Oj, oj, oj...jag får en stark känsla av igenkännande när jag läser era kommentarer. Mycket av det ni säger stämmer bra in på pappan till min dotter. Jag gick ifrån honom förra sommaren, då stod jag inte längre ut med hur han betett sig mot mig, han brydde sig heller aldrig speciellt mycket om vår dotter.
Han kunde komma med tomma hot om att han skulle ta henne ifrån mig, men när det kom till kritan, kunde han inte ens ta sig tid till att byta blöja.
Han var expert på att manipulera mig. Han visste precis vad han skulle säga för att jag skulle göra som han ville, utan att han be mig ordagrant. Jag var för psykiskt nedtryckt av honom för att våga gör annat.
När du Qarina skriver att psykopati är svårt att bevisa innan de gör något kriminellt, antar jag att det inte gäller alla brott. Mitt ex har begått ett brott (vilket jag inte tror bevisar att han är psykopat) och avtjänade sitt straff när vi var tillsammans, vilket han skickligt ljög sig igenom. Nog är det så att kärleken är blind allt...
Vi har varit till familjerätten för att fastställa någon form av umgänge. När jag ville prata om det som varit för att påvisa hans beteende, fick jag till svar att det kunde vi inte diskutera om han inte ville prata om det. Självklart ville han inte det, "bättre att glömma och gå vidare" var hans svar.
Sen vi gick ifrån varandra har han börjat bry sig mer om vår dotter, men det ska alltid passa honom. Nu senast sa han att han i höst vill ha henne hos sig varannan helg så han i alla fall få träffa henne lite grann eftersom han måste jaga de andra helgerna. Visst, det är det här vi ska sträva mot (anser fam.rätten), att han ska henne varannan helg, men det här är av fel anledning.
Kanske han skulle reagera likadant som du beskriver, Jasoba. Han kanske skulle bry sig mindre om henne om han inte hade lika stor möjlighet att kontrollera mig och mitt liv.
Det här skrev jag i april i år:
Sen du försvann ur mitt liv
har du varit mer närvarande
än någonsin.
Du ringer
vill veta hur jag mår
vad jag gör
mina planer.
Du hänger över mig
likt ett argsint åskmoln.
Tanken är full
av dina ord.
Du har förstört så mycket
och fortsätter att förstöra.
Vågar inte, törs inte.
Du skrämmer mig fortfarande.
Jag var på en etikföreläsning där föreläsaren sa att psykopater upplevs som trevliga och sympatiska och de har stor förmåga till empati, men bara så länge det gagnar psykopaten samt att de har ingen känsla av skuld. Det här stämmer jättebra in på mitt ex.
Jag ville bara skriva av mig lite. Samtidigt som det är skönt att se att det finns andra med samma problem, så är det skrämmande. Jag önskar er alla lycka till.