Pratar era 2 åringar?

Min dotter som är 2½ pratar otroooligt mycket, långa meningar, stort ordförråd osv.

Min son däremot var mycket senare med språket. Vid samma ålder var det inte många ord som kom fram, utan det var samma som för dig, mycket kroppsspråk och så. Språket lossnade aldrig riktigt för honom, så vi gick till logopeden och fick även mycket hjälp på förskolan. Idag är han snart 6 år och det märks inte någon skillnad mot hans kompisar.
De råden jag fick av logopeden var:
- Sätt namn på allting man gör. T.ex. när man dukar bordet så säger man att "Nu sätter vi fram en tallrik till pappa" osv.
- Man ska inte heller säga att "Det heter inte faffel, det heter gaffel!" utan när sonen säger "faffel" så ska man säga "Ja, just det, en gaffel!"
- Man kan även träna läten, t.ex. att ormen låter sssss och kan sedan koppla det till ord, om barnet t.ex. säger "faft" så kan man köra med "Sssssaft, precis som ormen" osv.

Betoningen ligger iaf på att allting sker i barnens vardag, det är där de lär sig mest.
Och sedan är det alltid bra att läsa mycket eller t.ex. lyssna på böcker, så att de hör hur det ska låta.

Lycka till!

The Bumblebee

Jag menade inte heller att bara för att barnet inte pratar att det inte förstår vad man säger. Min son förstod också allting man sa, men övningen med att sätta namn på saker och ting var nog mest för att barnet ska få HÖRA så många ord som möjligt, och att de upprepas så att de vet hur det uttalas. Och som det även är för en själv, så törs man ju göra mer om man känner sig säker. Om du t.ex. brukar spela teater så är det ju inga problem, för du har ju gjort det så många gånger förr, men för nån som aldrig har gjort det förut är det säkert väldigt nervöst.

The Bumblebee skrev 2007-07-01 21:47:09 följande:

Vi började fundera över att söka hjälp vid ca. 3 års ålder. Han hade massvis med ord, men allting lät som skånska för en norlänning, mao var det inget som förstod vad han sa. Visst förstod jag som mamma vad han menade, men de hade väldiga problem med det på dagiset. Vi fick också kolla upp först så att det inte var något fysiskt fel, t.ex. dålig hörsel, för kort tungband eller liknande, och eftersom det inte var det fick vi då träffa logopeden.
Sedan har det lossnat allt eftersom, vi har kommit på regelbundna återbesök och nu är allting "normalt".