Förlossningsrädda: hur blev det?

Tror allt beror på _vad_ man är rädd för.
En del är rädda för smärtan, att tappa kontrollen, att inte veta vad man ska gå igenom och vad som krävs av en, kommer man att klara av det, kommer barnet att vara friskt?

För mig var det tvärtom sjukhuset och alla dessa säkerhetsrutiner som gjorde mig rädd eftersom jag har en sjukhusrädsla pga dåliga erfarenheter och feldiagnoser sen tidigare.
Fick gå på aurorasamtal hos en BM som tyckte det var självklart att jag skulle få snitt när jag var så rädd och hon kunde inte för sitt liv förstå varför jag satt där och storbölade över hennes beslut. Att kejsarsnitt var min värsta farhåga hade hon inte förstått.

När värkarna väl satte igång var jag trygg, visste att jag skulle få föda på en förlossning som vill minska de medicinska metoderna och framföra de naturliga i födandet.
Första frågan jag fick "Hur vill du föda ditt barn"
Hade jag fått välja helt själv så hade jag fött hemma vart mitt svar varpå BM log och tyckte att då kan jag föda som hemma fast där hos henne. Det visade sig efteråt att hon även jobbar som hembarnmorska.
Allt gick kanon och när liten låg på mitt bröst kunde jag gjort om allt en gång till utan problem.

Andra barnet fick jag föda där jag själv ville, hemma, planerat med två barnmorskor vid min sida och även om det gjorde hur ont som helst och jag vid något tillfälle precis innan krystningen kom igång svor att jag hellre dör än tar en värk till så är det en positiv upplevelse.

Nu inför tredje barnet är jag nervös men inte rädd. Även denna gång planeras det att födas hemma så jag slipper det jag är rädd för - sjukhuset.

Allt mitt slit gav utdelning.
Jag var sjukskriven från v13 pga mardrömmar om förlossningen när jag väntade första barnet, är livrädd för sjukhus och hamnade hos en Aurora-BM som inte förstod _vad_ jag var rädd för utan redan på första samtalet fick jag erbjudande om snitt. Fick panik där och då för det var just _det_ jag var livrädd för, att hamna på operationsbordet.

Fick en annan aurora-barnmorska efter det som var supergo, vi gick igenom alla tänkbara situationer som kan uppstå, kom på "lösningar" - hur jag och min man tillsammans med BM kunde hantera situationen.
jag gick en profylaxandrningskurs och fick ännu mera tips och råd på hur jag kunde göra i olika situationer och sen gick jag på både vattengymnastik för gravida och gravid-yoga för att lära känna min kropp och hur jag får den så avslappnad som möjligt.

När värkarna väl började var jag upptagen med att trösta en killkompis vars flickvän dumpat honom tre veckor innan bröllopet och skyllde mina värkar på att vara förvärkar och inget att bry sig om.
Alla säger ju att man _VET_ när det är dags.
Efter 6 timamr hemma tyckte min man att det var dags att ringa in till förlossnignen och när jag pratade med BM där höll hon med mig "Ta två alvedon och försök att vila lite"
La mig på sängen och där satte allt igång ordentlgit, kunde inte ligga för det gjorde för ont, fick svårare att slappna av och mannen ringde återigen till sjukhuset och sa att nu kommer vi, han var inte alls bekväm med att vara hemma längre.
På sjukhuset fick jag frågan om hur jag ville föda mitt barn "Hade helst hoppat över sjukhus helt för det gör mig bara rädd" sa jag varpå BM tyckte att då får jag väl föda som hemma fast där med henne.
2 timmar senare gick vattnet, var bajsnödig och ville gå på toaletten precis som barnmorskan kom in och tyckte det var bra att vi satt på duschen.
Nä, vattnet gick och liten kommer nu svarade jag och mannen i munnen på varandra och 28 minuter senare låg han på mitt bröst.

Inget av mina rädslor infirade sig utan allt gick lungt och sansat till.
Jag var öppen 6cm när jag kom in och personalen fick mig verkligen att slappna av och känna mig trygg så jag tror att stödet man får under förlossnigen är A och O.