Min sambo förstår inte varför jag är ledsen efter missfallet.
Vi har inte direkt försökt att bli med barn, utan mer sagt händer det så händer det. Jag har sedan flera år tillbaka haft problem med höga prolaktinvärden och min gynekolog har sagt till mig att det nog inte lär bli så lätt för mig att bli med barn. När mensen så i söndags var tre dagar sen tog jag ett test och det var positivt. Blev överlycklig! Berättade för sambon som även han blev väldigt glad. Så i måndags efter träningen fick jag panikont i magen. Tränade inte alls hårt utan gick bara i rask takt på löpbandet i ca en timma. När jag väl kom hem började jag blöda (och då inte lite). Ringde till akuten som inte tyckte jag behövde komma in då det med största säkerhet var frågan om ett tidigt missfall, och då de ändå inte ser någonting så tidigt i graviditeten.
Jag blev helt förkrossad över detta. Sambon däremot förstår inte alls varför jag är så ledsen. Han tycker att jag är onormal över att sörja något som jag bara haft i en dag. Min sambo belv uppsagd för några veckor sedan och efter dess har han inte varit riktigt sig själv. Jag blir bara ännu mer ledsen över hans okänslighet. Har han rätt, är det onormalt att bli så ledsen som jag när jag bara vetat om graviditeten i en dag? Känner mig väldigt ensam i det här och jag har väldigt svårt att bara sitta på jobbet och bara fortsätta som om ingenting har hänt.