Rädd...

Hej!
Förstår så väl hur du känner!
Jag har inte riktigt samma upplevelse bakom mig som du har, men min äldsta föddes för drygt fyra år sen med katastrofsnitt efter en vidrig förlossning, och hon var jättesjuk. Jag blev gravid snabbt efteråt och levde hela graviditeten i förnekelse. Blev rekommenderad planerat snitt och det var en väldigt obehaglig upplevelse för mig, tyvärr.
Nu är jag gravid igen, v 22 nu och jag får välja själv hur jag vill föda. Rekommendationen är väl snitt, men som sagt valet är mitt. Jag vill inget av det. Är jätterädd och övertygad om att vilket jag än väljer så kommer det bli fel.
Så jag förstår hur du känner men tyvärr har jag inget råd åt dig. Själv har jag nästan bestämt mig för snitt eftersom det är minst risker för mig med det, men jag tvekar ändå varje dag.
Vad tycker din BM (eller vem du nu träffar) på Matilda-samtalen att du ska göra? Har du pratat med läkare?

Dom tycker att jag ska föda vaginalt. Det är bara liten risk att det händer en gång till, säger dom.
Läkaren sa att jag kan få snittförberedelser, om jag föder vaginalt...
Jag vet inte alls hur jag ska tänka/göra.

Hur känns det för dig då, när du tänker dig en vaginal förlossning med snittberedskap?
Och har ni pratat igenom vad det faktiskt skulle innebära under en förlossning, vilka möjligheter du har och om du har önskemål du kan få igenom osv?

hej där,

jag förstår Er båda två så väl då jag fungerar som doula till bl.a förlossningsrädda kvinnor. De upplevelser Ni har är tunga, svåra och skitjobbiga när man väntar nästa bäbis...

Jag önskar jag kunde skicka över " tro-pulver" till Er båda!!!
Att i sitt sinne "tänka in" och bestämma sig för att det här kommer att gå är ett av de viktigaste stegen i en ny lyckad förlossning. Jag vet att detta är provocerade och gör Er ilska..bli inte det!!

Vi ser det hela tiden...mamman som blev snittad vid 7 cm....hon "fastnar" på 7 cm vid nästa förlossning tills man kan peppa loss henne....Mamman som tångförlöstes blir värksvag vid krystvärkarna för att efter stöd förlösas utan assistans...

Tro på att Ni kommer att fixa detta. Med er erfarenhet kan Ni det här. Lita på Er själva. Blunda och se den förlossning ni vill ha framför er...många gånger!!! Vi människor är lättpogramerade!!!
Har vi bestämt att det är omöjligt går ingenting men om vi verkligen tror på att det går så kan vi flytta berg!!!

Lycka till!!!

Du kanske ska ta kejsarsnitt om du tycker att det känns säkrare.

babyassistans: Tackar så mycket! Skönt att någon förstår hur jobbigt det verkligen är!

Hej hej..
Förstår precis hur du känner, var själv med om nästan exakt samma sak när jag som 16 åring födde min son.
Värkarna startade som vanligt och allt verkade gå bra, men så började hjärtljuden sjunka och helt plötsligt kunde dom inte hitta några alls. Blev katastrof-snitt för mig med och känslan när man vaknar upp och inte vet vad som hänt är hemsk.

Iallafall, när jag väntade mitt andra barn var jag verkligen livrädd för att samma sak skulle upprepa sig. Gick på samtal och pratade ofta med min bm om hur jag kände.

Till slut blev det en vaginal förlossning, min bm skrev i min journal att dom skulle ha extra koll på bebisen för att inte samma sak skulle upprepas. Förlossningen gick hur bra som helst och ut kom en liten tjej.
Är så otroligt glad att jag samlade mod och genomförde förlossningen vaginalt.
Ingen förlossning är ju den andra lik. Men usch rädslan är hemsk.. Hoppas allt löser sig för dig, lycka till.

ViktorMiranda: Tack, tack tack!! Det där behövde jag verkligen läsa nu! :D

Hej där!!

Lycka till och tala om för oss hur bra det går....för det kommer att fixa sig!! Sen blir alla extra "rädda" i slutet av graviditeten...som en påminnelse av att ut måste de små liven!!Passa på att njuta nu de sista veckorna!!!!

Mina första två förlossningar (1985 & 1987) gick ganska ok, men den tredje (1988) blev en skräckresa pga en idiot till barnmorska.
Jag skulle aldrig mer föda barn - näääver alltså! Inte en chans!

2004 bestämde vi oss, jag o min "nye" pojvän: Vi ville ha ett gemensamt barn
Vi pratade med berörd personal som fick mig att våga igen. Sagt o gjort - spiralen åkte ut!

18 okt 2005 testade jag positivt och jag grät först av lycka - sen av rädsla inför att behöva föda en gång till. Jag skulle ha snitt, bestämde jag mig för.

Jag kom till Aurora-BM och efter några samtal började jag få en tilltro till förlossningsvården. Det blev en förlossningsplan för vaginalt snitt med allt förberett "in case of värsta scenariot".

Förlossningen blev underbar! Jag som hade förlossnings-skräck kallades för "väldigt tålig" av barnmorskan som tyckte att jag var otroligt duktig, trots att sonens hjärtslag dippade och läkare tillkallades för att sätta klocka (jag ville ha alla resurser för barnets bästa) men jag krystade ut sonen själv! *stolt och lycklig*

Nu är jag besviken över att jag inte ska ha fler barn pga min ålder och hälsan.
Det är ju skithäftigt att föda barn!