Vill inte föda!!! panik

Tror inte heller att mina känslor kommer vara olika för barnen (nästan helt hundra på det), men sådär är det med rädslor, när de dyker upp drar det logiska tänkandet som en avlöning!
Förstår precis viljan att föda riktigt och se bebisen komma ut, hoppas verkligen att det ordnar sig för dig! Du har ju fördelen av att du vet att du VILL föda, så försök spinn vidare på det och kör på med aurora och när det väl är dags så minns att du har en stor hejarklack på Familjeliv som hejar på dig!

Lukasmor: Ska inte glömma min hejarklack. Det kanske underlättar en del?

Fru Humla: Du har ett medd. i din inbox.

Tsarbabe, förslossningen med min första dotter slutade i akutsnitt då hon inte mådde bra i min mage. Hela min värld rasade samma och jag sörjde den förlossning som jag aldrig fick. Även första timmarna i dotterns liv som jag aldrig fick uppleva sörjde jag jättemycket. Tyvärr fick jag ingen direkt hjälp efteråt och nu i efterhand har jag och en aurora-bm kommit fram till att jag troligtvis hade en förlossningsdepression som varande i ca 6 mån. Efter många månader kunde jag iaf tänka på förlossningen utan att gråta och till slut så ansåg jag att jag hade bearbetat det hela.

Så blev jag gravid med min andra dotter och när jag var gravid runt v. 30 fick hon för sig att lägga sig i säte. Alla känslor som jag trodde jag berarbetat från första förlossningen kom fram igen och jag var livrädd för att bli snittad igen och aldrig få uppleva en vaginal förlossning. En dag bröt jag ihop vid ett besök hos min bm som då genast remitterade mig till en aurora-bm.

Jag fick komma och prata om mina känslor och rädslor och det hjälpte mig mycket. Vi skrev även en förlossningsplan där vi specifikt skrev ner hur jag ville ha det om det blev snitt igen. Allt detta gjorde mig lugnare även fast rädsla för snitt ändå fanns kvar. Min bm sa till mig att om det blev snitt så skulle hon se till så jag skulle få den hjälp jag behövde.
Min förlossning med min andra dotter blev en riktigt drömförlossning och denna gång slapp jag snitt.

Prata med din bm och berätta om hur du känner så du kan få hjälp att förbereda dig inför förlossningen. Se även till att det finns en plan för hur du ska göra om det blir snitt igen. Lycka till!

Dulia: Har pratat med min BM (hon är supergullig) och hon har redan remiterat mig till Auroramottagningen....så jag ska börja på samtal. Däremot vill jag verkligen inte göra upp en plan om det blir snitt. bara tanken får mig att få panik och svettas...usch..hoppas min nästa förlossning oxå blir vaginal...vill inget annat...

du kanske kan bearbeta snitträdslan oxå, ifall ifall..så är du beredd på allt när det är dags. ganska smart

Läste din förlossningsberättelse och förstår att du är rädd efter den upplevelsen. Vilken idiotisk personal!
Min första förlossning var inte så jobbig som din. Men jag höll i alla fall på i 50 timmar, hann få panik flera gånger och var även rätt skakad efteråt.
Min andra förlossning däremot var rena drömmen. Den var inte i närheten av hur jobbig den första var! Efter första kunde jag knappt gå på ett dygn, men efter andra så gick jag med bebisen på armen ner och fikade efter två timmar.
Jag vet inte hur jag ska lugna dig, men jag kan i alla fall säga att nästa förlossning förmodligen kommer gå mycket lättare.
Ang sambon. Skulle det inte kännas tryggare för honom om ni hade med er ytterligare en familjemedlem? Kanske mamma eller något syskon? Då slipper han ha hela ansvaret av att stötta dig själv och kan gå iväg när han behöver utan att känna att han överger dig.

Jag hade också panik för andra förlossningen.

Pga att jag tyckte att det gjorde så fruktansvärt ont första förlossningen och ingen verkade ta mig på allvar. Jag hade aldrig glömt smärtan och långt ifrån än men längtan efter en till bebis var stor och det var inte förrän sista månaden som paniken var stor.

När värkarna tilltog så var mina enda tankar -vad fan har jag gett mig in på igen???!!! Hur fan dum får man lov att vara??

Som tur är så blev värkarna aldrig starkare än ungefär när jag var öppen 5 cm med första barnet och sen började det trycka på till min förskräckning för då var jag fortfarande hemma.

Så andra barnet gick väldigt lätt och snabbt. Ingen panik eller snälla döda mig önskan.

Jag läste din berättelse och hoppas att ni kan få hjälp till din sambo också. Han behöver nog också stöttning för att kunna få en positiv upplevelse (och hjälpa dig att få det) den här gången.

Jag läste om din förlossning, låter inte som en rolig upplevelse.

Jag får intrycket av att framförallt din sambo behöver ordentlig hjälp. Han var ju inget stöd för dig under förlossningen alls, snarare tvärtom. Om min sambo skulle agera som din gjorde skulle jag också blivit panikslagen och inte vilja föda igen, han är ju den enda tryggheten man har därinne.

Sen att det blev urakut snitt gjorde ju saken ännu värre. Och den klantiga sköterskan som sa att din sambo inte var glad åt barnet?!?!? Hur kunde hon säga så till dig?!?

Kan du inte ha med dig någon du kan lita på, som är lugn och trygg och kan stötta dig under förlossningen? Mamma eller bästa väninna eller någon doula?
Om din sambo har de problem han har kanske både han och du skulle må bättre av att han inte närvarar, eller? Det sista man behöver under en förlossning är väl en rädd och otrygg man vid sin sida?

Jag kan bara säga att den ena förlossningen brukar aldrig bli den andra lik, förstår att du är rädd. Det är jag också... något fruktansvärt rädd. Men jag tror att manblir mer trygg i sig själv och bebisen som ska ut ju längre bf man kommer. Tänka positivt. Lycka till. Mvh M