Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
detsamma
De har bestämt fader okänd.
Sen är det förälder barnet bor hos som inte kan flytta utan den andres medgivande om de har gemensam vårdnad.
Nr 16: Är han villig att gå med på det? Att hon kanske tar barnet om ett-två år och flyttar 50 mil bort? Tänkte eftersom han vill vara med på UL och så, hur har dom tänkt för barnet? Vill han ha kontakt som detsamma också frågat? Ett barn har ju trots allt rätt till sina två föräldrar. Jag förstår att det känns fruktansvärt för dig, vet ju inte själv heller om min lyckats åstadkomma ett barn fastän han inte fått utlösning med henne.
Skulle själv inte komma på tanken att vara otrogen. Inte för att prova på hur det känns heller, eller för att förstå min sambos tankar.
Tror inte det skulle varit sån härlig upplevelse heller. Skitfull, bli uppraggad på krogen och följa med en människa hem. Hetsa upp mig, inleda samlag och sedan tvärt sluta.
I och försig skulle det vara intressant att känna ångesten efteråt...
Men ändå, nej.
456
Han säger att de kom överens om det dvs båda gick med på det. Dock sa han att det vore roligt att gå på ul.
Just nu försöker jag tvinga honom att ringa henne för att fråga när ulet är. Vill inte att han kommer om några år och säger att jag förbjöd honom.
Härligt att läsa att ni har inte tänkt tanken att vara otrogna. Då är det jag som tänker fel. Och det vet jag också. Men på ett sätt känner jag mig så underlägsen jämfört med min man och alla som har varit otrogna. I stället för stolthet känner jag bara som om jag vore den "stackars lilla naiva" som inte vet någonting om det verkliga livet.
Nr16: Just det där att han vill vara med på ul tycker jag låter som att han har visst intresse ändå. Bra att du propsar på honom att ringa och fråga, just som du säger... Att inte du ska bli beskylld sedan.
detsamma: Ångesten och det sätt som min sambo mått på har gett mig nog bevis på att det inte skulle vara värt det!
Detsamma; Jag förstår hur du tänker. Men det blir inte samma sak för du har inte kännt behovet av en annan och kan därför inte sätta dig in i hur han tänkt och känt ändå. *Ler lite*
Jag är 29, 2 barn under 5 år.
hur ofta vi pratar om det beror på mig. Ibland nämns det inte på ett par dagar, ibland flera ggr om dagen. Mest om hur jag kännre och vad jag är rädd för och varför. Och jag frågar om hur han känner tänker och mår. Det är ytterst ovanligt att han sponant tar upp det som varit men pratar ganska mycket om hur vi ska arbeta frammåt och så. När han skulle köpa min födelsedagspresent hade han tänkt låssas som om han skulle göra något annat men ångesten att ljuga steg och han var tvungen att säga det och vad det var han skulle göra.
Det måste vara tärande att inte veta hur han ska ha et med barnet så att du vet ur du ska känna inför allt!
Är jag en hemsk människa om jag inte orkar när jul närmar sig?
Nej, det är du inte!!!
Men det är nog lättare om du vet vad du har att vänta så fort som möjligt. Dvs hur ni tre + barnet ska göra.
Problemet är när jag vill prata om det blir han sur för jag fortfarande ältar det. Konstigt att jag inte glömt det liksom?