Jag sover uruselt när min sambo är borta, är jätterädd för en massa saker.
Nu ska han snart börja nytt jobb som kommer innebära att han kommer att vara iväg ung en natt i veckan, jag kommer gå under av sömnbrist.
Har ni varit mörkrädda, hur har ni kommit över rädslan?
Jag har utsatt mig för att vara ensammen....med tiden har det gått mycket bättre. Från att kolla vartenda utrymme och ha låst sovrumsdörr...till att kolla ytterdörren och källardörren 2 gånger så dom verkligen är låsta 
Jag har liten lampa i hallen tänd, och sover i soffan när jag är ensam med tv:n på låg volym. Fungerar mot ljud man inte känner igen.
svårt...när min sambo sover borta, sover jag m lite lampa på (har dimmer) Förstår egentligen inte vad jag är rädd för... När jag var singel bodde jag själv i både hus o lägenhet o det var inga som helst problem.
Jag har också varit ensam på natten ett antal gånger, sambon reser även i sitt nuvarande jobb men varannan månad ung. Jag "sover" med alla lampor tända. Men det där med låst sovrumsdörr kanske vore något, så länge ingen tar sig in via sovrumsfönstret.
Tycker jag är räddare nu med två barn, när jag var ensam hade man ju lätt kunnat springa iväg men nu är man lite mer låst.
Men fast jag varit ensam några nätter så släpper inte rädslan, ibland på gränsen till manisk. Vaknar någon av barnen och gråter, vilket innebär att man inte hör något annat som skulle kunna hända omkring en får jag nästan panik.
sommartjejen: jag har också bott ensam då vi studerade på olika orter och då gick det jättebra att sova ensam. Fast det var i och för sig på 3:e våningen. Detta är ett hus där vi har insynsskyddad bakgård så vad som händer där ser ingen.
Jag är tvärtom....jag var räddare innan jag fick barn. Konstigt....men jag får erkänna att det tar emot att gå ner i källaren till tvättstugan så här på kvällen när min sambo och en av mina killar sover borta. Usch....källaren gillar jag inte.
Jag lurar upp ena vovven i sängen 
- så då får han ligga på den sidan som är närmast dörren (på sambons sida vill säga). Då känner jag mej mycket tryggare. Sen har jag ju sällskap av barnen oxå - och de sover båda i varsin säng alldeles bredvid min sida av sängen (deras rum är under renovering). Den andra vovven brukar ligga nere framför ytterdörren - så de är duktiga på att lägga sej "rätt" Så mitt förslag är att skaffa en hund Vi har två stooooora rottisar - så jag känner mej väldigt säker faktiskt - fast jag egentligen är supermörkrädd. Och jag håller med, jag var mer mörkrädd innan jag fick barn *konstigt nog*
Min sambo tycker också vi ska skaffa hund, men jag är tveksam. De är jättesöta men vi arbetar långa dagar så det vore synd om vovven.
Jo det är ju sant - de kräver ju sin beskärda del de med. Vi passade på att skaffa första vovven när sambon var arbetslös ett tag, och sedan fick han en lämplig praktik på sommaren, så då kunde hunden vara med honom hela dagarna (han byggde en sommarstuga). Sen när vi fick reda på att vi väntade barn, så passade vi på att köpa den andra hunden, iom att jag ändå skulle vara föräldraledig - så den äldsta vovven var 1,5 år och den yngsta var 4 månader när vi fick första barnet. Sen fick ju vi (helt oplanerat) barn nr 2 redan efter ett år igen, så den yngsta vovven vet ju inget annat liv än att vara hemma med mej Stackarn får väl en chock när jag börjar jobba till hösten
Som Lilu föreslog så är bästa lösningen att utsätta sig för det obehagliga i små portioner tills man så småningom sänker ångestnivån.
Knepet är att om man exempelvis är livrädd för att titta ut genom ett fönster när det är mörkt (som jag var) så kan man ställa sig och titta ut genom fönstret ändå. Ångesten kommer bli väldigt hög till att börja med, men efter en stund kommer man plötsligt över en "ångesttröskel" och så blir man lugn igen. Om man gör detta ofta så kommer ångesttröskeln sjunka mer och mer tills man helt enkelt inte upplever ångesten längre.
Det är samma metod som man använder till exempel vid fobier.