Min hysteriska adoptivmamma...

Jag har också en lite kepig relation till mina föräldrar. Tidigare var jag ledsen över det och förstod inte hur de kunde bete sig som de gjorde. Det jag har gjort för att underlätta relationen med dem är att jag försöker att inte ha några förväntningar på dem. Jag tänker att de är som de är. Även om jag hade önskat att de var annorlunda kan jag inte påverka det. Säger tex min pappa något som jag tycker är helt galet låtsas jag inte höra eller säger bara jaha och byter samtalsämne. Jag vet att det är lönlöst att diskutera. För att jag ska klara av att ha kontakt undviker jag helt enkelt sånt som kan leda till konflikt eller upprörda känslor. Ja, det är ju inte så enkelt kanske men det är så jag går till väga. Jag skulle inte vilja säga upp kontakten. De är ju trots allt mina föräldrar.

Jag förstår att du vill att din mamma ska kunna vara barnvakt, men uppenbarligen klarar hon det inte. Kanske ska du försöka sänka förväntningarna? Alternativt är kanske att konfrontera henne och verkligen förklara hur du känner dig.

Jobbigt ämne som jag känner igen endel av, adopterad själv nämligen. Min mamma o. jag var mycket olika o. skulle nog heller aldrig haft ngt gemensamt om jag inte blivit hennes o. pappas dotter.
Men man får försöka ta vara på det som är BRA istället o. försöka överse med annat.
Det är ju ens mamma det handlar om, o. mormor t. ens barn.
Min levde tyvärr inte så länge att hon fick se ngt av mina barn, MEN jag vet att jag hade gjort mitt bästa för att få relationen oss emellan att fungera.
Låter som din mamma behöver hjälp, har du talat m. din pappa om saken? Kanske ni kunde prata med henne gemensamt?
Lycka till! önskar jag er allihop.

Visst behöver hon hjälp, men det är inte alltid så lätt att få en sån person att inse det.
Jag känner så väl igen hela situationen. En egocentrisk mamma som gärna vill få uppmärksamhet och drar sig inte för att trycka ner andra och få andra att må dåligt för att själv kunna må lite bättre. Klarar inte av att andra mår bra och gläds. Som exemplet när hon inte klarar av att ni två är tillsammans själva.
Ja, och ofta är de som ett barn själva, som man måste ta hand om...

Oj vad jag känner igen det här! Min mor är inte heller riktigt den mor jag skulle behövt eller velat ha.

Till slut var jag tvungen att säga upp kontakten med henne. Hon telefonterroriserade mitt ex för att hon tyckte att han var mycket bättre för mig än min (numera) make. Hon ringde tidigt, tidigt varje helgmorgon för att "hon hade minsann varit uppe sedan sex och man ska inte sova bort dagen" (kära lilla mor, vi jobbar båda två, du är pensionär, vi BEHÖVER sova ut lite på helgerna.). När min far dog i en aggressiv form av cancer ringde hon mig på jobbet och utbrast med stor glädje i rösten att hon hade hittat på nätet att den kunde vara ärftlig! Utöver det så verkade hon glädjas över när folk blev sjuka, råkade ut för olyckor eller skilsmässor osv. Det blev en fullständigt ohållbar situation, där jag dessutom anklagades för att vara en dålig dotter om jag inte ringde hem till henne varje kväll och berättade vad jag gjort under dagen. Minst en timmes telefonsamtal, annars räknades det inte..

Jag tror att det var här någonstans som jag insåg att hon inte bara var en superneurotisk mor utan att det var mer fel än så. När jag sedan tog med min make hem (på den tiden han var en nybliven pojkvän) så hade hon satt upp ett stort kort på mig och mitt ex i köket. Jag bad henne ta ner det, men hon sa "Det är mitt hem, jag får ha vad jag vill på väggarna". Behöver jag säga att min man aldrig känt sig speciellt välkommen där? Och det var då jag kände att jag fått nog. Min man är en fantastisk make, jag mår bra ihop med honom och vi trivs med det liv vi lever. Om min mor försöker sabotera det på alla sätt och vis så går det inte att ha kontakt med henne. Hon kommer alltså inte heller att få bli mormor, jag vill inte att Kotten ska utsättas för henne eftersom jag inte kan tänka mig att utsätta vare sig mig själv eller min man för hennes nycker och, faktiskt, sjuka hjärna. Hemskt att skriva så, men det är en realitet. Tyvärr.

MBert skrev 2007-07-17 14:38:18 följande:

Åh fy så sorgligt att läsa att det är så många som har en trasig föräldrarelation. Jag har själv en, till min mamma. (biologisk). Självklart så har man rätt att "göra slut" med sin mamma. Det besvärliga är att den dåliga relationen påverkar en oavsett om man har en aktiv relation eller inte. Jag har en väldigt sporadisk relation till min mamma. Hon kommer och hälsar på en eller ett par gånger per år. Däremellan hörs vi inte. Jag skulle helst vilja säga upp bekantskapen helt, eftersom jag mår så vansinnigt dåligt de gånger hon är här. Det är så mycket som ligger under ytan. Så många svek, så mycket sår. Och ansatserna från min sida att lufta och ventilera har bara mötts med kalla handen, så jag har gett upp till slut och accepterat att vår relation inte är vad jag önskade och hoppades att den skulle vara.

låter som om din mamma har separationsångest, hon skulle nog behöva lite terapi faktiskt, det skulle hon må bra av

kan du inte försöka ha lite överseende med henne, hon verkar ju inte må bra?

Om du vill "göra slut" så tycker jag att du ska göra det! Det kanske ger dig (och henne!) en välbehövlig paus från alla jobbiga situationer.

Mitt tips är att du talar om _noga_ varför du inte orkar ha kontakt med henne, lyssnar hon inte skriv ett brev efteråt där du förklarar att hon är för påträngande/krävande och eftersom hon inte respekterar dina gränser måste du hålla henne borta från dig helt. Rekommendera gärna att hon söker hjälp, men gör hon det eller inte är upp till henne, som nån skrev ovan kan man aldrig förvänta sig att man kan förändra någon...

Massa lycka till!
/Birry

Men det går att få en fungerande relation trots att det inte är den allra bästa. Och det viktigaste är att man reflekterar kring det så att man inte själv blir hatiskt och det i sin tur riskerar att gå ut över sig själv och sin egen familj ännu mer. Jag tror inte den enklaste utvägen, att bryta helt, är den bästa. Det bästa vore OM det istället går att reparera, och det är en psykolog bra på.

Jag skulle istället för att fly ta tag i problemet

MBert skrev 2007-07-23 16:43:42 följande:

Håller med! Jag har inte den bästa relationen till mina föräldrar, men jag har en relation till dem i alla fall. För hur knepiga de än må vara så är de mina föräldrar.

Tidigare har jag varit beredd att säga upp kontakten. Jag var så arg på dem. Men ilskan har lagt sig. Med tiden har jag accepterat att de är som de är, och de gör säkert så gott de kan.