Wednesday85:
Gör inget utan att ha talat med din läkare. Snälla. Jag har bara ätit två kurer Pergotime, en enkel och en dubbel, och igår konstaterades det att jag har fått en 40 mm stor cysta på livmodern. Eftersom läkaren inte ville att du automatiskt skulle börja med nästa kur, så gör inte det. Det sätter mer käppar i hjulet än det hjälper. Nu får jag inte äta mer förrän cystan är borta, och det kan ta månader. Vänta hellre, så det blir helt rätt.
Wednesday85:
Gör du helt rätt i, bättre att ta det på den säkra sidan. Visst, det är supertrist att missa en månad, men det är i alla fall bättre än att det går som det gick för mig. Och ja, jag fick den för att jag åt Pergo. Blev överstimulerad, fast med enkel kur blev jag inte stimulerad alls.
Ana: Svårt att beskriva hur det känns. Det ömmar liksom på höger sida (där den sitter), men det gör absolut inte ont. Än. Jag vet att jag sa till doktorn att det hade känts annorlunda den här gången när jag åt Pergotime, och att jag hoppades att det var typ växtvärk jag känt. Men det var det ju alltså inte, utan VUL:et visade cystan istället. Kände under den här Pergotimekuren en ganska kraftig molande värk i livmodern dag 2+3 med Pergotime, men sen har jag inte känt mer. Trodde som sagt att det kanske var äggblåsorna som växte. Jag hade aldrig nånsin misstänkt att jag hade en cysta om vi inte hade sett det på VUL:et. Sen har jag iofs ganska hög smärttröskel, men det har inte alls gjort SÅ ont. Bara ömmat lite. Men om du är orolig är det bättre att du kollar dig för säkerhets skull. De ser med en gång om det är nåt. En stor, mörk "fläck" på VUL:et. Går inte att missa.
Misslyckades på 16:e försöket, börjar med nästa kur nu på torsdag. Lite för nere för att orka skriva mer, är så trött på allt som har men hormoner och väntan att göra. Kommer aldrig få vår bebis, så jag fattar inte varför jag fortsätter månad ut och månad in. Ändå gör jag det och kommer fortsätta göra det. Vill inte ge upp hoppet.
Molnet:
Jag kan bara hålla med, fast planerar barn är inget forum för mig heller, för jag vill inte ha folk omkring mig som plussar hela tiden. Räcker med dem jag har i min umgängeskrets. Om vi nånsin lyckas kommer det att ta tid... Och just nu orkar jag inte med andras lycka.
16:e försöket misslyckades, ska påbörja tredje kuren med Pergotime på torsdag. Första gick inte alls, andra fick jag iofs ÄL, men där förstörde en cysta allt...och nu är det då dags för tredje kuren. Fattar inte hur man orkar hålla på egentligen, men längtan efter en liten är visst större än lidandet på vägen dit. Även om man inte längre hoppar av glädje vid tanke på sex och man mer eller mindre har gett upp, kan man bara inte ge upp helt. Inte än. Det finns ju fortfarande en chans...
Jag begriper det inte heller... Inte är det några 20 % för oss i alla fall...
IVF är inte aktuellt för oss än, tror vår läkare vill att vi provar "allt annat" först. Men det är ju just det som tar sån tid. När kroppen väl svarar blir det överstimulerad annars händer inte ett pip. Känns lite svart ibland. Men vår läkare menar att eftersom jag har PCO-s är det bara en fråga om NÄR inte OM vi får barn, eftersom det finns bra mediciner osv, men det har ju fortfarande inte hänt nåt... Vet att jag är otålig, men hade jag fått bestämma hade vi haft barn när jag var 25, nu vet jag inte ens om jag kommer hinna innan 30... Inget ont om föräldrar över 30, det är absolut inte det, bara att jag själv ville ha tidigare och vill ha NU. Våra barn blir så mycket yngre än alla våra vänners barn. Det känns för mig väldigt synd att de inte kommer få nån glädje av varann.
Molnet:
Vilken tråkig situation! Jag vet precis hur det är att inte kunna finansiera det själv, det kan inte vi heller p.g.a. att min sambo har skulder (sen sitt förra liv), men tyvärr påverkar det ju oss nu. Var kommer din kille ifrån? Hur ser han på det här med fertilitetshjälp? Min kille vill helst inte prata om det alls, och tycker inte att det är lönt att hetsa upp sig över... Det kommer när det kommer, typ.
Molnet:
Tack så mycket! I vårt fall är det inte min sambo det är fel på, utan mig. Och vi har det svart på vitt. Hans spermieprov var lysande, så t.o.m. fertilitetsläkaren mer eller mindre berömde honom. Mindre kul för mig att sitta där och få bekräftat att det var som jag trodde - mig det var fel på. Min sambo brukar stoltsera om sina simmare då och då, men mest mellan oss två givetvis. Jag missunnar honom inte det, självklart ska han vara glad över att han är så viril, men det tär ju inte mindre på mig för det. Jag tror mest att han inte vill prata om det för om man inte pratar om det, så finns ju inte problemet och då kan ju alla vara glada och må bra. Eller? Nej... Sen vill han väl vara stark för min skull också, men jag behöver inte det, utan nån som kan stötta mig genom att prata om det och finnas där, och det har jag sagt till honom. Men det är ändå svårt, för han gör det inte gärna. Men men, alla handskas vi med det på olika sätt, klart att det är jobbigast för den som felet ligger hos. I vårt fall är det ju jag som får proppa i mig hormoner som får mig ur balans och som gör att jag mår jättedåligt i perioder. Det är min kropp som påverkas, även om det är svårt för honom att bara se på och inte kunna göra nåt.
Vad mycket meningslöst babbel det blev nu, men jag behövde väl skriva av mig lite...