Anencefali

Funderade vad jag skulle skriva. Har ju inte erfarenhet av detta men ville bara ge dig en kram. Förlorade själv vår förstfödda förra sommaren så sorgen efter ett barn har jag själv erfarenhet av. Hur tungt detär att acceptera det oaccepterbara! Man skall inte överleva sitt barn så är det bara! I ert fall så går sorgen i hand med glädjen och på samma gång som ni skall förbereda er för mötet så måste ni även förbereda er på avsked - det är så ofattbart. Tror att bara någon som själv har förlorat en av tvillingarna kan förstå hur du måste vara stark och svag på samma gång. Det är ju även så att den som överlever kommer för alltid påminna dig om den som inte fått stanna, det vittnar många mammor som varit med om liknande saker. Jag föreslår att du försöker få kontakt med andra tvillingmammor som förlorat den ena för bara någon som varit där själv kan ge dig den förståelse och stöd du behöver till fullo.

Jag tänker inte säga vad glad för det barn som mår bra och att du får barn för jag vet att det inte fungerar så. Dessvärre är det inte en så ovanlig åsikt att man bara skall glädjas över det barn som är friskt och inte tänka så mycket på den som är sjuk.
Det är ju så långt ifrån hur det är när man själv sitter där Men kan säga det att mitt i din sorg och saknad så kommer du även få glädje över ditt friska barn och ha aldrig någonsin dåligt samvete för att du är lycklig över det barn som får stanna för det finns inget bättre balsam för ett trasigt modershjärta än ett litet liv som älskar dig över allt annat. Jag har tyvärr inte fått några fler barn och jag kan säga som så att det är hoppet om att en dag få sluta ett barn i sin famn som håller mig uppe annars hade allt varit för svart!

Stor kram och hopp om den enorma styrka som du framöver kommer behöva!