Dystymi?

Här är en till med dystymi!

Jag är drygt 30 år och har inget minne av att jag nånsin har varit riktigt lycklig, känns som att jag är född så här. Men omgivningen tycker att jag är en glad och go tjej, de jag har berättat för har blivit ordentligt chockade när jag har avslöjat hur jag egentligen mår på insidan. Vilken bra skådespelare man är! För insidan är alldeles grå och tom känns det som...

Har periodvis haft ordentliga depressioner och äter mediciner sedan några år tillbaka. Förr hade jag otroligt dåligt självförtroende och tyckte att jag var fulast i världen. Det gör jag inte längre, med hjälp av medicinerna har jag fått en annan bild av mej själv. Men medicinerna gör mej ju inte lycklig, får mej bara att stå ut med livet. Fast visst känns det jobbigt om jag tänker mej att jag ska må så här hela livet, det är inget jag ser fram emot direkt. Jag har inga känslor för människor i min omgivning, har rätt stort umgänge men skulle egentligen klara mej lika bra utan dom känns det som. Jag har inte nån social fobi, har inga problem på det området. Men ätstörningar, bulimi, har jag kämpat med periodvis under 15 års tid även om det har blivit otroligt mycket bättre sedan jag började med medicinerna.

Jag är ständigt trött trots att jag för det mesta sover rätt bra. Är håglös och orkar inte ta mej för saker. Lat skulle nog många kalla det men det är djupare än så, det är liksom förlamande på nåt sätt. Drömdagen är väl att bara ligga i soffan och läsa, trots att jag egentligen skulle vilja så mycket mer.

Det var lite om mej, det blir snurrigt märker jag när man ska beskriva allt väldigt kort. Visst är det otroligt jobbigt att ha det så här och ibland undrar jag om det är värt att leva om det ska fortsätta att vara så här. Men med lite stöd från andra i samma sits så kanske det går bättre. Jag har inga krav på att vara superlycklig hela tiden men jag skulle vilja få känna mej genuint glad och nöjd åtminstone NÅN gång!

Kram från mej!

Tack Eva!

Nej jag hade ingen jobbig barndom, kommer från en "normal" familj och inget speciellt har hänt vad jag vet. Mina föräldrar gjorde kanske inte allt perfekt men dom gjorde så gott dom kunde. Men jag blev sån här ändå! Mina tre syskon har inte samma problem som jag.

Jag läser också mycket. Minst ett par timmar om dagen, ofta mer. Det är ett bra sätt att för en stund fly till en annan värld, få koncentrera mej på nåt annat och kanske lära mej en del också.

Jag äter Cipramil men funderar på att be att få byta. Det skadar ju inte att prova nåt nytt. Vem vet, jag kanske skulle må bättre av det?

Jag gör precis dom du Eva skrev att du gör, kör mitt skådespel och alla omkring mej tror att jag är en positiv och lyckad människa. Utifrån ser det verkligen ut så, jag har familj och ett schysst jobb, bor i ett rätt fint hus och har det mesta man behöver utan att vara rik på nåt sätt. Ser nog ganska perfekt ut utifrån. Men inuti är det ju bara dött och jag kan inte uppskatta det jag har hur mycket jag än försöker. Jag tycker inte själv att jag har för höga krav, det enda jag vill är att få vara glad över det jag har. Och jag skulle gärna byta mitt hus mot en koja i skogen om jag bara fick känna lite lycka i hjärtat nån gång ibland!

Läste just igenom tråden en gång till och det som slog mej är att ordet HÅGLÖS som några av er har använt nog är det som beskriver mej allra bäst. Det är liksom på pricken!