*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Tristan: Som en annan troende så blir man nästan lite arg över allt det du skriver här om GUD hit och dit. Vilken nytta gör det dina barn att ta dem till en kyrka och säga att det finns någon som bryr sig om dem? Ja vilken nytta finns det att visa någon annan kärlek? Det finns väl ingen nytta i det nej inte alls. Som barn kan jag säga att det kändes väldigt skönt att veta att det fanns någon som brydde sig då de andra barnen var elaka, det fanns någons om älskade mig oerhört och aldrig skulle göra mig något ont. Det kändes bra och som en stöttning! Jag är glad att mina föräldrar berättade om Gud för mig och om den kärlek han har för mig.

Mord och sådant hör till ondska. För att godhet skall existera måste det finnas en motpart. Det hela handlar ju om balans, yin och yang eller vad det heter. Om det inte fanns den minsta uns av ondska på jorden, bara kärlek kärlek och kärlek och lycka, skulle du känna igen det som gott då? Skulle du verkligen uppskatta godheten då och inse den? T ex, om du hela ditt liv varit rik och aldrig behövt oroa dig över pengar, skulle du förstå hur det är att vara fattig och hemlös? Nu kanske du skulle kunna ana hur det skulle kunna vara eftersom du sett och vet om att det existerar fattigdom och så, så jämförelsen är inte helt fullt så bra. Om alla på hela jorden var rika och det inte fanns någon fattigdom, skulle då någon förstå vad fattigdom var? Skulle de förstå att de var rika?
Jaja, massa svammel sånt här och svårt att förklara. Men för att godhet skall finnas behövs ondska, det är i alla fall mina teorier. Jag tror på Gud men tror även på att Satan existerar. Och han rår om ondskan.

Dessutom är inte min Gud och sätter stopp för allt för att han inte kan det. Satan jobbar ju emot honom och han är också väldigt stark. Sen så har Gud gett människan en egen vilja. Han har lovat att inte interfear med oss mänskor i hur vi lever våra liv. Han har gett oss en egen vilja för att vi ska kunna älska honom utav hela våra hjärtan utifrån oss själva. Han ville inte ha robotar som han programmerat att lyda honom och följa honom. Ja, så ser jag på saken i alla fall.

Detta var lite tankar från mig. Jag kände att jag ville svara på lite av det du skrivit till Tristan för ja, det lät bara lite byrskt mot något jag tror på.

Pamela: Det är väl inte olagligt för syskon att bli kära i varann? Eller menade du att det är olagligt för syskon att adoptera? Kom ihåg att det inte var länge sedan det var olagligt för homosexuella att adoptera barn och det var inte länge sedan det ansågs lika fult och äckligt med homosexualitet som vissa här verkar tycka att syskonkärlek är.

Jag reagerade tidigare på hoten om att stänga denna tråd faktiskt just pga av att man talat om syskonkärlek i jämförelse. Man skulle alltså stängt tråden med motivering hets mot folkgrupp. Ja jag tycker det vekrligen skulle vara hets mot folkgrupp om man stängde tråden. Men inte mot homosexuella utan jag känner att det skulle vara fel mot de syskon som idag är kära i varann. Tänk om någon sådan läst här. Hur skulle det kännas för den att läsa allt om hur äckligt det är och hur skulle det kännas att veta att hela tråden stängdes ner pga av att det kändes så hemskt för vissa läsare att läsa om såna abnormaliteter och sjukdomsbilder? Allt för att man är kär i "fel" person och den älskar dig tillbaka. Hur kan kärlek kännas så hemsk och äcklig för vissa? Om ingen i förhållandet skadas vad är då så hemskt och äckligt? Till och med såpass äckligt att man inte ens får skriva om det?

Min gräns kan jag tala om. Jag tycker all kärlek ska respekteras så länge båda parterna mår bra och ingen far illa utav den.

Rättelse, jag kände att jag ville skriva för det du Tristan skrivit till Fatima, inte till Tristan Det blev lite fel!

Tristan: Jag började mitt andra inlägg på samma sätt, skrev "Tristan:..." där så det var adresserat och menat till dig. Sedan då jag skrev ett stycka och började det med "Pamela:.." Ja då var det riktat till henne.

Jag har ju inte sagt hur jag kommer uppfostra mina barn och hur jag kommer prata om religion inför dom men för att svara på dina frågor så har jag citerat dig och svarat där under.

"Men vem är denna någon då?
Och vad säger man till barnet när han sviker (ex som när min femårige son förlorade sin kusin förra året)."

-jag kommer aldrig säga till mina barn att Gud skyddar dem från allt ont och på så vis kunna kalla det att han svikit när någon närstående dör. Han rår ju inte över livet, livet lever sig självt här på jorden. Han bara vakar över oss och ger sin kärlek till dem som vill ha den. Han skyddar oss inte mot allt ont för det står inte i hans makt. Så känner jag. Jag är inte den som kommer ge mina barn falska förhoppningar om något sådant här.

"Och när han sviker, hur kan du ge ett litet barn (som i regel alltid klandrar sig själv om de inte förstår) en förklaring då du tidigare berättat att han skyddar oss och vakar över oss? Berättar du om Satan då, om hur han också härskar och tydligen har han kommit åt din lilla kusin, men dig kommer han inte ta, eller vadå?"

-som sagt, jag kommer inte tidigare ha sagt att han skyddar oss

"Det har väl heller inte att göra med att man inte kan visa kärlek.
Kärlek ger jag i en obeskrivlig mängd till mina barn, men jag blandar inte in någon GUD i den kärleken för det.
Menar du att man inte kan ge kärlek till ett barn utan att blanda in en tro på någonting annat? Menar du att det inte går fram som en trygghet hos ett barn när de får höra orden "Jag älskar dig" och "jag finns här för dig" om man inte blandar in en GUD?

-varför skulle jag mena genom att berätta till mina barn att Gud älskar dem samtidigt mena att man inte själv kan ge kärlek till sina barn? Det låter ju långt ifrån logiskt. Mina barn kommer känna att de är otroligt älskade utav sina föräldrar och känna kärlek i massor. De kommer utöver det veta att det finns en Gud som också älskar dem massvis och vill dom så kan de få välja att tro på honom.

"Jag pratar med barnen om religioner, att det finns de som tror på GUDAR och jag tar dem till kyrkan och jag säger aldrig att det INTE är så, men jag säger heller aldrig att det ÄR så..."

-Jag förstår inte riktigt precis hur du menar med att du inte säger att det är så eller att det inte är så. Men jag kommer lära mina barn att det finns massvis av olika religioner och i stort sett går de alla ut på samma sak, kärlek.

"Jag behöver inte alls beskrivningar som hur jag skulle känna om jag aldrig varit fattig etc... Jag förstår den där biten alldeles perfekt utan att berätta att det finns ont och gott. Dessutom så finns det en mängd storslagna människor och brinnande själar som varit rika och friska sedan födseln och som greppar om den biten väldigt bra endå. Jag har väl haft en enorm tur som har så många fina människor runt mig, människor som har det i sig av sig själva.

Vad jag undrar över är om det verkligen gör något förbättring för all den ondska som finns i världen om man tror att det "ska vara så"? Eller lämnar man det bara til GUD och SATAN att kunna bråka om av sig själva?"

-Absolut inte! Men jag tycker det är ett bra sätt i alla fall för mig att hantera ondskan på ifall jag känner att det "ska vara så". Om jag kände att ondskan hade absolut noll mening, då skulle den vara svårare för mig att hantera. Är det inte en bra sak då att känna att det finns en mening med ondskan? Inte försöker jag komma på någon förbättring på ondskan på jorden, jag försöker bara komma på sätt att hantera den bättre på, klara av den helt enkelt. Jag har hittat mitt sätt.

"Och vi som lever gott och inte lider, ska vi bara vara stolta/nöjda över det och anse att de andra plågas och dör för tidigt för att vi ska få en chans att förstå hur gott vi har det?"

-Jag tycker de som har det bra ska inse hur bra de har det då det finns andra i världen som har det sämre. Vi bör inse hur bra vi har det så vi kan känna för dem som har det sämre och hjälpa dem.

"Nej tack du, så vill jag verkligen inte beskriva en verklighet för mina barn!"

-Nej så som du beskrev allting vill jag verkligen inte heller beskriva en värld för mina barn. Jag förstår inte riktigt hur du fick till allt det där negativa från det jag skrev. Det känns som om du har lite fördomar mot troende personer.

Det allra viktigaste budskapet jag kommer lära mina barn är älska din nästa som dig själv, alltså behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag kommer läsa sagor åt dem men samtidigt också läsa åt dem från barnens bibel. Jag kommer låta dem gå i söndagsskola om jag hittar någon som känns bra här i trakten. Det är typ det jag kommer göra. Jag är inte någon fanatisk kristen utan en helt vanlig brud, du har även svårt att hitta en bibel här i huset. Jag kommer inte pracka på dem något utan bara visa åt dem att detta finns om de vill ha det, på samma vis som mina föräldrar gjorde med mig.

"Man tycker alltså all kärlek är vacker, och man är rädd att trampa någon på tårna genom att säga någonting annat, för de kan bli ledsna eller?"

-jag är inte rädd för att trampa någon på tårna genom att säga något annat för jag tycker verkligen inte något annat. Jag tycker precis så som jag säger, jag tycker all kärlek, där ingen far illa, är vacker.

Tristan:

Det här med ondska, jag vill gärna förklara ytterligare hur jag ser på saken för det känns inte riktigt som att du förstår mig, ja du säger ju själv att du inte förstår hur jag känner som jag gör

"När du pratar om hur du ser på det här med ondskan så låter det som redskap du använder dig av för att det gör för ont att se sanningen. Som om någon talade om för mig att han inte älskade mig längre för det och det så skulle jag istället hitta på egna förklaringar som känns mindre smärtsamma och med det inte växa med det jag fått höra så att jag kan ta mitt ansvar eller? Jag förstår inte."

-Nej jag vill inte bara knuffa undan allt under mattan typ och inte växa. Jag måste säga att jag har vuxit en hel del utav allt jag sett och varit med om. När jag kommer emot något tufft så känner jag bara att jag vet att jag inte slipper undan ondskan i mitt liv, det finns alltid ondska så då gäller det bara att ta tag i situationen och ta sig genom den. Förstår du bättre då? Jag tänker alltså inte att "det är ok för så här ska det vara", jag tänker mer "jag slipper inte undan detta så det är bara att ta sig rakt genom istället och inte gräva ner sig". Samtidigt tänker jag på hur viktigt det är att ta sig genom det svåra och växa sig starkare inför nästa prövning. För då jag känner att ondskan är en del av livet så vet jag att det alltid kommer mer av den, en prövning till i framtiden, sen då den är avklarad så tar det ett tag tills nästa kommer. Det är mer så jag ser på saken, om du alls förstår bättre nu eller om det blev än svårare efter denna förklaring? Jag ser ju inte heller att hela livet bara är massa ondska efter varann. Där emellan är det ju lycka och kärlek och frid också. Så genom livet får man en salig blandning utav det hela.

"Jag har sett ONDSKA! Med mina egna ögon så har jag sett riktig ONDSKA och tror du verkligen att det är lättare att se det och ha minnesbilder för att man säger till sig själv att det ska vara så? Jag kan inte förstå hur du får hjälp av det (säger alltså inte att du inte får det) för jag fungerar så tvärtemot. Jag blir VRÅLFÖRBANNAD på alla dom anledningar som finns och som är så tydliga i de flesta fall till varför det ser ut som det gör. Jag blir som tokig och känner en stark inspiration till att vara med och förändra! Finns inte i mig att jag skulle falla till ro med att "så ska det vara"..."

-Nej jag känner aldrig heller att allt är ok för så här ska det vara och sen bara sätter mig ner och gör inget mer åt saken. Jag känner mer att ondskan finns men man måste ju klart försöka göra allt för att mildra den, minska den, motverka den! Så känner jag. Jag är alltså inte och bara accepterar den och rycker på axlarna, om det kanske lät så. Nej då jag ser den försöker jag ta tag i den och motverka den.

Sen ville jag gärna också berätta det där med hur jag säger till mina barn om de undrar varför någon nära dött då Gud finns. Jag vet inte om de alls kommer fråga mig en sådan fråga för jag bör inte få dem att tro att Gud skyddar mot allt ont för det är ju inte riktigt så jag ser på saken. Men skulle jag någonsin få den frågan av något barn, hur Gud lät någon dö, då skulle jag säga att Gud gråter varje gång någon får lida och dö. Han vill lika lite som oss att människor ska ha det svårt och dö, men han kan inte göra mer än vad vi kan. Han är helt enkelt inte tillräckligt stark för det, alltså inte ens Gud är perfekt, ingen är det. Han skulle inte vilja att någon behövde känna smärta och sorg och han gråter lika mycket som du för att x dött.

Så skulle jag förklara för ett barn. Jag skulle även tillägga för att kanske få barnet att känna sig lite bättre att "men nu är x uppe i himlen med Gud och där tar Gud och alla änglarna hand om x. Nu har x inte ont mera och himlen är en så fin plats så x är väldigt lycklig och glad där x är nu."

Jag skulle alltså förklara det jag tror på, att Gud inte rår om vem som dör och när och hur. Han är maktlös inför det där. Vissa gånger tror jag han faktiskt kan hjälpa till men vissa gånger är han bara inte tillräckligt stark att stå emot ondskan. Så ser jag på det hela. Så överlåter han ju mycket av arbetet till oss mänskor också. Det är ju inte meningen att vi ska blindt förlita oss på Gud och bara sätta oss ner i soffan och tro att han sköter allt. Man måste själv också jobba och hjälpa till att motverka all ondska. "Man är sin egen lyckas smed" med andra ord.

Det finns en historia som jag tycker passar bra för den som orkar läsa mina romaner:

"En man var ute på havet med sin båt då han plötsligt gick på grund. Båten sjönk men lämande några plankor för mannen att hålla sig fast vid. Mannen bad då till Gud om hjälp att ta sig ur knipan.

Först kom en man med roddbåt förbi och ville hjälpa mannen. Men mannen sa att han väntar på sin Gud att komma och rädda honom.

Så kom kustbevakningen och skulle rädda mannen men han sa samma sak igen.

Nästa gång kom en helikopter för att plocka upp mannen men igen talade han om att han väntade på sin Gud och nekade alltså hjälpen. Det resulterade i att mannen till sist inte orkade hålla sig fast mera och drunknade. Då han nådde himlens port och Gud såg honom närma sig frågade han mannen:

-Men vad gör du här då jag skickat dig hjälp till och med tre gånger!?"

Ja, jag tror alltså att ondskan också har en mening och för mig gör den vetskapen det hela lättare att tackla och förstå. Men bara för den sakens skull sätter jag mig alltså inte ner och anser mig besegrad och att jag inte kan göra något för att påverka. Det hoppas jag nu att kommit fram genom detta inlägg.

Så vill jag tacka alla fina ord jag fått här ikväll Tack utopia, Maja Gräddnos och cecilia2

på er!

Tillägg till mitt prat om ondska. Samtidigt känner inte jag personligen att alla onsdka är dålig och negativ. Visst alltid då den sker såklart. Men om jag inte gått igenom det jag har idag skulle jag aldrig vuxit och utvecklats till den människa jag är idag. Så för mig gör det ondskan än mer lättare att tackla. Då jag känner att den i vissa fall till och med kan vara behövlig. I vissa fall säger jag nu och i viss mån. Jag vill ju inte säga att jag tycker att mord är behövligt och så vidare. Men just t ex den ondska jag känt på, nära släktingars död, mobbning, övergrepp, brand, nära döden upplevelse och så vidare, det har varit för bedrövligt att ta sig genom allt det där men samtidigt vet jag inte om jag skulle velat slippa allt om jag hade fått välja. För utan allt det där hade jag ju inte blivit den jag är idag.

Ja det är svårt. Det går emot varann, ondska är hemskt och borde inte få finnas, samtidigt känner jag att det behövs ändå i vissa fall, så vi inte glömmer bort att ta vara på det goda och så att vi kan växa och bli starkare. Man ser ju redan vad allt det goda gjort med oss i norden. Vi är så vana med att ha det bra så här har vi mest välfärdsproblem. Vi kan sitta och tycka och känna att det är tråkigt och jobbigt då vi måste spara i några månader innan vi kan köpa just den där soffan vi vill ha för att byta ut vår gamla med. Vi skulle allra helst haft så mycket pengar på banken så vi kunde köpa den direkt och kontant. Mycket vill ha mer. Jag är lite rädd för hur en värld skulle se ut utan ondska. Men samtidigt är det ju en form av ondska att vara egoistisk så det där t ex om att vara irriterad på att inte få den där soffan skulle kanske inte existera då, för det tar jag som en form av ondska också. Hur kan man åja sig över en soffa då så många lider?

Åj åj vad jag svamlar och allt det här är ju helt OT dessutom. Klockan är lite sent och har inte sovit ut på flera nätter nu. Kanske borde hålla tyst med andra ord

fatima:

Jag har inte tänkt så långt på det så att jag känner att jag kan svara ja eller nej på det där. Men jag kan säga att jag kämpas med mig själv dagligen. Jag vill vara den jag känner att jag vill vara, den som älskar sin nästa som sig själv. Gör min man något jag tycker är dumt så kan jag känna hur jag kanske skulle vilja säga något som skulle göra honom upprörd men jag försöker hålla mig och låta bli. Jag får dåligt samvete för att ha tänkt tanken ens på att vara i mitt eget tycke "dum/elak". Jag vill vara vad jag definierar vara snäll och tänker mycket på det där. Så nog kan jag ju känna att man har en inre kamp att slåss med. Jag vill och försöker alltså leva som jag lär men inte är det alltid lätt och enkelt. För man har ju den där balansen i kroppen också tror jag, yin yang, ondska och kärlek. Allting har två sidor kan jag väl tro, så även själen.

Tristan:

"Du skriver:
Gör min man något jag tycker är dumt så kan jag känna hur jag kanske skulle vilja säga något som skulle göra honom upprörd men jag försöker hålla mig och låta bli. Jag får dåligt samvete för att ha tänkt tanken ens på att vara i mitt eget tycke "dum/elak". Jag vill vara vad jag definierar vara snäll och tänker mycket på det där.
Jag förstår inte och måste fråga, varför då? Du har väl rätt att säga saker som du upplever han gör fel, eller har man inte det. Är inte du precis som "allt det stora" en blandning av gott och ont så att det visst är ok att du inte är "snäll" i alla lägen?"

-det är helt sant, jag får enligt mig själv också inte vara "snäll" i alla lägen! Helt klart tycker jag även att man måste få visa irritation och upprördhet och säga till då man känner att man blir orättvist behandlad. För ifall jag känner att min man inte lever så som jag tycker man ska leva, alltså om han behandlar mig på ett sätt jag inte tyker man ska behandla folk så säger jag ju till om saken. Det är ju inte bara jag som ska vara snäll utan jag tycker ju att alla bör följa budskapet älska sin nästa som sig själv. Det jag tycker tar emot är att jag inte får vara "elak". Alltså göra något som är helt onödigt, typ säga en dum kommentar som "du är ju dum i huvudet". Det är ju helt onödigtoch väldigt elakt. Självklart får jag ju enligt mig själv då alltså säga till då jag tycker han gjort något fel men jag väljer hur jag framför det på så jag inte låter onödigt elak eller dum på något vis.

"Hur gör du då inför dina barn? Ger du dom en vink om att man alltid ska försöka vara snäll (vilket för dig verkar innefatta att inte visa upprördhet inför sin sambo, vara irriterad på honom osv.....). Kanske du behöver detta också. Kanske du växer med att våga möta den här sidan i dig själv istället för att förtränga den? Eller, är det så att man gör sig bäst genom att sitta och le, vara följsam, förstående, inte ifrågasätta etc...

I så fall ligger jag mycket illa till.............."

-ja som jag skrev ovan så innefattar inte för mig att vara snäll att alltid le och bara ta alla smällar och orättvisor. Jag kommer lära mina barn att det är viktigt att vara snäll, budskapet har jag ju skrivit så många gånger om att älska sin nästa osv, det kommer jag lära dem. Men jag kommer ju även visa dem att man bör försöka få andra att ta till sig detsamma också. Om alla på jorden kände att de älskade sin nästa som sig själv skulle de ju automatiskt behandla andra som de själva vill bli behandlade. Världen skulle då bli en bättre plats. Så jag lär mina barn att om någon behandlar dem fel så går ju denna någon emot det där budskapet och då måste man säga ifrån. Dessutom måst eman ju säga till om någon gjort en ledsen eftersom den kanske inte förstått att dens handling upprört någon. Så för att undvika att uppröra någon i onödan i framtiden är det ju alltid bra att säga till ifall man känner sig illa behandlad.

Ja, det är ju svårt att förklara i skrift hur man komemr säga och lära men det är så här jag ser på saken. Alltså igen, jag kommer inte säga att man bara ska le och vara glad jämt och jag tycker inte att man inte får säga ifrån för jag tycker inte att det är en elak handling på det viset.

"Jag förstår nog ganska bra nu hur du tänker och jag tycker att du har sunda tankar. Dock ser jag fortfarande inte vart GUD kommer in i bilden. Alltså, jag förstår hur du menar, men jag kan inte ta till mig det själv. Mitt liv är ju inte helt olikt ditt men jag känner inte av någon GUD.."

-egentligen känner jag inte heller av en Gud så där. Jag känner ju t ex inte att Gud kan göra så mycket, han är bara inte tillräckligt stark. För mig är han bara mera ett väsen, en extra kärlek och tröst ibland. En källa där jag kan söka lite mer styrka ifrån ibland. Samtidigt kan jag känna att Gud bara är mitt innersta väsen och att det är därifrån jag får min styrka. Alltså allt detta med ondska och kärlek inte känner jag att det är Gud som står för det hela och han är bossen över allt det hela. För mig är han mera en spektator, han har skapat oss men sedan gett oss livet i våra egna händer, han låter oss leva livet själva. Men han finns där som en extra tröst ifall ingen annan finns till hands och sen då man dör så får man komma till den plats han gjort för våra själar att samlas på typ. Eller nått sånt, lite svårt ju att förklara hur man känner, för det här är ju mera känslor och inget annat. Men jag känner alltså inte av en GUD jämt och ständigt heller. Bara känner att han finns där då jag behöver en extra tröst.

Tristan:

Det låter som ni har det jätte bra hos er. Alla är ju olika och det som fungerar för en fungerar ine för en annan. Ni verkar ju ha hittat ert Jag har ju mina åsikter om hur jag vill leva och ha det och jag försöker vara mån med att inte pracka på min syn på andra och tycker inte att andra måste göra som jag. Jag vet bara att så här vill jag leva och jag kommer ju lära mina barn att ta vara på sig själva men även varandra, att de ska respektera allt liv, sina egna och andras, inte bara mänskors heller utan allt liv bör respekteras. Men jag kommer ju inte lära dem detta genom att sitta som en diktator eller annat utan jag försöker ju leva som jag lär. Frågar de mig nått svarar jag, tycker jag det behövs sägas något, som efter ett gräl då säger jag det. Sen så vill jag ju att de ska själva bilda sig sin egna uppfattning om allt så jag vill inte pracka på dem något. Jag hoppas jag kommer lyckas och kommer få dem till trygga och kärleksfulla individer som vuxna.

Här hemma vet också alla hur jag mår Jag säger till direkt och är väldigt öppen av mig. Jag är som en öppen bok. Jag mår inte bra av att sitta inne med tankar så de kommer ut så gott som i samma stund de kommer in i skallen. Jag tror på öppenhet och ärlighet, det varar längst

Men nu låter det som om vi förstår varann lite bättre Hoppas du och alla andra här också har en bra dag idag! Jag ska gå och vårda om min son som har magsjuka

Tack! Han verkar må ganska bra nu, så länge man inte ger honom fast föda, då kommer det ut igen och med besked! Men han verkar inte lida nått, ingen feber och ser frisk och kry ut annars, så han visar inte att han mår dåligt på det viset och det känns ju bra