*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Suck, här skrev jag ett längre inlägg och sen blev jag utkickad från sidan och inlägget försvann. Jaja. Men jag skulle svara dig fatima. Men nu blir nog svaret kortare.

Jag tror inte man har blockeringar rån Gud, jag tror de är inlärda. Man såg ju lite av det iom homosexualiteten. Förr ansågs det av de flesta vara äckligt och hemskt och till och med en sjukdom. Nu är det avvikande och diskriminerande att inte respektera och anse att homosexualitet är normalt. Skulle det ha att göra med Gudomlig blockering borde ju större delen av befolkningen ännu tycka detsamma? Och varför skulle i såna fall vissa vara homosexuella själva, borde inte dom också ha dessa blockeringar?

Nej jag tror det bara är inlärt. Min mamma tyckte det allra viktigaste att lära sina barn var behandla din nästa som dig själv. Och det har fastnat djupt i mig. Jag skulle inte vilja anses vara äcklig och min kärlek äcklig om jag haft en bror och blivit kär i honom. Då gör inte jag det heller. Nu sitter det så djupt i mig att allt det här kommer naturligt för mig, jag säger inte att jag respekterar dem för att inte trampa dem på tårna utan som jag sagt tidigare så är det bara så här jag känner. All kärlek är vacker och den har ingen gräns. Så länge ingen far illa så ska all kärlek få finnas och flöda.

Jag tror också att inget barn mår bättre av att vara hemlös och bo på gatan eller i ett barnhem. Om det finns ett kärleksfullt hem för det barnet att växa upp i är det ju långt bättre än att vara hemlös och föräldralös? Jag förstår inte varför ett barn hellre ska få sitta ensamt utan att få uppleva ett hem bara för att två föräldrar t ex skulle vara kusiner eller syskon eller att det bara är frågan om en förälder. Dessutom tycker jag varje vuxen som skulle kunna ta hand om ett barn (inte vara alkoholist, ligga i koma, drogad, mördare - sådana självklarheter för olämplig förälder) ska ha rätten att få uppleva det fantastiska med barn!

Fatima:

"Men det är ju så att större delen av världens befolkning tycker inte att homosexuella skall få adoptera, beror denna uppfattning på en Gudomlig blockering då ?"

-nej det tror jag inte. Större delen av befolkningen var för en tid sedan emot homosexualitet helt och hållet och är det inte mera idag. Så tror jag även det kommer med tiden att gå med adoptionsfrågan.

"Du skriver "rätten att uppleva barn", men vad har barnen för rätt, det är ju det vi dikuterar, har barn om de får välja rätt att välja en mamma o en pappa eller inte."

-tyvärr har ju inte barnen så mycket att säga till om idag var de hamnar. Men jag tycker att varje barn som är oänskat och lever på ett barnhem har det bättre med t ex två mammor än att de lever tills de är 18 på ett barnhem eller ute på gatan, håller du med?

Yiskah: Jag kan inte hålla mig utanför det du skriver till fatima. Utan att försöka vara elak eller jävlas men inser du inte att du låter som vissa heterosexuella lät för en tid sedan då de talade om homosexualitet?

Några exempel:

"Visst kan jag hålla med om att all kärlek är kärlek och då är den vacker men att medvetet och med vetskapen om att man är syskon eller nära släkt ha ett förhållande och skaffa barn till på köpet är sjukt och icke normalt´!"

-många sa så om homosexualitet och vissa säger det än idag också

"Till saken kommer att du Fatima jämför homosexuella med sjuka människor. Att inleda ett förhållande med en nära anhörig är sjukt och du jämför två friska, fullt dugliga människor som har hur mycket kärlek att ge med något som är sjukt! Det är inte oss homosexuella det är fel på här, eller barnen som bor och växer upp hos oss. Det är omgivningen och dess syn på oss som är vrickad och det är just det som får våra barn att fara illa, inte vad vi vuxna gör i sängkammaren på natten när vi är allena!"

-varför kallar du det sjukt att vara kär och leva med sitt syskon? Hur kan de inte anses vara två fullt friska mänskor som skulle kunna ge ett barn hur mcyket som helst de med? Kan man inte säga även där att det är omgivningens syn som gör det hela sjukt och äckligt? Om ingen visste att just de där två var syskon så skulle väl ingen märka eller anse att de två mänskorna var helt sjuka och äckliga och inte förmögna att ta hand om ett barn. För borde det inte märkas utav omgivningen om två mänskor var såpass sjuka som du får dem att låta som?

Jag förstår inte riktigt, jag tror de flesta homosexuella känner sig påhoppade ibland i livet och diskriminerade, men borde inte det göra att de har mer förståelse för att inte göra det själva mot en minoritetsgrupp?

Och jag måste säga att jag förstår hur det är fatima tänker då hon säger att hon bara försöker få er att se varför hon har hennes gräns. Ni har själva gränser, varför ska ni få ha er då fatima måste med hull och hår försvara sin? Dessutom förstår jag nästan bättre en gräns som fatimas, där hon anser att det är emot hennes Guds regler helt enkelt än en gräns som går ut på att bara kalla vissa mänskors beteende för sjuka och onormala. Som sagt, det sades om homosexualitet också för inte så länge sedan, hur kan inte detta vara samma fenomen? Kommer det upp mer acceptans i samhället för syskonkärlek undan för undan tror jag att det helt klart skulle bli mer allmänaccepterat.

Incest skadar ingen om båda är med på det, om två vuxna syskon älskar varann och väljer att leva med varann, hur kan man då säga att någon skadas där? Jag tror de flesta reagerar just på ordet incest för incest är väldigt negativt laddat för i flesta fall så är det just något negativt.

Yiskah: Jag är väl inte helt religiös men inte helt icke heller. Jag tror på min Gud men inte på att den skulle ha några regler utan att den bara är en åskådare och att vi lever själva våra liv och gör våra egna regler. Min är att älska din nästa som dig själv dvs behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det försöker jag leva efter.

Jag undrar också av nyfikenhet, varför ansågs homosexualitet som en sjukdom förut och inte mer idag och varför anses syskonkärlek som en sjukdom idag? Kan det inte bara ha att göra med att större delen av sämhället ännu tycker det är helt fel och äckligt och därför tycker folk så, för att det är så man ska tycka och tänka och känna? Man inlärs hur man ska tycka att det ska vara?

Och på vilket vis kan man uttala sig att det är en sjukdom, på vilka medicinska grunder kan man bestyrka det? Hur kan man kallas sjuk för att man älskar någon och bestämt sig för att bejaka den kärleken?

Men återigen, ingen vill svara på varför det anses vara sjukt och äckligt? Visst ok om det bara känns så så gör det det. Men det svaret känns ändå lite fel, det finns inget kött på benen så att säga. Det är som att fråga en fråga "varför" och få svaret "därför". Det finns ingen grund där. Tycker inte det räcker med att säga att något är sjukt och onormalt. VARFÖR är det det?

Nenniz:

Du säger så här:

"De finns folk som misshandlar och sexuellt utnytjar deras barn. lämnar dom hämma fast att dom är nyfödda bara för att köpa dråger eller dom som bara lämnar dom på någon gata. Och jag har svårt att se att dom är battre föräldrar en homosexuella. Om ett par värkligen vill ha ett barn och är berädda att betala så mycket som det facktist kostar att adoptera så tror jag att dom är utmärkta föräldrar. Det är ju inget man lägger ut för att man tycker att de är en "kul grej""

-jag tycker exakt detsamma, det finns massa heterosexuella som inte är lämpliga föräldrar, ja det finns masa homosexuella också. Det finns helt enkelt mänskor som inte är lämpade att ta hand om barn. Men om ett par är villiga att ta emot någon annans oönskade barn och skulle ge det ett kärleksfullt hem, vad skulle det spela för roll om de två vuxna var syskon? Om du och ingen annan visste om att de var syskon skulle det knappast ens märkas något speciellt med det paret eller hur. Men bara för att man vet om att de är syskon så skulle det vara helt oacceptabelt och bättre för det barnet att leva kvar på barnhemmet? Denna fråga riktas till alla.

Tycker det kommer rätt ofta upp olika fördomar mot religiösa mänskor. Som anonym ovan, att det vinkas om att de kanske inte tänker själv. Varför man nu inte skulle kunna göra det bara för att man är religiös? Andra fördomar finns ju också men undrar vad så många har emot religion? Är det irriterande att andra kan tro på något övernaturligt? Irriterar man sig på att man tycker att vissa kan vara så dumma att de tror på något sånt eller är man avundsjuk att andra klarar av det eller tycker man synd om de som i sin dumhet tror eller vad kan det bero på? Dåliga erfarenheter av religiösa (fast borde man inte veta att alla är olika och tro är något personligt så alla tycker inte lika?)

Jag håller med dig utopia med de där facken! Jag tycker inte heller man egentligen är hetero-, bi- eller homosexuell utan man bara är och så älskar man någon. Det är ju inte kön man älskar utan individer och tar en kärlek slut så vem vet var nästa befinner sig?

Ja jag tror helt enkelt att en som tror sig vara t ex heterosexuell skulle kunna bli förälskad i en av samma kön. Jag tror man har just inlärda blockeringar. Skulle man aldrig veta vilket kön en person har utan man skulle endast få känna av den och dens personlighet tror jag att man hur enkelt som helst skulle kunna falla för vem som helst.

Det är bara så idag att man oftast får veta könet som en av de allra första sakerna då man träffar någon ny och utifrån det lär man känna personen. Skulle man se alla som könlösa så tror ni inte att man skulle kunna bli kär i lite vem som helst då? Då man bara såg personlighet och inget kön?

Pamela: Tycker du låter ganska diskriminerande mot de syskon som lever ihop och vet om att de är syskon. Kan man inte ha förståelse för andras kärlek i de fall då det inte skadar någon? Eller åtminstone, om man inte förstår den sluta uttala sig så gravt och negativt om den? Förr var det helt accepterat att tala som du gör om mörkhyade och även om homosexuella men idag om någon skulle prata så där om dem skulle det bli ramaskri för idag inser man hur fel man såg på saken då. På vilken grund är syskonkärlek så avskyvärt att man inte ens sku kunna diskutera om saken?

pamela:

Ordet incest är negativt laddat det vet jag. Men om två vuxna älskar varann och lever ihop hur kan det ses som så avskyvärt och äckligt? Jag kan verkligen inte se att jag är diskriminerande genom att säga att jag respekterar all kärlek där ingen far illa.

Homo-motståndare har säkert också tyckt att det är diskriminerande och kränkande att bli jämförd och att det dragits paralleller mellan heterosexuella och homosexuella. Det kan jag inte förstå eftersom jag tycker att det inte är något sjukt eller fel alls med att vara homosexuell. På samma sätt ser jag inte heller att det är något sjukt eller fel att vara kär i ett syskon om det inte skadar någon. Därför förstår jag inte hur du känner att det är diskriminerande och kränkade med detta. För jag fattar änni inte heller och har ännu inte fått någon förklaring och bra grund i fhur det kommer sig att syskonkärlek är sjukt och äckligt och avskyvärt. Man måste väl ha någon grund i hur man tycker och tänker och varför? Speciellt om man uttalar sig så hårt mot någon/något borde man väl ha bra grunder till det också?

Jag kan inte veta hur djup andras kärlek är, om de efter att få reda på en sådan sak inte mera skulle kunna älska varann. Skulle de göra slut så tror jag att de gjorde det för att de lärt sig att det är fel och att de känner samhällets press på situationen men jag tror de, om de hade äkta kärlek, skulle vara rent förtvivlade över det hela och sakna kärleken de hade.

Jag vet inget om det finns såna som lever i såna här förhållanden. Det beror nog främst på att om det finns såna så vågar de knappast gå ut med det. Se bara hur folk reagerar här på denna tråd och hur hårda ord de skrivs! Vem skulle vilja berätta om en sådan sak då samhället är så emot det?