Håller med inlägg 11!
Jag skar mig när jag var ca 11 år gammal, inte djupt men jag skadade ju mig själv, under alla år trodde jag att det mest handlade om uppmärksamhet. Ända tills nu:
För två år sedan blev jag våldtagen, strax efter det så fan jag inte orken att ta vara på mig sälv som tidigare, jag slutade motionera och började äta mer eller mindre oavbrutet. När jag tre månader efter det insåg att jag gått upp 10 kilo, så slutade det med att jag fick så stark ångest att jag började kräkad efter att jag ätit. Jag orkade inte ta vara på mig själv och mådde bara konstatnt dåligt och hade ångest och utvecklade direkt en ätstörning som pendlar mellan "mia" och "ana".
När det känns som att man lever i konstant mörker (obeskrivlig känska), så når man tillslut sin gräns. Instängd och frustrerad försöker man vell mer eller mindre ropa på hjälp, men man skäms ändå för mycket för att verkligen göra det.
Det blir för mycket, och man vet inte hur man ska ta sig till. När smärtan i själen är så outlidlig så går det sällan att sätta ord på.
När frustrationen inte går att hantera längre.. Ja det finns igentligen inga ord som räcker till för att förklara.
När jag levt med dessa känslor ett år så tappade jag kontrollen och jag kända att min enda utväg var att skära mig.
Jag förstog inte riktigt varför jag gjorde det..
Nu har det gått två år sedan allt började, jag har fortfarande ätstörningar, värre än någonsin. All ångest har blivigt värre, vårdtäcktsmammen har åkt fast och jag har fått reda på att jag ska vittna(han har våldtagit många tjejer och räknas som pedofil), hur ska jag det förmå mig att gå in i ett rum där jag vet att jag kommer kunna se honom och andas samma luft!?
Oj spårade ur lite på min poäng där men i alla fall.
Nu ett år sen jag skärde mig har jag kunnat relatera till mig själv nu och då, och för mig var det att visa en känsla som jag inte kunde sätta ord på. Ett försök att visa hur jag ser ut i själen.
Att skära sig är ett rop på hjälp, inte efter uppmärksamhet!
Jag kan inte tala för varför andra skär sig, men jag tycker att det är att bagatelisera någon som verkligen lider innuti när man ifrågasätter om denne verkligen mår dåligt eller om man bara vill ha uppmärksamhet, med största sannolikhet så syns det inte utanpå(personligheten alltså).
Att ifrågasätta någon som förmodligen mår så dåligt, usch.. det gör mig ledsen, hur ska den personen någonsin våga blotta sitt innre igen efter det..
Är helt övertygad om att det finns de som gör det för uppmärksamheten.