Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Håller tummarna för dig! :)

Detsamma! Har ni "satt igång" än?

Vi kör på som vanligt just nu men har inte börjat med "hårdträningen" än haha. Har ägglossning nästa vecka och då blir det lite extra mys! :)

Jäkla skit, mensen kom med besked igår mitt när jag satt och åt finlunch med en vän... :(

Får försöka släppa detta du ett par dagar tills det är dags att börja äl-testa igen.

Nån som har nåt tips på hur man kan sysselsätta sig under tiden så att man inte tänker på det konstant? Jag behöver verkligen ett riktigt projekt att gå in i, annars tar detta över mitt liv!

Hej, vilken fin tråd.

För en vecka sen fick vi missfall, första graviditeten. Skulle precis gå in i v 13, kändes som att snubbla på målsnöret. För oss har kub-testet hägrat som ett sista kvitto på att allt var bra. Men det fick vi aldrig göra.

Graviditeten har varit som en berg-och-dalbana. Plussade och insåg att vi gick in i v 7. En dag senare kom en störtblödning och vi tänkte: ?jaha, det var det, kul att vi kan bli gravida?. Jag ringde barnmorska och fick upp hoppet om att det inte behövde vara något. Därefter började jag må riktigt illa, var hemma från jobbet i nästan en vecka. Väl tillbaka fick jag en till störtblödning. Med klumpar. Ringde runt för att få ett vul och mådde dåligt. Hade fått en tid för ul 3 veckor senare pga den första blödningen. Men 3 veckor är så lång tid att vänta när man är orolig. Speciellt när vissa barnmorskor tror det är ett missfall och andra tror det är ingen fara. Nåväl, fick tid i grannkommunen och väl där fick vi se ett tickande hjärta. Så glada vi blev. Rätt storlek och allt! Yay!

2 veckor senare kom en störtblödning, nu kände jag mig lugn. Äh, det här är ingen fara. Blodflytningar över helgen och ännu en störtblödning tre dagar sen. Luften gick ur mig. Ska de komma så här ofta?! Blodblandade flytningar fram till vi fick göra ul. Yay! Tickande hjärta och den lille krabaten hade växt. Vi skulle få hoppa fram nästan en hel vecka. Slippa v 12. Puh. Jaha, två dagar senare. När jag precis accepterat att jag är en sån som blöder, fick jag en störtblödning. Men plus spänningar i magen denna gången, som jag aldrig haft. Som tilltog. Och till slut åkte vi in till akuten, där moderkaka med foster i åkte ut. Blod överallt kändes det som. Och värkar som gick ut i höfter och kändes i korsryggen. Undersköterskorna stod på sig att vi skulle få göra vul, för att verkligen få konstaterat missfall. Och typ allt hade åkt ut, lite slemhinnor kvar.

Jag har inte mått bra i veckan. Frossa , feber som gått över och en krampande livmoder.

Ibland kan jag se det klart: vissa får leva i 100 år, andra 12 veckor. Vi får vara tacksamma för den tiden vi fick. Men idag gör det bara ont och känns orättvist. Tror dock det är bra att gråta och känna alla känslor nu.

Var så skönt att läsa i denna tråden idag. Jag tror att missfall vid första graviditeten är vanligt, men är superjobbigt. När jag avbokat tider och var inne på akuten har jag alltid fått frågan: ?var det första barnet?? -?ja?. Sen tyst. Eller ?det betyder ju inte att ni inte kommer kunna få barn framöver?. Som att ifall vi haft ett barn, så hade vi iaf haft det.

Nej idag är jag ledsen, så får jag komma igen imorgon.

Jag tror vid en förhoppningsvis ny graviditet tror jag att jag inte kommer vara så nojig, iom att vi har haft denna berg och dalbana, med blödningar mm. Men heller inte våga hoppas förrän efter v 13.

Minns när jag skrev detta. Känns så längesen! Vill bara säga till alla er andra att inte ge upp! Ni kommer bli gravida och det kommer gå bra för er med. Efter 9 försök så tog det sig på oss igen och denna gången ser det ut att gå vägen (peppar peppar). Jag är går in i vecka 18 imorgon :) vi fick vårat plus när vi stressade som minst över att bli gravida igen. Inga ägglossninstest, inget tjat. Lycka till med er alla! :)

Hej! Åh vad fint och vad glad jag blir att du skriver detta. Det har varit en tuff tid för mig och fortfarande kommer sorgen i vågor. Väntan är jobbig och glädjen vi kände förr och spänningen över barn är borta. Om jag någonsin får barn ska jag minnas detta och inte vara så okänslig mot andra som inte har barn som jag upplever omkring mig nu. Aldrig att jag ska gnälla över hur jobbigt det är med graviditet och hur jobbigt det är med barn framför någon som kanske, kanske, går igenom det jag går igenom nu.

Ville bara skriva några uppmuntrande rader till er som försöker bli gravida igen efter missfall och känner hopplöshet.

Jag fick missfall i vecka 10 i november förra året, sörjde detta något oerhört och ville direkt bli gravid igen. Efter fem månader av sorg, stress, ägglossningstester och gravtest lyckades vi igen i april, men några dagar efter plusset blev det missfall igen.

Då påbörjade vi en fertilitetsutredning under sommaren för att se om något var på tok, samt för att jag var 37 och kände mig superstressad. Alla provsvar var normala, inget var fel. Jag slutade även helt med ägglossningstesterna och litade enbart på ?sekretmetoden?.

Efter att jag i juli gjort en spolning av livmodern och äggledarna för att se om något satt i vägen (detta var en del av utredningen) så kom aldrig mensen. Jag var gravid igen! Och denna gången gick det bättre, nu är jag i vecka 25 och känner bebisen sparka varje dag!

Jag ville bara säga att även om du fått ett missfall, eller till och med två, så behöver det inte betyda att du inte kan få en lyckad graviditet. Jag är nu 38 år och inne på min tredje graviditet på ett år men denna gången ska det gå bra!

Stort lycka till till er alla som kämpar!

Jag följer gärna med här. Fick konstaterat MA i måndags, skulle idag gått in i vecka 14 men bebisen va cirka 7+1 veckor gammal så den har legat där inne länge. Natten därpå fick jag ont i ryggslutet och lite klart blod, va som att kroppen fattade när hjärnan visste. Tog cytotec ändå efter att jag pratat med gyn och några timmar senare hade jag kraftiga smärtor och blödningar som nu lagt sig. Blöder bara sparsamt, borde jag inte blöda mer? Kom mycket klumpar under gårgagen men nu är det mindre än en riklig mens. Hoppas jag slipper skrapning...

Har återbesök den 27, om allt ser bra ut kör jag direkt när ÄL kommer igång, vill bara bli gravid igen. 

Jag blödde ganska sparsamt under mitt MF, men några veckor senare fick jag mens i 10 hela dagar vilket jag antar var en reaktion på det hela. Mitt råd som jag önskar att någon sagt till mig är att inte vara rädd för blödningarna, jag åkte in och ut på akuten flera varv för att jag var så rädd, nu har jag lärt mig att det (i alla fall i mitt fall, MF vecka 7) var ganska mycket blod men att det är helt normalt och ingen fara. Nu är jag bara glad att vara frisk och att min cykel är tillbaka. Det är ingen lätt sak att gå igenom. Massa styrkekramar till dig!