemska orden din dotter slänger ur sig.
"kramar om dig"

Tack, teja! Bara det att du svarat mig, gör att det känns lite bättre! Jag vet att jag inte borde låta henne tala till mig på det sättet. Men hon vet ju precis vad hon ska säga för att såra mig som allra värst... Antagligen skulle hon inte vara så hård och kall om hon mådde bra själv. Och mycket handlar väl om att hon är för ung för att förstå att man inte alltid kan ställas till svars för de omständigheter som dycker upp i livet. Tack för att du brydde dig tillräckligt om mig för att svara, teja! Det betydde mycket mer än du kan ana!*kramar tillbaka*

Uj ibland är det inte lätt. Jag kommer från en linje med knepiga relationer till våra mödrar (och/eller fäder). Så skräcken är att att det blir så när dottern växer upp.

På ett sätt är det sunt att hon konfronterar dig, men kan ni gå djupare och lyssna på varandra. Min rara mamma går jämt i försvar. Kan iofs se att hon gjort var hon kunnat (och kanske även mer).

Vet inte hur vuxen din dotter är. Men det låter inte som hon knipsat av navelsträngen. Det kan ta tid. För både föräldrar och barn. Å har ingen ålder. OM det nu går.

Låter som hon inte riktigt vet hur hon ska förhålla sig till det du berätta. Men be om förlåtelse. Rakt av bara. Och lyssna. Sen kan du fråga om hon vill höra på din sida av historien. Den må vara olik. (Min mamma och jag verkar ha levt två olika liv, men jag har kommit fram till att hon får ha sin version så har jag min. Fast det tog lång tid. Sen att få min mamma att se min sida orkar hon inte med å inte jag heller längre.)

Det kan vara knepigt och prata ibland, hur vore det att skriva brev?

Att hon forftarande är arg visar att hon har en massa känslor. Så likgiltig är hon ju inte.

*kram*

Jag håller med murcia, säg förlåt.
Inte för vad du gjort, men för den smärta som din dotter uppenbarligen känner, för jag tror det är den som talar.
Något har gjort henne så illa, och kanske är det separationen från sin pappa, som hon ju först nu har återupptagit relationen med.
Hur mycket av hans ord är det som kommer ur hennes mun?

Är det så att det är "ofarligare" att konfrontera dig, än att göra det med hennes pappa, för han har ju visat att han kan försvinna, att hans kärlek inte är ovillkorlig, men det är din.

Och det tror jag är bra.......det är så mycket smärta här, försöke se den, lyssna inte på orden, dom är blaha, blaha.
Se smärtan i henne.

Jaha, du är tjock, det är jag med, vi får vara ledsna i alla fall.
Och det ingen annan som kan säga när det är befogat eller inte, vi känner ju så.

Och du ts, hon har jättefel i det hon anklagar dig för.
Har du gjort ditt bästa kan ingen begära mer, ingen är perfekt, vi kan bara göra vårt bästa.
Huruvida du är lat eller inte, tror jag ärligt talat inte hon kan bedöma, i alla fall inte bättre än dom som godkänt sjukskrivning och sjukbidrag, man brukar inte få det för lathet.

Och minst, allra minst av allt är något av det som hände dig som barn ts, ditt fel.
Du var ett barn, barn har aldrig skuld, det är dom vuxna som är ansvariga.
Och även om du hade dålig attityd (vad vet hon om det förresten hon var väl inte där) så ger det inte någon rätt att ge sig på dig.
Vi har alla rätt till mänsklig respekt.

Din dotter har fel, men så tror jag inte heller att hon menar vad hon säger.

har inte så mycket att säga.... Men jag skickar massor med styrkekramar

Murcia, min dotter fyller 23 i år. Hur många gånger ska jag be henne om förlåtelse för att jag inte var en tillräckligt bra mamma när hon växte upp? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt. Hon vill inte acceptera mina förklaringar till varför det var som det var. Att jag ALDRIG hade någon som avlastade mig, eller aldrig hade någon som helst hjälp från deras pappa vare sig ekonomiskt eller på annat sätt...inget sådant spelar någon roll för henne.

Jag tror att hon kan vara besviken på att pappan inte levde upp till de förväntningar de hade på honom när han väl kom tillbaka in i deras liv. Hon och ett syskon flyttade till honom, och först verkade det nog som att de hade dragit en vinstlott mot hur de hade det hos mig. Jag var ju fattig, bodde i lägenhet osv. Han bodde i hus, kunde köpa mer kläder osv. MEN, han hade dessutom en ny kvinna i sitt liv, som efter ett tag blev hans fru. Och som iom det satte stopp för att spendera pengar på hans barn med mig. Märk väl, ett barn stannade hela tiden hos mig, och har aldrig varit intressant för pappan.

REA, jag tror att det är en del saker som pappan har ljugit om när det gäller hur det hela gick till för en massa år sedan. Bla att det var jag som hindrade kontakten mellan dem. Sanningen är att det var han som tog avstånd, skaffade sig hemligt nummer med dåvarande flickvän, senare fru. Jag stod hela tiden i telefonkatalog och kunde nås om man ville. Efter ett fyra år ville han plötsligt träffa barnen. Det var när han skulle börja betala för dem, tidigare hade han sluppit. Hans advokat reagerade väl över att han inte hade kontakt så han ringde. Ville hämta dem över en helg. Jag sa nej, de känner inte dig. De var ju fortfarande små, och han ville inte gå med på att träffa dem innan. Så rann allt ut i sanden igen. Vad det gäller derars nuvarande kontakt, så är det inte så mycket till kontakt. Hon har ringt till honom för att få hjälp med att flytta, och hon övningskörde med honom några ggr. Men han var inte på hennes eller de andras student osv.

Jag vet att hon verkligen avskyr mig för att jag inte jobbar. När de växte upp, jobbade jag som städerska. Även det var något som hon föraktar. Hon föraktar mig verkligen för att jag är hemma om dagarna. Vill varken se till värk eller annat som jag bär omkring i min ryggsäck. Det är klart att jag förstår att det inte är mitt fel att jag blev utsatt för övergreppen från min morbror. Ändå känns det som att jag kanske ändå förtjänar det på något sätt. Att jag faktiskt har mindre värde än många andra, och att jag faktiskt har mig själv att skylla.

Jag tackar för era tröstande ord!

....låter som en ung arg dam. Jag förstår henne, men förstår dig med. Vet hon om din sida av historien. Förstår att det är tufft för henne om hon får två helt olika beskrivningar.

En bra bok tycker jag, är Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner. Den är lite gammal nu men finns säkert på biblioteket. Rekommenderar er båda den.

Det tar tid att komma över sitt barndomstrauma. Vissa har det tuffare än andra. Om det sen fortfarande pågår (att hon känner sig avvisad från sin pappa) gör det ju inte enklare. Tror nog att hon överför en del av den smärtan hon har mot dig, just kanske för att du är kvar? All ilska är nog värst för henne själv.

Har hon haft någon terapuet, samtalskontakt? Och har du?

Tycker inte du ska behöva ta åt dig för att hon har höga krav på dig, saker som inte kan göras ogjorda. Fibrmyalgi är ju inget man botar vad jag förtsått utan lär sig leva med och kan vara tufft både för den som har det och anhöriga (särskilt om de har höga krav på att manska orka mer än man gör).

Ta inte att hon säger saker till dig, men se vad vad som står bakom. En liten rädd tjej som är rädd för att inte passa in? För att bryta minoch min mammas dåliga trend. Så när hon var på och spred "goda råd" så sa jag bara. "jag älskar dig med" (var inte det jag kände men det vände)

Hur länge man säger förlåt? hela livet..... . Men samtigt så behöver hon nog att du inte går och känner smärta och skuld. (Läs boken! ) Utan att kanske står för det som är gjort är gjort.

Tror mycket beror HUR man säger det med.

*stöttekram*

Eftersom jag själv aldrig har fått någon ursäkt från mina föräldrar mfl för de där med morbrodern, känns det som att jag kommer i kläm. Det är säkert barnsligt av mig, men jag tycker att det är orättvist att de "kommer undan" utan att ställas till svars för att de inte skyddade mig och de andra. Samtidigt ska jag ställas till svars för saker som är rena rama bagatellerna i jämförelse. För det är så, dottern vägrar lyssna på det som jag har varit med om. Men hon anser sig sååå skadad av mig. Fattigdom, och att vara utsliten både mentalt och kroppsligt...livet som ensamstående med små barn ÄR inte alltid så lätt. Men man gör så gott man kan, gör man inte?

De allra flesta föräldrar gör så gott de kan och de allra flesta barn har någonting negativt att säga om och till sina föräldrar i olika faser i livet. Det är inte alltid så jäkla gulligt att vara förälder, inte ens när barnen växt upp. Det hör till att orka ta smällarna av kritik som barnen delar ut men att samtidigt ha styrkan att se att inte heller våra barn alltid säger och gör rätt saker. Inte ens mot oss föräldrar. Som jag ser det så kräver föräldrar väldigt ofta en förståelse för sina egna upplevelser från barnen. Det är inte alltid möjligt att få då barnen ser livet ur sitt eget perspektiv. Det är inte meningen att barnen ska härbärgera sina föräldrars känslor och ha förståelse för föräldrarnas tidigare ibland traumatiska upplevelser. Barnen ska inte finnas där som en känslobrunn för föräldrarna. Det ska vara tvärtom! Sök förståelse hos vänner och bekanta men sök den inte från din dotter. Hon har fullt upp med sitt liv och utveckling. I hennes värld finns känslor och tankar som hon behöver få bekräftade. Ibland kan det räcka med att lyssna på dessa och förklara att du förstår vad hon känner även om du säkert inte håller med om allting. Att gå i försvar brukar vara som tändvätska till redan svallande känslor. Bättre att bara lyssna och bekräfta det du hör och försöka förstå att du och din dotter har olika syn på tillvaron men tillika rätt att tycka och känna det ni känner. Men förälderna är alltid de som ska ta ansvar för diskussionen oavsett barnet är vuxet eller ej. Ens föräldrar är alltid ens föräldrar oavsett hur gamla vi blir och de ska stå för grundtryggheten.

(fundering), jag har en fråga till dig. Var lär man sig sådant? Jag har ju som jag skrivit tidigare föräldrar som inte klarat av att visa mig den vägen. Ända sedan jag var riktigt liten har de krävt att jag ska ta ställning i deras bråk. Jag skulle vara den som medlade och som ordnade så att allt blev bra igen. Jag har varit föräldrar till mina föräldrar på det viset! Alltså har jag ingen sund källa där jag kan söka rätt väg att gå.

Jag har inte sökt förståelse på det sättet från mina barn. Tro inte att jag har försökt bearbeta övergreppen genom att prata med mina barn om dem. Det vore ju groteskt!

Jag vet var jag har mina föräldrar! Jag VET att jag inte kan lita på att de finns där för mig om jag behöver dem. Det är inte vad jag hade velat, men på sitt sätt är det ändå lättare nu när jag vet, än tidigare när jag trodde att de skulle finnas där för mig. Trots att de inte försökte hjälpa mig när jag blev mobbad och slagen i skolan, trodde jag som vuxen att de ändå skulle kunna stötta mig sedan. JAG skulle hellre göra mig ovän med grannar eller andra vuxna, för att hjälpa mina barn. Men mina föräldrar tänkte annorlunda...

De kunde åtminstone ha erkänt hur det var när jag var barn. Att pappa och många andra slog mig för att jag var "uppkäftig". Att de valde att låta mig bli sexuellt utnyttjad, att de inte vågade hjälpa mig i skolan för att de var rädda att stöta sig med de andra barnens föräldrar, osv, osv. Hade de gjort det inför mina barn, hade jag nog känt att jag kunde ställas mot väggen med det som min dotter säger... Men när de förnekade allt, och min dotter iom det säger att jag ljuger...var finner jag styrkan? När jag låg på intensiven efter ett självmordsförsök, ringde de till sjukhuset en gång för att kolla om jag levde. Sedan...inget. Några månader senare flyttade jag till en annan stad.

Jag kanske ÄR en dålig mamma, det är kanske så. Men jag har inte styrkan att ge dottern hur mycket utrymme som helst för att spy galla över mig. Jag går sönder inombords av det. Min engergi går just nu åt till att försöka hålla näsan över ytan. För de andra barnens skull.

Många förutsätter nog att det går att lösa problem om man vill. Men om det är så att det redan är bestämt vem som ska vara ansvarig och vem som har all skuld, redan på förhand. Hur gör man då, som den som alltid har gjort fel? Hur klarar man av en sådan "rättegång"? Skuldbördan är redan klar, återstår att döma den skyldige. Så känns det för mig!