Gråter tills han kräks?!

Kikade in i ditt krypin för att se hur gammal sonen var och vi hade exakt samma omgång med nattkrångel när vår dotter var runt 18 månader.

Hon har totalt sett sovit bra och i egen säng nästan hela natten sen hon var sex veckor men sen ibland så kommer de här perioderna då hon har "sovpanik". Hon vill ha välling mitt i natten, vägrar sova i sin säng, får panik när vi försöker lägga henne i hennes säng, vaknar på natten och skriker utan att riktigt vara vaken osv. Jag har precis samma känsla som du om den där egna tiden på kvällen och tänker varje gång "nej, ska det vara så här alltid nu" och så huxflux går det över. Varje gång hon krånglat med sömnen (allt från några nätter upp till en månad) så har hon tagit stora språng i utvecklingen eller växt massor och när det är klart så blir allt lugnt igen utan att vi ändrat på något.

Så mitt tips är att vyssja och vagga och kramas och ge mat och vad han vill och om några veckor blir det lugnt igen av sig självt. I januari när hon var 18 mån så bytte vi till vanlig säng och så sov vi varannan natt med henne i två veckor, sen på madrass i hennes rum i en dryg vecka och sen blev det bra. Men den perioden har varit den längsta och jobbigaste hittills.

Vi är precis igenom en nattätar period igen och vi hade börjat fundera på hur vi skulle få henne att sluta äta på nätterna och så lade hon bara av självmant återigen. Men vågen visar +1 kg på tre veckor, hon har växt 3 cm och helt plötsligt lärt sig prata i långa meningar så hon behövde väl den där vällingen på nätterna.

Härda ut, det blir bättre!

Trots att jag skrev långt så glömde jag...

Tycker själv det är jättesvårt att veta om man ska tvinga henne kvar i sängen (ligger själv brevid) för att visa att detta är inget farligt och att man genom att ta bort henne därifrån bara bevisar att hennes känslor var rätt eller om man ska göra tvärtom och lyfta upp henne en stund.

Det brukar sluta med att vi i några kvällar/nätter tar upp och kramas och tar det lugnt och gör vad hon vill men sen går över till att stanna kvar i sängen, prata lugnt och kela på ryggen för att visa "här är inget farligt" men om det är rätt eller fel vete gudarna.

Ja och att småkrypen kanske inte visar sin trevligaste sida den tiden på dygnet bidrar ju också till att vilja ha lite egen tid.

Vi har varit mycket ensamma hemma maken och jag och ska det fungera så behövs verkligen den där tiden på kvällen. Är vi sen hemma båda då är det skönt att få prata till punkt och ägna varandra lite uppmärksamhet också.

Majken har slutat sova middag för en dryg vecka sen vilket också tar en stund att anpassa sig till. De där sakerna "det gör jag när hon sover" är svårt att få till och även om vi försöker göra henne delaktig och ta saker i hennes takt så är sån't som att måla en vägg bara skönt att få gjort snabbt och enkelt.

Ja o ändå blev det bättre när hon slutade med dagsovandet för förut (sista månaderna) har hon varit apsur innan hon ska sova och har hon inte somnat i rätt tid så blir hon svårsövd och så stämde inte tiden hon behövde mellanmål osv. Nu är humöret jämnare och hon enklare att handskas med. E lunch vill hon ta det lite soft en stund, sätter sig gärna och läser, ritar eller kollar dvd själv vilket aldrig hände förut och sen är det mellanmål och tempo igen.

Det är klart några utbrott varje timme sker, hon måste ju ändå leva upp till sitt rykte som tvåår och otämjd

Sen saknar jag själv att kunna slumra en stund e lunch med henne , grav v 34, för det har varit skönt på helgerna. Får väl se hur det blir i augusti när hon börjar dagis igen, morgnarna blir tidigare och dagarna tröttar mer. Nu sover hon iallafall senast 20, kommer in till oss kl 2 - 4 och sover sen till 8-9 så vi klagar inte.

Nu är det godnatt här med!