När ALLA andra har lätt att få barn...

IsaCMojs: Orkar du umgås med alla "fertila" ändå? Eller undviker du det för det mesta?

Jag läste i någons tråd i dag igen att de bara umgås med barnlösa vänner - men hur ska man göra när man har tio vänner med bäbisar och magar och bara en enda utan barn (men som när som helst lär bli gravid)? Ensam vill jag inte vara.

Eva X: Vi har försökt i tre år, tre misslyckade inseminationer, ska påbörja IVF-försök, förhoppningsvis till hösten. Vi är "oförklarligt barnlösa".

Aunt Molly: Jättebra att du frågar! Det viktigaste är nog bara att finnas där, var inte så "på" utan låt din vän ta upp det när det passar henne. Man har verkligen sina dagar då man inte orkar prata om det. (Jag kan själv känna att jag är svår att ha att göra med ibland, men de som verkligen bryr sig är guld värda).

Känner igen det ni alla skriver om. Nästa person som säger åt mig att slappna av och inte tänka så mycket på det vet jag inte vad jag gör med. Är också otroligt trött på solskenshistorierna, de hjälper inte!

Ska på tjejfest om några veckor, fasar redan för allt barnsnack. Samtidigt förstår jag dem för om jag får barn så kommer det troligtvis vara det mest fantastiska i världen och då är det klart att man vill prata om det. Tack och lov ska min bästa vän med och hon vet exakt hur jag mår/känner och hon är duktig på att styra samtalen åt rätt håll.

Kram på er allihop!

Hej Eva X

Jag förstår helt vad du säger: de som fått barn direkt förstår verkligen inte hur det är vara utan. Jag har en kompis som drev med barnlöshet offentligt trots att hon visste vilken situation jag och min sambo var i och trots att hon var en av de få som visste...

Niinaaa; vilken trevligt samtal ;-( finns det något värre än att tappa ett barn? Hur kan man bara tänka på sig själv som utomstående när man pratar med en människa som behöver stöd? Jag läste här att det äntligen lyckats för dig- GRATTIS!!!

Har också hört+läst att det borde finnas många i ens omgivning i liknande situation, men icke vad jag märkt minsan. ALLA har lyckats för eller senare. Jag är visst ett vandrande "worst case scenario". Läste i DN i dag att år 2010 kommer var 6e kvinna vara barnlös, frivilligt eller ofrivilligt. Kanske blir mindre ensamt då? Fast jag hoppas då för allt i världen att inte vara en av dessa år 2010. Tydligen så har läkarna bestämt sig för att börja informera hårdare om hur snabbt fertiliteten minskar efter typ 30. Kul att man inte visste tidigare utan enbart fokuserat stenhårt på att "skydda sig". Letade man från 26 års ålder för barnalstrande. Hittade, trodde jag, vid 28, men han lovade guld och gröna skogar som han aldrig höll. Vid 34 träffade jag min nuvarande. Började försöka vid 36 och är nu 40. Ja, i dag är Bitterfittan stark inom mig, hoppas ni inte tar illa upp.
Kram på er!

Skånehopp: Jobbigt med tjejfest, tycker att allt, allt, precis allt handlar om barn i sådana lägen nuförtiden. Skönt att du någon att luta dig mot i alla fall!

Har ni läst boken "Ägglossning" av Judith Uyterlinde. Om inte så kan jag tipsa om den - bra och igenkännande läsning!

Hej också Cylin och HoppasLina!

Helt ok, Hoppaslina, Bitterfittan är stark inom mig ganska ofta också... Men vi ska inte vara en av de barnlösa 2010, eller hur?

Kram på er!

Har en liten undran här. Innan vår son kom, efter ca 4 års kämpande som innebar, utredning, 2 operationer, inseminationer så vet jag vad detta väntande är. Nu är vi inne på barn nr 2 som också kom till genom insem. Nu till min fråga: jag har en svägerska som i aug varit gift i 2 år. vi är i samma ålder (dvs bit över 30) och dom har ännu inga barn. Vi känner varanda men inte superväl. tycker bra om henne. Under bröllopet för snart 2 år sen ville dom ha 3 barn sa dom och ännu är det tomt på fronten. Frågan är alltså: tycker ni jag ska fråga henne om barnlöseheten, och i så fall hur? jag vill ju inte snoka! samtidigt som jag vet så mycket om hur utredningar mm går till och hur längtan känns!!! Svårt att börja liksom.

Vad säger ni?

asdf987
Vet din svägerska om hur ni haft det? Om hon vet de så fråga inte för då kan hon själv berätta för er om hon vill och om hon har frågor. Förstår att du vill vara snäll och bry dig men frågorna som du säkert vet själv kan vara väl så sårande även om man menar väl. Det är min tanke i allafall.

ädl: Tack för svar. nix, hon vet inte vad vi gått igenom. Min sambo är inte så pigg på att berätta även om det gäller hans bror. Men jag har funderat på att jag borde öppna med hur jobbigt det var för mig och se hur hon reagerar. Jag tror ju att jag i hennes ögon 'bara' producerar en massa barn (dvs 2). Frågan är hur jag öppnar.....
fler råd från er?

Jag tycker att du kan ta upp det med henne enskilt, bara du & hon. berätta om er jobbiga tid.
Då har hon ju läge att prata om hon vill.

Tror att hon blir tacksam. Det skulle jag blivit

asdf987: Om jag hade haft en sådan som du i min närhet hade jag gärna velat veta, just för att man lätt känner sig så ensam. Bäst är väl att vid tillfälle när ni är själva börja berätta om hur svårt ni hade det innan era barn blev till, så kan ju hon spinna vidare på ämnet om hon vill. Dessvärre kan det ta fel också, jag känner att vissa "solskenshistorier" bara gör mig ledsen i mina mörkaste stunder. Typ att man känner att även om andra också haft det svårt så har de ju sina barn nu - jag vet ju inte hur det kommer att sluta för mig. Jag kanske aldrig får barn. Men det är i mina allra mörkaste stunder.