Go Fika!

Nanny:
Men du läste väl tidigt, så det vore väl inte konstigt om Agaton gör det?
Jag läste inte förrän 1:a klass, då man började med läsandet i skolan. Men multiplikationstabellen kunde jag flera år innan jag "skulle".
Luke känner igen sitt namn, och tja... vi övar inte direkt, men om vi suttit och skrivit familjs namn kan han känna igen dem... eller komma ihåg? Vad vet jag, jag har inte testat om han känner igen namnen ett tag efteråt.
Men som sagt, det vore väl inte helt otroligt om han har koll på vissa bokstäver? Och eftersom han tycker det är kul är det ju bara att uppmuntra! Carter kunde vissa bokstäver vet jag (2½), och Eliaz kan ju skriva sitt namn (3 år).
Kalle kunskap fixar Luke -galant-, men jag vet inte om det är att han matchar bokstäverna bara. Kunde lika gärna varit trianglar/fyrkanter/osv? Jag vet inte... kommer det inte förr, så får han lära sig i skolan senare.

Lejonkungen... jo... Luke älskar ju Tarzan just nu. Den är rätt pampig också.
Bebis, pojke som blir man. Luke säger ibland att "Nu är jag en man mamma!" Hmm... Och Luke är ungen som slänger ur sig ungefär tre tusen frågor under en film. Jag var sån och jag vet att jag drev mamma till vansinne. Vad ska han göra nu? Varför stängde hon dörren? Varför varför varför... Nu förstår jag min mammas frustration! *hehe*

Hela filmen (Lejonkungen) igenom frågar han om allt han ser. Läskiga hyenor eller pampig musik verkar ok. Men när Mufasa dör och han frågar vad som hände osv osv. Då försökte jag förklara att Simbas pappa är död, att Simba är jätteledsen.
Då säger Luke:
Jag är också jätteledsen nu, mamma, och läppen börjar darra och stora (jätte) tårar rullar ner för hans kinder.
Första tanken är ju att stänga av. För läskig helt enkelt! Men jag vill inte att det ska sluta så, eftersom han aldrig sett Lejonkungen och vet inte hur det går. Han får sitta i knä och vi pratar om ALLT i filmen efter det. Nu är han glad, mamma!
Min lille känslige plutt....

Marie:
Oj! Stor kille! Wilmer och Alexis är alltså lika stora nu... Alexis var 73 cm lång och vägde 9kg vid 1-årskontrollen.

Alexis vet att katter säger mjau och hundar woff. Haha! Fatta vad de lär sig mellan 1 år och 2½ år!!!!

Känner igen det där!
För ett tag sen sa Alexis "love you" efter att jag sagt det till henne (med stor reservation för uttal, men det hördes att hon härmade mig). Och igår sa hon "vänster" väldigt tydligt när jag tog på henne vänsterskon.
Jag kan ju inte vara helt säker, men jag tror inte hon har koll på höger och vänster än...

För ett litet tag sen svimmade Luke!
Han hoppade runt här mellan soffan och kuddar och golvet... som han alltid gör typ. Han landade på golvet och slog svanken (längst ner på ryggen) i soffkanten. Han börjar gråta hysteriskt. Han gråter sådär så man vill andas åt honom... andas andas andas... Han andas till slut och sen tuppar han av i famnen på mig. Han blev precis slapp och bara låg där.
Luke? LUKE!!!!!
Då vaknar han till (rycker till ordetnligt) och ser helt totalt förvirrad ut. Som om han inte ens vet var han är.
Are you ok?? (vet inte varför jag pratade på engelska, men det var det som kom ut)
Näe!! Och sen börjar han gråta igen. Han hostar och låter som om han har något i halsen.
Vi gosar och sjunger lite från en av sångböckerna, och han verkar ok.
Usch, fan vad rädd jag blev!! Och nu kan jag inte låta bli att titta på hon var 3:e sekund, så han inte beter sig konstigt eller nåt.

... undrar om jag kommer vara den där mamman som spenderar flertal timmar på akuten per år  med en Luke som brutit både ben och armar? *suck* Varför gillar han inte att pyssla?????

Jo tack, jag var mäkta rädd! Det kändes som han låg avsvimmad i min famn i evigheter, men det var nog inte så länge i realtid.
Vi ringde till Mama Elf, som jobbade på Children's Hospital innan hon gick i pension. Hon jobbade på sjukvårdsrådgivningen, så det känns tryggt att fråga henne.
För ca ett halvår sen ramlade Luke ute (på väg till dagis) och när jag plockade upp honom i famnen började hans ögon rulla bakåt. Det var Mama Elf mer oroad för än dagens händelse. Hade han slagit sig på andra sidan idag (han slog sig på höger sida idag) kunde han ha träffat mjälten, och det hade inte varit bra...
Jag ringde sjukvårdsrådgivningen här i Stockholm också och sjuksköterskan jag pratade med sa att det verkar som om han är ok. Han har ätit och lekt som vanligt. Inga konstigheter.
Men det är klart jag har tittat extra på honom sen det hände!
Hon (sjuksköterskan) tyckte vi skulle titta till honom några gånger under nattens gång.

Mia:
Jo, allt som vanligt. Men jag är fortfarande lite extra observant. Luke & Dino busade på golvet och helt plötsligt börjar Luke gråta sådär hysteriskt och jag trodde han skulle tuppa av igen. Men han hade bara klämt fingret lite...

Testande och förnurliga ungar. Härlig ålder... eller?
Jag satt på soffan i eftermiddags och Luke kommer springade och kramar om mig och pussar på mig överallt.
Förlåt mamma! Det var inte meningen mamma! Förlåt!
Puss puss, kram kram, överdrivet gosig.
Vad hände? Vad har du gjort? Visa vad du gjort.
Nej, jag vill inte. Det var inte meningen. Förlåt mamma!! (trycker ner mig i soffan med pussar och kramar)
Han hade lindat in ett av mina halsband runt ett av hjulen på dockvagnen och sen kört. Halsbandet hade gått av och ca 100 små svart pärlor låg över hela hallgolvet... och en viss Poppy Alexis hade minst 5 av dem i munnen!

Shit vilken lätt unge jag fått (förutom de oändliga klätterskadorna)! Pest eller kolera?
Eller så kommer all sparad trots på en och samma gång... snart?
Eller (mer troligt) så sitter Poppy Girl inne med både Lukes och hennes trots. *hjälp*

För att göra pisseriet innan läggdags till en kul grej kissar ju Luke & Dino tillsammans. Idag när jag kom upp på övervåningen säger Luke:
Mamma, pappa kissade på mig!!!
Ehh... what?
Well, I didn't exactly pee on him, it just splattered a little...
Ok, well... that's not the story he's gonna tell at dagis and other places...

Nanny, kommer du ihåg att Ken sa till Julie att han brukade stoppade sin stortå i mammas rumphål (vet inte om det var deras grej, men jag antar att han försökte vara rolig), och Linda var ju livrädd för att Julie skulle berätta om det på dagis. Mohahahahaha!

Jo, säkert har de hört värre på dagis... det har iaf jag gjort på fritids.

Jag måste faktiskt säga att jag aldrig utvecklat en svordomsovana. Det är inte så att jag inte kan svära . Jag gör givetvis också det ibland, men ett fult språk är en dålig vana helt enkelt.
Jag tror det beror på att:
1) Min mamma är förskollärare. Hon svär väldigt sällan och min far är "a man of few words". Han är ingen babblig/bubblig person, utan mer sparsam med sina ord helt enkelt.
2) Jag har jobbat med barn större delen av mitt vuxna liv, och på jobbet svär man ju inte då. Och får man in vanan att inte svära 8h på jobbet, 8h när man sover... tja, då blev det naturligt att jag inte svor på min fritid heller.

Men, ni svär väl inte heller på jobbet, Nanny??

Mia:
Ja, usch de kan verkligen få en att känna sig rutten ibland. Luke brukar säga: Nu är du inte arg på mig längre, mamma. Nu är du glad!
Det är mer som en koll, alltså inte så mycket ett konstaterande. Jag får nog vara mer tydlig när jag är "klar" med att vara arg. Usch, vad dåligt samvete man får då. Jag brukar säga saker i stil med: Jag blir arg på dig när du inte lyssnar!
Det är nog viktigt att jag kommunicerar att min ilska inte varar allt för länge. Han kan ju inte gärna veta hur mina känslor förändras.

Luke har en Pixi-bok om Bo som ska till dagis. Bo sölar och de håller på att missa bussen, etc. Bo tror mamma är jättearg och börjar undra om hon verkligen kommer och hämtar honom från dagis efter jobbet, eller om hon är så fly förbannad på honom att han får vara kvar där för alltid.
Jag har aldrig varit arg eller irriterad när jag lämnat Luke på dagis, men just den boken har fått mig att tänka till. En 2½-årings verkligehet skiljer sig ju något från en vuxens...

Det är inte lätt att vara förälder alla gånger (någon gång??)!