*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Jag skulle inte ha något emot varken hetro eller homosexuella adoptivföräldrar till mina barn. Visst, för barnens skull utåt samhället kan det te sig så att det är enklare med hetrosexuella föräldrar, men det är samhället som är snedvridet, inte föräldrarna.
Oftast så är det faktiskt så att homosexuella föräldrar är mycket mer uppmärksamma på sitt/sina barn, just för att de har en annan 'press' på sig, men det är min personliga åsikt och inget forskning kommit fram till. Ofta blir barnen till dessa föräldrar mycket utåtriktade och väldigt pratsamma, kan stå för sig själva och sina föräldrar och 98% om inte fler blir hetrosexuella såvida de inte själva är homosexuella då det inte är något miljöbetingat.
Så kort sagt, så länge det finns kärlek, omtanke och uppmärksamhet.. ja, då spelar läggnigen mindre roll

ROKA... "men det kanske går att hindra vissa personer att utveckla sin läggning med tex rätt uppväxt mm"

Usch, här blir man ju rädd.. Vad då hänt med folks moral och värderingar?? Jag tycker det är sunt att faktiskt dessa människor inte längre blir 'botade' med elcocker å annat 'tortyr' utan att det faktiskt är så att det är ett ärligt intresse mellan två människor det handlar om oavsett det är hetro/homo/bi/transsexuellt förhållande.
Och iom att du har dessa åsikter så för du ju troligen över dem till dina barn, tänk om något av dina barn skulle komma hem och tala om att det var homosexuellt, hur skulle du då reagera?

Men visst, tror det finns mer rädsla hos killar än hos tjejjer också.

Lite fakta om homosexualitet:

Först och främst är det viktigt att reda ut det vanliga missförståndet att en människa är antingen homosexuell eller heterosexuell. Några forskare utvecklade en skala för att kunna mäta utsträckningen av homosexualitet och heterosexualitet hos individer.

De påstod att vissa individer är helt homosexuella i sin läggning, vissa är bisexuella, och vissa (faktiskt majoriteten av alla människor) är helt heterosexuella. Vissa heterosexuella kommer dock utöva homosexuellt beteende under särskilda omständigheter, då det inte finns tillgång till det motsatta könet (skolor, militärtjänstgöring, fängelser, etc.).

En skillnad bör göras mellan homosexuell läggning och homosexuellt beteende. Homosexuellt beteende är ganska vanligt i tonåren, medan förekomsten av homosexualitet i vuxen ålder är osäker och beräknas vara runt sju procent för män och fyra procent för kvinnor.

Inga former av homosexualitet är olagliga i Europa om bara de som utövar det enligt lagen är gamla nog.

Det finns ingen anledning för en homosexuell att söka psykiatrisk eller psykologisk hjälp om det inte finns andra känslomässiga symptom kopplade till det (till exempel ångest eller depression), eftersom homosexualitet inte längre anses vara en psykiatrisk störning.

OBS: vill tillägga vad gäller detta med militär/fängelse så finns inte mycket av det homosexuella beteendet iom att man försöker tilgodose individens sexuella behov genom besöksrum/lägenheter där man kan få utlopp för sina behov.

ROKA.. törs du svara på min fråga då?
Om något av dina 2 snart 3 barn kommer hem och säger sig vara homosexuellt, hur reagerar du? Skulle du då inte acceptera ditt barn som normalt?

Kan säga att själv skulle jag naturligtvis bli chockad, då det är inte det 'normala' i vårt samhälle, men bara man fått hämta andan och tanken så skulle jag stötta mitt barn fullt ut gentemot detta snedvridna samhälle som finns.

Och JO det finns studier som påvisar att män i högre grad känner olust än kvinnor iom att det är lite skillnad på två kvinnor än två män, själva samlaget ter sig mer.. får man kalla det otäckt!

Alltså, jag vill inte provocera, men tycker det är intressant att diskutera just hur man ser på olika människor.. olika läggningar, olika hudfärger, olika status i form av ekonomi osv.

Nu har Cissi kommit hem från skolan.. Guess what.. jag tog faktiskt chansen att fråga en leg psykolog och psykoterapeut vad hon ansåg i denna fråga, är det bättre för ett barn att bli adopterad av ett hetrosexuellt par än ett homosexuellt par.
JA - var hennes svar, p.g.a. detta samhälle vi lever i så får dessa barn, visserligen beroende på var de bor en mycket tuffare barndom där de liksom deras föräldrar ses som konstiga. (avvikande har några skrivit här inne!!) Men rent känslomässigt så nej, barnen far inte illa av att ha två mammor eller två pappor, lika lite som om de är adopterade från annat land och får föräldrar med annan hudfärg, eller kanske bara har en mamma eller en pappa.

Ni har diskuterat avvikande.. bidde diskussion om ordet.. här är inledningen till Mats Hiltes bok - Avvikande beteende:
Avvikande beteende handlar om utanförskap och sociala gränsdragningar. Samhällets stämplings- och utstötningsmekanismer talar om för oss var gränserna för det normala går.

Nog kan man tyvärr kalla homosexuella avvikande iom att de ges ett utanförskap i samhället.

maha6305
Ja, jag ville se vad en 'expert' inom området skulle svara. Iom att hon dagligen arbetar, numera med handledning då hon är prefekt på universitet om saken, men hon är högst insatt i numerqa vuxna personer och deras problematik som hänrör från barndomen (genom en psykodynamisk tolkning)

Självklart formas människan, från liten 0-3år är de mest avgörande åren i en liten människas liv. Vi människor har en förmåga att vid vuxen ålder kunna se 'på ett vuxet sätt' på saker som påverkat oss som barn och på så vis kunna mildra det som känts övermäktigt som barn. Och ofta är det just omgivningen som är ett stort bekymmer. (såvida inte missbruk eller incest finns inom familjen, men nu förhåller vi oss till 'normala' situationer).

För egen del så var jag ganska stor som barn, jag hade problem med barninkontinens, min pappa hade/har ett krokigt ben p.g.a. en olycka när han var tonåring och min mamma dog när jag var blott 7år. Tror ni mina kamrater snappade upp det snabbt?
Japp, diverse var smeknamnen om både storleken och förmågan och hålla tätt. Att min mamma inte längre fanns gjorde mig till en 'morslös' unge (även fast jag fick en styvmo vid 8års ålder), dvs. avvikande och att min pappa hade ett krokigt ben, gjorde honom till avvikande och därmed också mig.

Nej, för min del så har jag inget 'problem' med att homosexuella får adoptera, så länge där finns omtanke, kärlek och omvårdnad hos föräldrarna. Tod att se, uppmärksamma och bekräfta barnet det har inget med sexuell läggning att göra. Men jag har stora problem att acceptera vilket inskränkt sämhälle vi lever i, lika mycket nu som för ca 20år sedan när jag var barn. Att hitta något att mobba någon annan för kommer alltid finnas, tyvärr.. men å andra sidan.. vem mår sämst, den som blir mobbad eller den som mobbar.. finns alltid en anledning till att någon mobbar en annan.. ofta en mycket stor rädsla!

DaCiss.. det finns faktiskt forskning i den frågan och det är lite beroende vart man bor, men jo, barn till homosexuella löper tyvärr större risk att bli utsatta för mobbing p.g.a. föräldrarnas läggning, vilket är fel, lika fel som att jag blev mobbad p.g.a. de fyra anledningarna jag angav.. även fast jag växte upp i först en kärnfamilj och senare i en styvfamilj. Men jo, barn är grymma så är det, men oftast handlar det ju om uttryck för annat OCH föräldrarnas inställning spelar stor roll, har man som förälder en öppen attityd så har också barnen det, det är vi föräldrar som vrider barnen, de har inte ens en aning om vad homo eller hetro betyder.

Mason.. nej riktigt.. man kan inte låta mobbarna styra.. men det vi diskuterade var huruvida dessa barn löper större risk att bli mobbade p.g.a. att de har två mammor eller två pappor. Vi som bor på mindre ställen där avvikande blir jättestort säger att så är fallet.. kan man bara se skillnaden i individualism och anonymitet mellan vår lilla by och din 'stora stad'. Här känner alla varandra, alla vet allt innan det knappt hänt *suck* hatar det, hos er.. tja, kanske trappuppgången eller kvarteret vet vem ni är? Nje, lite överdrivet, då ska vi nog hamna i Stockholm/Göteborg eller Malmö.. men ni fattar vad jag försöker säga tror jag.
Här uppe har vi ett mindre samhälle med 200 hushåll.. inte direkt svårt att veta allt om alla då. så vore någon avvikande så vet alla det och har då någon, något emot det.. typ som ROKA har resonerat så blåser det liv i en helvetes eld, sprider sig som vinden.

LyckaJones.. det beror väl på vad de övriga barnen i det samhället vet också. Visste de att ni delade hus som 'kompisar' eller trodde de att ni var ihop, det är nog en ganska stor skillnad.

Yiskah.. vad bra att du delar med dig av dina erfarenheter
Du skriver "Jag tror det är superviktigt att bara vara sig själv och stå för det, för om man själv är osäker då blir andra det också!"

Tror jag också mycket på. T.o.m. de mest ingrodda fördommarna kan lösas upp om rädslan försvinner.. och det gör den ju mer och mer ju mer man visar saker.
Men just vad jag menar är den dynamiska kraft som föräldrar har, det är vi som påverkar våra barn, för som sagt, de vet inte skillnaden mellan hetro eller homo, de har inga förutfattade meningar och så som samhället är idag så är inte kärnfamiljen den vanligaste, definitivt inte. Lite snabbsummering av kvarteret där jag bor (i en liten by) 4 äldre ensamstående, 3 äldre par, 4 ensamstående föräldrar och 3 'kärnfamiljer'.
Bara här i vår lilla by (200 hushåll) finns faktiskt fler ensamstående än kärnfamiljer. Så ingen reagerar direkt om någon går isär.. det var väl synd typ.

Men när någon flyttar in i ett sådant här litet samhälle är det svårt att komma in i gemenskapen, homo eller ej.. ser bara hur tufft mina grabbar som är (fd.) missbrukare har det, det är nackdelen med ett mindre ställe och snacket går snabbt och minsta sak blir skitstor och det kan vara jobbigt även för en annan som bott här länge.
Vi förlorade en son i höstas.. oj, oj.. vi var nästan pestsmittade en tid, är återigen gravida.. tror ni det spekuleras mycket.. speciellt iom att det verkar som om det kan vara tvillingar.. men törs någon fråga rakt ut.. nej.