Det värsta sveket...

Shootking, i flera månader har jag läst härinne om otrohet i hopp om att hitta någon som upplevt det värsta sveket, men som försöker gå vidare utan att förlora sig själv. Inte förrän jag läst det du just nu går igenom, känner jag att jag har hittat någon i en liknande psykisk situation som jag själv. Jag hittar styrka i att läsa att du klarar stå på benen, tänka någorlunda klart, och att du klarar att hålla dina känslor i schack.

Det jag själv har varit med om är inte otrohet, men väl ett enormt svek. Min man och jag blev oplanerat gravida strax före jul. Vi har två små barn, varav den yngste var tre månader när jag blev gravid. Vi använde en dålig preventivmedelsmetod, och jag trodde vi var överens om ett tredje barn ganska snart framöver, varför detta fick fortgå. Han tvingade igenom en abort med alla tänkbara medel. Jag mår fruktansvärt dåligt psykiskt, och står/har stått också med exakt samma frågor som du; Hur kunde han? Hur kunde han driva igenom aborten på det sätt han gjorde? Vem är han? Vem är jag som stannar kvar och försöker gå vidare? Inser han vad han GJORT?
Tusen frågor, och inga svar trots flera månaders parrådgivning. Jag försöker älska honom som förut, jag försöker få familjen att hålla ihop. Men ingenting kommer någonsin bli som det varit. Han var min bästa vän. Han var den jag litade på, den jag hade tillit till, den jag förlitade mig på. Han vill inget hellre än att livet ska bli som vanligt, så vanligt som det nu kan bli. Jag vill det också, men det är så oerhört svårt. Jag ramlar hela tiden tillbaka till det som hände. Hamnar i avgrunden där frågorna fortsätter eka "Hur KUNDE han?" Hur kunde han göra detta mot mig, hur kunde han medvetet SKADA mig så djupt?
Det går upp och det går ner. I vissa perioder känner jag mig starkare, att livet nog kan bli bra ändå trots såren. I andra stunder känner jag sådan enorm avsmak och förakt för honom. Och för mig själv, att jag inte är sådär svart och vit som så många verkar vara. Lämna honom på dagen, kasta ut honom...Det går liksom inte till så. Vi har ett 6-årigt förhållande bakom oss, varit gifta i två år. Vi har två barn. Vi har/hade framtidsplaner. Jag älskar honom men samtidigt är det så skadat. Jag förstår verkligen vad du går igenom, även om det gäller en annan sits för mig. Men jag känner igen dina känslor.

Jag kommer följa din tråd och jag hoppas du klarar det här.

Shootking: Jag förstår hur du tänker med detta att det mesta jobbet nu på något sätt har hamnat hos dig; det är DU som ska förlåta, som ska kunna gå vidare. I min situation fastnar jag i detta. Det mesta lidandet är det jag som bär upp, det är jag som måste förlåta en oförlåtlig handling, och den som utfört den är samma person som jag måste förlåta. Det är jättesvårt. För man känner sig ju så sårad och förstörd.
Om du klarar att lägga detta till "handlingarna" tycker jag du är oerhört stark. Jag har försökt. Och min man kommer ju ändå alltid ha gjort det han har gjort. På något sätt finns det inget han kan göra för att göra det ogjort. Det han gjort är oförlåtligt. Men ändå måste man förlåta för att kunna gå vidare.
Jag vet inte om jag håller med Fred i att du är för snäll. Klok är du, du månar om din familj. Du älskar din fru. Då tvingas man kanske lägga undan sig själv i viss mån till förmån för familjen. Men en förutsättning är ju att din fru är beredd att göra vad hon behöver för att hamna på plus i "förtroendekontot" igen. Och att du kan se det hon gör.
Jag tycker dock att du inte ska skylla något av det här på klimatet i ert förhållande. Hur dåligt man än har det, så är man monogam så länge man håller ihop. Ett dåligt förhållande kan aldrig vara en ursäkt till att svika den andre. Att din fru gjort sina val kan aldrig bli ditt fel, hur skulle det kunna vara det?

Fred: Jag tycker du har väldigt rätt i det du skriver. Men jag tror Shootking är på en annan plats. Vi vet heller inget om deras inbördes balans före detta hände. han kan inte bli någon han inte är, ej heller hans fru.

Jag måste bara få säga en sak till alla som verkar ha en väldigt svart-vit hållning till otrohet och svek partners emellan.
Före jag var med om det som hänt mig och min man, tänkte jag också väldigt svart-vitt. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle acceptera en otrohet eller djupt svek. Idag vet jag att det inte går till så. Man är inte alltid den man är, man ger inte upp familj, barn och framtid hur som helst. Man slutar faktiskt inte älska sin partner trots svek. Man försöker mest bara förstå och överleva kaoset. Som Shootking skriver, hon är fortfarande den hon är. Livet är inte svart eller vitt, även om man tror man vet vad man kanske "borde" känna eller göra i vissa situationer, så varken känner eller gör man så. Jag tror man är väldigt påverkad av filmer o diskussioner om moral, rätt och fel. I filmerna går den sårade partnern på studs, kastar ut alla möbler och byter lås på dörren. I diskussioner med andra människor är alla väldigt överens om att de aldrig skulle acceptera ett djupt svek. Och ändå finns det inte en människa som vet hur de faktiskt skulle reagera i en situation de aldrig stått i.

Shootking: Ja, du har rätt, alla reagerar nog olika på livskriser. Jag har förlorat en del vänner under detta halvår som gått sedan allt brakade loss. Vänner som jag säkert tror menar väl, men som delger mig sin åsikt om mina val och min mans beteende. Jag har aldrig slutat älska min man i grunden, men kärleken är djupt skadad. Att då få höra vilken "skit" han är (ett av de mildare uttrycken) blir ju också att vrida om kniven ännu mer hos mig, eftersom jag väljer att stanna och försöka förlåta. Jag hoppas du har vänner omkring dig som kan ge dig stöd, utan att ifrågasätta varför du gör de val du gör med ditt sätt att klara situationen.

Shootking: Ja, det blir en komplex process. Det är ju att försöka ta in och förstå att det faktiskt har hänt. Ilska, harm, sorg och en massa andra känslor i en salig blandning. En förlåtelseprocess parallellt med en sorgeprocess. Just sorgeprocessen har tagit mycket av min mentala kraft, eftersom det var ett ofött barn med i bilden. Sorgen över barnet och sorgen över att livet tagit en vändning jag aldrig i mitt liv hade kunnat tänka mig. Sorgen över att ha fått se sidor hos min man jag aldrig hade anat han hade. Så mycket smärta. En period kunde jag känna glädje parallellt med sorgen, och det var en befrielse. Jag fick ett smakprov på hur en framtida känslostatus skulle kunna se ut. Men det går upp och det går ner.

Skönt att du haft en bra helg, Shootking! Och jag förstår att det är tufft att komma hem igen och vara i allt det svåra igen.

Förstår att det är svårt att hon inte säger vad hon vill. Men det är nog inte för att hon lutar åt att lämna det ni har tror jag. Hon är nog exakt så förvirrad som hon säger. Och såklart hon lider, det tror jag inte du ska tvivla på. Hon har ju vetat att hon har skadat den hon älskar, det sätter ju spår, det måste det ju göra. Jag tror ingen obemärkt gör en medveten skadehandling av egoistiska skäl utan att må fruktansvärt dåligt av det. SÅ mycket psykopati kan det bara inte finnas bland oss människor!

Jag tror också du behöver fokusera på dig själv i första hand nu, tills ni hittar ett sätt att nå varandra igen. Du behöver hitta din bas, det du står på...som inte utgörs av henne.

Sedan kan jag tala av egen erfarenhet, att känslan av ilska, sorg o maktlöshet kommer och går hela tiden. I vissa perioder känns det inte alls så mycket, i andra perioder kan jag skrika rakt ut. Men jag har lärt mig att när jag faller i avgrunden, är det bara att stå ut. Känslorna kommer lägga sig o jag hittar igen en någorlunda balans där jag fungerar.

Jag följer dig...

Shootking: Det har hänt så nyligen också. Det är ju bara knappa två veckor sedan. Håll ut tills första samtalet på parterapin i första hand. Bara släpp allt tills dess, och ta ett nytt beslut efter det. "Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka...". Det fanns en period då jag inte såg mer än en dag i taget. Idag ser jag faktistk att vi kommer ha en gemensam semester, och ser fram emot det.

Shootking: Spar alla frågor om varför osv tills terapin. Du blir bara snurrig o mår dåligt av att gissa varför hon gjort det hon gjort (om det nu inte är den förklaring hon själv gett, det med känna sig obehövd osv). Det du får svar på, får du svar på. Kanske inte allt. Antingen klarar ni det eller inte. Men jag tror båda måste vilja. kanske inte lika mycket, men måste vilja. Det kommer man långt på. Lägg inte så mycket skuld på dig sjlv. Man ska väl kunna ha en grå vardag utan att oroa sig för att ens partner är med någon annan?!

Ja exakt, så mycket värre kan det ju inte bli. Vi fick det rådet från vår terapeut: "vänta med diskussioner tills ni kommer hit, vänta med frågor". Hon menade nog att vår situation var så infekterad att det liksom inte skulle leda till något att dra det fram o tillbaka hemma. Men jag vet, man spricker o mår dåligt. Vill bara fråga o få svar. Det är nog där joggingen kommer in? Jag brukade gå o lägga mig för att komma ifrån.

Jobbigt att inte kunna sova! Sover ni fortfarande åtskilda?

Alice: Jag är föräldraledig och springer här fram och tillbaka...

Shootking: Låter komplicerat. Men ta då iaf till dig att detta som hände inte har med DIG att göra, utan främst med henne själv. Jag tror det är så i de flesta fall där den ene partnern beter sig totalt ologiskt utifrån hur man känner personen; det handlar om gamla saker.

Shootking: Jag förstår din smärta, och att det är en klen tröst att problemen finns i hennes förflutna troligtvis. Jag förstår att det måste kännas som du är totalt maktlös. Och det är du nog, krasst talat. Du vill fortsätta, men det är hos henne bollen ligger och hindrena finns. Jag lider verkligen med dig. Jag tror däremot att ditt liv kommer räta ut sig. Du har en styrka, det har du visat här i din text i denna tråd. Men tillåt dig känna det du känner, du har all rätt att känna precis exakt det du känner, vad det än är. Ditt liv är i spillror nu. Men inte för alltid, det är du för god människa för.

Shootking: Vad tråkigt att det utvecklats åt detta hållet. Jag förstår att det är tungt. Jag förstår också att du inte kan sluta vara dig själv även i detta. Är man en person som hellre vänder kinden till, fortsätter man nog vara det in i det sista. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Jag personligen tror att det viktigaste är att vara sann mot sig själv i det man gör. Känns det rätt att behandla henne rättvist trots det hon gjort, ska du göra det. Känns det rätt att bli lite "bad" ska du vara det. Se bara till att du går ur det här med huvudet högt, att du kan se tillbaka och vara nöjd med hur du gick ur det hela. Jag är inte säker på att man kan se det som att din fru givit dig en käftsmäll. Man KAN inte bara kasta bort allt man har, det förflutna påverkar en, hon är ju fortfarande en viktig person i ditt liv. Men, kanske jag pratar som en för snäll person, någon som också tar emot käftsmällar utan att förstå det. Jag vet inte.

Jag hoppas du kommer fortsätta skriva härinne, vi är många som följer ditt öde och vill det allra allra bästa för dig.

Shootking: Jag finns kvar o läser. Känner att jag inte har så mkt att tillföra, har inte varit med om det du går igenom. Min reaktion är att allt gått så fort! Det var ju nu i maj du skrev, bara ettpar tre veckor sedan! På ett sätt är det kanske bra. Då blir det inte ännu mer slitningar. Jag och min man valde ju att försöka lappa ihop. Det går sådär. Det går upp och det går ner, och kanske det slutar med att vi också delar på oss. Men med så mycket fler hårda ord och bittra tårar mellan oss än vad ni troligtvis kommer ha.
Du har trots allt lyckats hålla en positiv anda i dina inlägg och tankar, jag tycker du är jättestark. Sedan förstår jag också att det säkerligen händer väldigt mycket mer inom dig än vad som kommer fram i några rader ett par dagar i veckan.
Förstår att du saknar din fru. Mycket av sorgen är ju sorgen över det som varit och det som aldrig blev. Den sorgen känner jag igen.
Jag kommer fortsätta följa dig.

Vad synd att du inte kunde få ha denna fristad. Jag hoppas du finner lycka i livet, jag kommer hålla tummarna för dig!